och fader vår (pater noster). Därjämte inskärptes dock under medeltidens senare århundraden äfven dekalogen l. de tio buden. I Luthers bägge katekeser (utg. 1529) upptogos ursprungligen följande fem hufvudstycken: tio Guds bud, trons artiklar, Herrens bön, döpelsens sakrament och altarets sakrament l. Herrens nattvard. Därtill fogades senare af andra ett sjätte, om löse- och bindenyckeln, hvilket — tillkommet utan Luthers åtgörande, om än med hans tysta samtycke — emellertid ej inrymts i den svenska texten. I Brenz' katekes (i sin äldsta form utg. 1527) återfinnas samma sex hufvudstycken, fastän i annan ordning: döpelsen, tron, buden, fader vår, nattvarden, löse- och bindenyckeln. Den reformerta Heidelbergkatekesen (utg. 1563), mer systematiskt uppställd än Luthers, indelas i tre hufvudstycken, af hvilka det första handlar om människans elände (i anslutning till buden), det andra om återlösningen från detta elände genom tron på Kristus (trons artiklar), det tredje om tacksamheten mot Gud (budorden och bönen). Jfr Katekes. P. F. (J. T. B.) Hufvudstyrka (fr., ry. och ty. gros; ty. äfven hauptkörper och haupttrupp), krigsv., i allmänhet den del af hvarje truppafdelning, som återstår, sedan de för särskilda ändamål afsedda afdelningarna blifvit frånskilda. Hufvudstyrkan utgör den samlade slutna trupp, som skall utkämpa striden, under det de afdelningar, som icke tillhöra densamma, vanligen ha till uppgift att vaka öfver dess säkerhet vid tillfällen, då den själf icke är i stånd därtill. Af hufvudstyrkor särskiljer man, alltefter truppafdelningens ändamål, den egentliga hufvudstyrkan (kolonnens hufvudstyrka), avantgardets (arriärgardets) hufvudstyrka, förtruppens (förtrafvens) hufvudstyrka, förposternas hufvudstyrka o. s. v. Af vikt är alltid, att hufvudstyrkan icke minskas mera, än nödvändigt är. C. O. N. Hufvudstämma, mus., melodiförande stämma, solostämma. Jfr Principal. Hufvudstämning, jur. Se Hufvudkärande. Hufvudsurrning. Se Bock, krigsv., sp. 848. Hufvudsvål, anat., den hårklädda huden på hufvudets öfre hvälfda del, såväl åt sidorna som bakåt. Denna hudsträcka utmärkes icke blott genom normalt tät beklädnad af långt hår, utan äfven genom synnerlig tjocklek och hårdhet. Dessa egenskaper hos hufvudsvålen bero på dess byggnad. Ut till och in i läderhuden gå från en med kraniet ganska fast förenad fibrös hinna (galea aponeurotica) starka bindväfsbuntar, som bilda grofva, spända strängar och band, i hvilkas mångformade mellanrum ligga klumpar af fettceller, så tätt och fast packade intill hvarandra, att hela massan synes bilda en i snittet gul- och hvitstrimmig, stadig skifva, närmast lik svinsvål. Denna skifva kan något förskjutas med galean, men icke upplyftas i veck utan sönderslitning af underlaget. Till följd af sitt läge omedelbart på ben och sin ofvan omtalade beskaffenhet får hufvudsvålen, vid starka stötar mot eller slag af trubbiga föremål, lätt sprickor, som vid flyktigt påseende likna sår af skarpa verktyg, och träffar det sårande föremålet snedt, afflås större eller mindre stycken af svalen från benet. Det är hufvudsvålen, som aflägsnas vid "skalpering", genom en kraftig ryckning i hjässhårets "skalplock", sedan huden förut blifvit afskuren i en ring kring hufvudet. Icke mycket behagligare var den som botemedel mot skorf förr använda "becklufvan" (se Favus). Med hårets affallande vid skallighet följer en märkbar förtunning af hufvudsvålen, hvilken förtunning vid fullständig kalhet blir så betydlig, att benens ojämnheter under hufvudsvålen och fogarna mellan dem blifva synliga. G. v. D.* Hufvudsynder, teol. Se Dödssynder. Hufvudtitel, statsr. Vid uppgörande af statsregleringen (se d. o. och Beskattning) har Sveriges riksdag (R. F. § 62) att, sedan statsverkets behof blifvit af riksdagen pröfvade, fastställa, huru "särskilda summor" af inflytande statsmedel skola under förestående statsregleringsperiod "till särskilda ändamål användas och dessa summor under bestämda hufvudtitlar uti riksstaten anslå". De af riksdagen sålunda fastställda anslagen (se Statsanslag) särskiljas i ordinarie samt extra ordinarie och sammanföras, i öfverensstämmelse med ofvannämnda föreskrift, under 10 hufvudtitlar. Af dessa innefattar den första anslagen till k. hof- och slottsstaterna, den andra anslagen till justitie-, den tredje till utrikes-, den fjärde till landtförsvars-, den femte till sjöförsvars-, den sjätte till civil-, den sjunde till finans-, den åttonde till ecklesiastik- och den nionde till jordbruksdepartementet samt den tionde hufvudtiteln anslagen till pensions- och indragningsstaterna. Hufvudtitel utgör således en summarisk sammanfattning under en generell rubrik af anslagssummor, som anses sinsemellan ega samband. Utgifternas fördelning och sammanföring under hufvudtitlar medföra reda och öfverskådlighet samt ha enl. R. O. § 39 den särskilda konstitutionella betydelsen, att utbetalningar af statsmedel, som äro tillgängliga för bestridande af de under hufvudtitlarna sammanförda utgifterna, ej få öfverstiga beloppet af de fastställda hufvudtitlarna och att de till en hufvudtitel anslagna summorna ej få dragas till andra ändamål än dem, som höra under samma hufvudtitel; i samband härmed är den K. M:t medgifna rätten att använda besparingar å fasta ordinarie anslag begränsad till utgifter inom samma hufvudtitel (se Besparingar å hufvudtitlarna). Utom hufvudtitlarna upptagas emellertid i riksstaten äfven åtskilliga poster, såsom anslag till riksdags- och revisionskostnader samt till räntor och amortering af riksskulden (se Riksgäldskontoret), afsättningar för fondbildningar m. m. Våra hufvudtitlar motsvaras i andra länders budget af de hufvudsummor, som angifva utgifterna under hvarje särskildt ministerium eller underafdelningar af ett sådant, eller ock af fördelningar, gjorda efter andra grunder. I Norge fördelas sålunda utgifterna på 11 hovedposter (en för det kungliga huset, en för stortinget och statsrevisionen, en för statsrådet, regeringen och kommissionerna samt en för hvarje departement), och inom dessa specialiseras utgifterna under särskilda kapitel och titlar; i Danmarks finanslag förekommer äfven en likartad fördelning af utgifterna. I Frankrike är budgeten indelad efter ministerier och därunder i sektioner (sections), dessa åter i kapitel och i artiklar. Äfven Preussens budget är indelad först efter ministerier och därunder i hufvudafdelningar, titlar (hauptabteilung, titel), för de särskilda under ministeriet hörande förvaltningsgrenarna samt därunder ytterligare i underafdelningar för de under dessa olika förvaltningsgrenar hörande verk, ämbeten och inrättningar. I England äro de utgifter, som ej utgå af "the consolidated fund", d. v. s. äro genom lag