Af betydande intresse är kännedomen om kraniets volymförhållanden, alldenstund dessa växla med till- eller aftagandet af hjärnans massa. Kraniehålans kapacitet varierar mellan 1,000 och 2,000 kbcm., har i genomsnitt en rymd af 1,300—1,600 kbcm. (den kvinnliga skallen något mindre än den manliga). Den jämförelsevis största volymen (1,546 kbcm.) har eskimåskallen, därnäst engelska och tyska (1,510 kbcm.). Den minsta volymen fann Flower hos en i utdöende varande folkstam på Ceylon (960 kbcm.). G. v. D. (E. Hgn.) Hufvudskålshinnan, anat. Se Galea 2. Hufvudsnittet, miner. Se Kristallografi. Hufvudspår, järnv., i vidsträcktare bemärkelse hvarje af tidtabellsenliga tåg befaret spår utan hänseende till, om detta ligger på "fri sträcka" mellan stationerna eller inom bangård; i inskränktare bemärkelse det af bangårdsspåren, som i anseende till längd, läge och obruten genomgång förnämligast användes som tågspår. Bangårds hufvudspår skall vara i möjligaste mån växelfritt, och vid dubbelspåriga banor, där hufvudspåren äro två, böra de till dem förande växlarna vara så lagda, att antalet motväxlar blir det minsta möjliga. H. L. Hufvudsta. 1. Gods vid Ulfsundasjön i Solna socken, Danderyds skeppslag, Stockholms län, 1/2 mtl med 1/2 mtl Stora Alby, taxeradt (1907) till 228,800 kr., hvaraf jordbruksfastighet 156,000 kr. Den gamla, en våning höga manbyggnaden af trä, i hvilken de mot Gustaf III sammansvurne hade sina sammankomster, finnes ännu i behåll, ehuru flyttad från sin ursprungliga plats. Den nuv. tvåvåningsmanbyggnaden af sten uppfördes på 1830-talet (efter ryska sändebudet L. Potockis ritning). Egendomen tillhörde i början af 1600-talet Erik Jöransson Tegel, senare riksamiralen G. O. Stenbock, som sålde gården 1666. Vid reduktionen indrogs H. till kronan. Kommerserådet A. Plomgren, som 1750 blef egare af H., stiftade 1761 af detsamma ett fideikommiss för sin ätt. Genom Plomgrens dotter Anna Margaretas giftermål med grefve Fr. Horn ("Gustafsvän") kom H. i Hornska ättens ego. 1817 upphäfdes fideikommissrätten, och H. såldes till åldermannen J. Wibom, hvars ättlingar sedan innehaft gården jämte Stora Alby. 2. Municipalsamhälle. Se Nya Hufvudsta. Hufvudstad (ty. hauptstadt, fr. o. it. capitale, eng. o. sp. capital, grek. metropolis,) den stad i ett rike, där dettas regering har sitt säte. Vanligen är denna stad (då statens regent är bosatt där, äfven kallad residensstad) jämväl landets största eller i fråga om andlig eller materiell odling betydelsefullaste. Undantag finnas emellertid härifrån: Washington är hufvudstad i Nord-Amerikas förenta stater, men är jämförelsevis liten och intar ej någon central ställning på andra områden; Haag är residensstad i Holland, men Amsterdam landets viktigaste och största stad. Man talar äfven om "hufvudstaden" som motsats mot "landsorten", som i denna betydelse omfattar äfven landets öfriga städer; "hufvudstaden" i en provins (län o. s. v.) är den, där dess administration är förlagd ("Nyköping är hufvudstaden i Södermanlands län"); i öfverförd bemärkelse är hufvudstad detsamma som centrum: "Rom är den katolska världens hufvudstad". Under undantagsförhållanden kan ett land ega flera hufvudstäder; i det fornpersiska riket funnos sålunda fyra: Susa, Persepolis, Ekbatana och Babylon, i hvilka i tur och ordning storkonungen uppehöll sig under skilda årstider. Hufvudstadsbladet, Finlands mest spridda svenskspråkiga tidning, utgifves i Helsingfors med 7 nummer i veckan, på morgonen, utom måndagar, då den utkommer på eftermiddagen. Tidningen uppsattes af magister August Schauman (se d. o.), som 1864 beslöt starta en daglig morgontidning, mera lämpad för en vidsträckt läsekrets än de förutvarande, merendels i akademisk ton hållna pressorganen i Finland. "Hufvudstadsbladet" var oansenligt till format och utstyrsel samt af ett strängt lokalt innehåll, utan politisk färg och större anspråk, men lyckades från början vinna betydelse som nyhetsblad och blef därigenom äfven inom kort ortens förnämsta annonsorgan. På grund af de små förhållandena steg upplagan dock ej högre än till 3,500 ex. 1885 sålde Schauman tidningen till magister Arthur Frenckell (se d. o.), som i Stockholm utbildat sig för tidningsmannabanan. Härefter begynte för tidningen en för finska förhållanden rask utveckling. Formatet utvidgades, och redaktionspersonalen förstärktes. På grund af sitt rikhaltiga och omväxlande innehåll vann bladet inom kort ökad spridning, särskildt sedan Helsingfors Dagblad (1889) upphört. Från denna tid har tidningen redigerats som "stor tidning", med ledande politiska artiklar, utländska korrespondenser, originaltelegram och bilagor af diverse slag. Upplagan var 1890 8,500, 1900 16,000 och 1905 24,500 ex. Som annonsorgan är "Hufvudstadsbladet" det mest anlitade i Finland. "Hufvudstadsbladet" har gått i spetsen för den tidningstekniska utvecklingen i Finland. Sålunda infördes 1896 den första rotationspressen å bladets tryckeri, hvarefter äfven andra tidningar följde exemplet och utbytte de stora formaten mot ett mindre, men ökade sidantalet. Sedan hösten 1906 tryckes "Hufvudstadsbladet" i en tvillingsrotationsmaskin för tryck af 16-sidiga nummer. Sätteriet och tryckeriet sysselsätta omkr. 110 personer, kontoret 25; kolportörernas antal är 150. 1892 ombildades affären till aktiebolag med ett kapital af 300,000 mark; aktierna innehafvas, på några få när, af Frenckell, som sedan dess varit bolagets verkställande direktör, likasom han kvarstår som tidningens ansvarige hufvudredaktör. Såsom politiskt organ har "Hufvudstadsbladet" intagit en svensksinnad och konstitutionell ståndpunkt. En afgjord motståndare till socialismen och dess program, har "Hufvudstadsbladet" i sociala och ekonomiska frågor förklarat sig häfda "individens frihet och naturliga själfbestämningsrätt" samt uppträda emot sträfvanden, "som hota att neddraga det i landet ernådda kulturresultatet eller vedervåga nationens ekonomiska bärkraft". T. H—n. Hufvudstaf, metr. Se Allitteration. Hufvudstjärna, astron. Se Hufvudplanet. Hufvudstol (ty. hauptstuhl,) jur., kapital, utlånad penningsumma (i motsats till räntan). Hufvudstråle. Se Perspektiv. Hufvudstycke, teol., större afdelning af en katekes eller af en i kateketisk form uppställd lärobok. Hufvudstyckenas antal och ordning växla i olika arbeten. Medeltidens kateketiska undervisning gällde i allmänhet endast två hufvudstycken: tron (credo)