visar hjärnskålens botten nedifrån (ansiktets ben borttagna). Den bakre vidgningen i springan (2) är utloppet för hjärnans blod till djupa halsvenen och genomgångsstället för IX, X och XI hjärnnerverna. Den främre klyftan (7), liksom hela springan i öfrigt, fylles under lifvet af en bindsubstans, som fäster centralmassan vid omgifningen så pass smidigt, att en viss, om än ytterligt ringa sviktning kan ega rum i gränsen. Detta är af mekanisk vikt, enär hufvudets tyngd hvilar bak på denna midtmassa i nackens ledknölar (con), som stödja mot atlas, och enär genom denna sviktning verkan på hjärnan af stötar vid gång o. d. mildras. Ledknölarnas läge så långt fram under kraniet är egendomligt för människan och är ett villkor för hufvudets upprätta hållning. Dess största tyngd ligger dock framom dem, hvarför hufvudet, när icke musklerna bevaka ställningen, sjunker framåt, t. ex. då man somnar sittande. I kraniebottnen märkas i öfrigt följande hål. Genom XII utgår tungans rörelsenerv; 3 är inre hörselöppningen, hvarest ingå hjärnnerverna VII och VIII; den förra passerar genom en lång benkanal och framträder på kraniets undre yta (12), den senare utbreder sig i örats i pyramiden belägna labyrint. På pyramidens spets mynnar en kanal (5), som börjar nedtill (6) och innehåller hjärnans främre stora pulsåder (carotis interna, a). 8 är inträdesstället för den förut nämnda mellersta hjärnartären (mha). Genom 9 utgår tredje, genom 10 andra grenen af trillingnerven; den första utgår under lilla kilbensvingens (K″) bakre kant genom öfre ögongropsspringan (ösp), synlig på fig. 2 och 7. Längst fram höjer sig (fig. 4 och 6) från silbensskifvan (S′) en kant, kallad "tuppkammen" (tk). Därifrån sänker sig silbenets vertikala skifva (S″) ned i näshålan; spår af detta bens labyrint synes äfven på fig. 7, På denna synas ock pyramidens (py) skarpa spetsar och kanter, hvilka skaffat den namnet tinningbenets "klippdel", samt den undre betäckningen (ty) för yttre hörselöppningen (4). Där bakom nedsticker det spetsiga pelarutskottet (pu); där framom träffas underkäkens ledgrop (ulg) med tillhörande knöl; där utgår (z) tinningbenets andel i okbågen.

Fig. 6.

Fig. 7.

Fig. 8.

Å fig. 8 framställes kraniets undre sida, med kvarsittande maxill, men borttagen underkäk, sedd något snedt bakifrån. Om denna fig. jämföres med 1, 2 och 7, inses lätt ansiktsbenens samband med hjärnskålen. De ansluta sig blott till främre delen däraf, och den prickade linjen al (fig. 7) angifver i hufvudsak ansiktets och svalgets bakre gräns. Mandibeln hänger löst i sin ledgång vid hjärnskålen; mot maxillen sträfva alla öfriga fasta förbindelsedelar. Framtill stöder pannbenet direkt mot maxillen nära midtlinjen (flÖ′), indirekt åt sidorna genom okbenet (O′O), som äfven sömmas fast med kilbenets stora vinge (K′) och genom okbågen till tinningbenet. Mot maxillens baksida lägga sig de med hvarandra förenade nedstigande vingarna af kilbenet (K‴) och gombenet (G) samt fästa sålunda maxillens bakre del. I midtlinjen sker det på förut skildradt sätt af sil- och plogben. I ögonhålans mediana vägg fullständigas denna förening af det