tunna tårbenet (TÅ) och den bakom det liggande tunna ytterskifvan af silbenets labyrint. Fästet är dock tämligen löst, och i grafven lossna ofta hjärnskål och ansikte från hvarandra. — Utom förut beskrifna delar synas å fig. 8 de två bakre näsöppningarna, choanerna (ch), på sidorna begränsade af kilbensvingarna (K‴). Hårda gommen, som tillika är botten för näshålan, visar i en lång söm ett inre skiljemärke mellan ansiktshalfvorna, och dess främre del, maxillens gomutskott (Ö‴), skiljes äfven af en söm från den bakre, gombenets horisontala del (G). I hästskoform sitta i maxillens alveolarutskott tänderna (hos fullvuxna normalt 16); i hvarje halfva: skär- eller framtänderna (1, 2), hörntanden (3), små (4, 5) och större (6—8) kindtänderna. På ytan synas alla dessa ben fasta; men i genomskärning befinnas de flesta mer eller mindre håliga. På fig. 3—6 ses, huru hjärnskålens platta ben bestå af en yttre och en inre fast skifva (lamina vitrea), med mellanliggande svampig substans (diploë). Glesnar denna svampmassa ytterligare på något ställe, uppstå större hålor. Så sker regelbundet i flinten, hvarest bildas stundom ganska stora pannhålor (ph). På samma sätt uppstår kilbenshålan (kh, fig. 6), äfvenså silbenshålorna (fig. 7) och de stora hålor, som intaga största delen af maxillens kropp (Ö). Alla dessa kommunicera med näshålan genom särskilda öppningar (kilbenshålans, se fig. 7, 13) och innehålla luft. Pannhålorna och kilbenshålorna ha ursprungligen tillkommit för att bereda större plats åt näsans luktslemhinna. Hos djur med starkt luktsinne äro dessa hålor utklädda af luktslemhinna. Så dock ej hos människan, hvars luktsinne högst väsentligt reducerats. Maxillkroppens hålor äro af betydelse för ansiktets allmänna form. Ju mer de vidgas, desto större höjd erhåller ansiktet. Hos späda barn äro maxillhålorna synnerligen små och ansiktet därmed väsentligt lägre än hos fullvuxna. 2. Antropol. och etnogr. Människans hufvudskål visar sig i allmänhet ega de relativt största dimensionerna i den del, hvars storlek beror af den omslutna hjärnan, organet för intelligensen. Då den tillika genom form, plats, hållning o. s. v. är synnerligen utmärkt och i ögonen fallande, har man å ena sidan trott sig af dess storlek och formdetaljer kunna sluta till både den allmänna psykiska utvecklingsgraden och den särskilda begåfningen hos i detta afseende undersökta individer samt å andra sidan sökt i dess yttre former finna fasta, men lätt skönjbara karaktärer för olika folkraser, så vidt detta är möjligt endast med hänsyn till en enda del af en rikhaltig organkomplex. Studierna i den förra riktningen ha dock, sedan den på delvis falska förutsättningar grundade frenologien (se d. o.) visat sig ohållbar i sin hittills varande form, ännu icke ledt till mera än några allmänna förmodanden om ett storleksminimum som ett villkor för möjlighet af intelligens, om en viss proportion i flertalet fall mellan hjärnskålens kapacitet, eller med andra ord hjärnans volym, och psykisk begåfning, o. d. På det senare området införde först svensken A. Retzius (på 1840-talet) reda och system. Han ansåg, att alla människorasers kranier kunna ordnas i två hufvudgrupper, med former bestämbara äfven på hufvudet hos lefvande, i synnerhet vid betraktande uppifrån och från sidan. Den ena gruppen utmärkes genom mera långsträckt och smalare hjärnskål, och denna kallade han dolikocefal l. långhufvad (fig. a), den andra åter har kortare och bredare hjärnskål, och denna kallade han brakycefal l. korthufvad (fig. b). En mellanliggande form benämnes mesocefal.

Fig. a.

Fig. b.

Denna indelning af kranierna är grundad på jämförelser af skallens största transversella l. breddgenomskärning, B, med den största sagittala l. längdgenomskärning, L. Man sätter denna senare = 100; och L : B = 100 : x. Det därur erhållna värdet af x = 100 B/L kallas längd-bredd-index, som hos mänskliga kranier växlar mellan 73 och 90. Man har öfverenskommit att beteckna skallar med en index af 75,1—79,9 som mesocefala, sådana med mindre index dolikocefala och sådana med större brakycefala. Förhållandet mellan den största längdgenomskärningen L (= 100) och kraniets största höjdgenomskärning, H, ger längd-höjd-index (y) = 100 H/L. Dess värde stiger med det relativa tilltagandet af höjdgenomskärningen. Skallar, hvilkas längdhöjdindex är 70,1—75, benämnas ortocefala och bilda en mellanform; skallar, hvilkas samma index är större än 75, kallas hypsicefala, och sådana, hvilkas index är mindre än 70,1, betecknas som platycefala l. chæmacefala. Dolikocefala kranier ega vanligtvis en smal botten, ett likformigt hvälfdt,