medelhögt tak, platta tinningytor, smal panna och starkt framspringande nackdel. Brakycefala kranier ha i regel bred botten, buktiga tinningytor, högt tak, med största höjden bakom pannbenen, platt, sluttande nackdel och panndel. Den brakycefala typen skall vara mera förhärskande hos kulturfolken. Retzius fäste emellertid icke uteslutande afseende vid hjärnskålen, utan intog redan från första början i sitt system äfven kraniets andra del, ansiktet. Han fann käkapparaten i allmänhet hos en del folk utmärka sig genom mera fin byggnad, vara mindre framskjutande och därigenom gifva ansiktsplanet en från det lodräta mindre afvikande ställning, och denna benämnde han ortognat l. rät-käkig (fig. c). En gröfre, mera framskjutande käkbildning kallade han prognat l. framkäkig (fig. d). Dessa två ansiktsformer finnas hos både lång- och korthufvade. Extrema hypsi- och brakycefala kranier äro i regel ortognata, extrema platy- och dolikocefala kranier prognata. De olika världsdelarna äro i allmänhet karakteriserade genom egna typer med afseende på kranieformen. Smala långskallar finnas hos australierna, ehuru mindre uttaladt äfven hos afrikaner, kortskallar hos asiater, låga breda hos européerna. Amerikanska skallar förete mycket växlande former, delvis betingade af rasblandningar. Med afseende på kranieformen visar, enligt Gustaf Retzius, den svenska nationen en större homogenitet än något annat europeiskt folk. Ej mindre än 87 proc. äro långskallar och blott 13 proc. kortskallar. Mest typisk framträder dolikocefalien i Dalsland och Södermanland, med ej mindre än 95 proc., därefter följa Värmland med 92 proc., Dalarna och Gästrikland med ungefär samma siffror. Den brakycefala typen finnes mest utbredd i Lappland med 23 proc., därnäst i Uppland, Småland och Skåne med bortåt 20 proc. samt i norra Norrland med ungefär samma tal.

Fig. c.

Fig. d.

I sammanhang med frågan om naturliga växlingar i hufvudskålens form böra äfven omtalas afsiktligt omformade kranier. Sådan omformning genom yttre åtgärder brukas ännu af flera folk och har fordomtima användts af än flera, hvilkas efterkommande lokalt fortfarande öfva den ärfda seden, ehuru de icke tyckas känna sedens uppkomstsätt och än mindre afsikten därmed. Bruket förefinnes i sådan utbredning att, med undantag för Australien, ingen världsdel varit eller är fri därifrån. Det har funnits i äldre tider och finnes, om ock i mindre skala, på spridda trakter i hela västra Amerika, från eskimåerna i n. till patagonierna i s., talrikast och grundligast hos nootka-kolumbier, mexikaner och peruaner, bland öboarna i Stilla hafvet, från Japan till Nya Kaledonien, i Asien (bland mongoler, siameser, sydhinduer m. fl.), där det tyckes ursprungligen ha öfvats i trakterna för de turanska folkens stamhem. Man har funnit bruket hos Nord-Afrikas maurer och långt inne i centrallandet i Mussumba-riket. Äfven i Europa har det förekommit. Herodotos omtalar, att det öfvats på Krim, och andra författare omnämna dess förekomst bland tracier och macedonier. Spridda omformade kranier äro funna i nedre Österrike, Böhmen, Savojen, Schweiz, England, Rhentrakten och Frankrike. Ehuru antalet icke är stort, torde det dock vara tillräckligt för att visa, att bruket var hemsed på dessa ställen. I Frankrike har man observerat bruket ännu i vår tid inom en följd af trakter från Rouen öfver Paris ned till Toulouse, Haute-Garonne och Carcassonne. På dessa ställen har man brukat linda det nyfödda barnets hufvud med en remsa, som innehåller en hård skifva af trä eller metall, dels öfver stora fontanellen, dels kring bakhufvud och panna, så fast, att apparaten flerstädes fått namnet "serre-tête" (hufvud-snörpe). Grundligare gör man det på andra ställen. Man lägger den nyföddes hufvud på hö eller på trä och surrar kring det i denna ställning med bindor eller bast; eller man lägger på pannan eller hjässan, alltefter som man vill få en hög eller en låg form på hufvudskålen, en sandpåse eller en brädlapp och binder fast dem, ja åtdrager banden successivt. Af dessa bandage får barnet ständigt plågas under första lifsperioden, på vissa ställen ända till 2—3 år. Många dö däraf, men flertalet torde öfverlefva pinan. Likaså växla verkningarna på hjärnan. Man påstår, att chinukernas höfdingar, hvilka alla ha i så hög grad omformade hufvud, att de af den hvita nordamerikanska befolkningen fått namnet "flat-heads" (platthufvud), likväl visa den hos rödskinnen vanliga intelligensen. Anledningen till denna i våra ögon så onaturliga sed är, att den hufvudskålsbildning, som de olika folkstammarna af naturen ha, af dem anses skön och att de genom konst söka vinna än större skönhet, i det de genom sådana pressningsåtgärder öfverdrifva ett naturanlag. Det är samma ömkliga behagsjuka, som framkallat och gjort till mod i Kina förkrympningen af fötterna, hos oss och hos andra folk bålens vanskapande genom snörlif.