Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudskål ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fader vår (pater noster). Därjämte
inskärptes dock under medeltidens senare
århundraden äfven dekalogen l. de tio buden. I
Luthers bägge katekeser (utg. 1529) upptogos
ursprungligen följande fem hufvudstycken:
tio Guds bud, trons artiklar, Herrens bön,
döpelsens sakrament och altarets sakrament
l. Herrens nattvard. Därtill fogades senare af
andra ett sjätte, om löse- och bindenyckeln,
hvilket — tillkommet utan Luthers åtgörande,
om än med hans tysta samtycke — emellertid
ej inrymts i den svenska texten. I Brenz’
katekes (i sin äldsta form utg. 1527)
återfinnas samma sex hufvudstycken, fastän i
annan ordning: döpelsen, tron, buden, fader
vår, nattvarden, löse- och bindenyckeln. Den
reformerta Heidelbergkatekesen (utg. 1563), mer
systematiskt uppställd än Luthers, indelas i tre
hufvudstycken, af hvilka det första handlar om
människans elände (i anslutning till buden), det
andra om återlösningen från detta elände genom
tron på Kristus (trons artiklar), det tredje om
tacksamheten mot Gud (budorden och bönen). Jfr
Katekes.
P. F. (J. T. B.)
Hufvudstyrka (fr., ry. och ty. gros; ty. äfven
hauptkörper och haupttrupp), krigsv., i
allmänhet den del af hvarje truppafdelning, som
återstår, sedan de för särskilda ändamål afsedda
afdelningarna blifvit frånskilda. Hufvudstyrkan
utgör den samlade slutna trupp, som skall utkämpa
striden, under det de afdelningar, som icke
tillhöra densamma, vanligen ha till uppgift att
vaka öfver dess säkerhet vid tillfällen, då den
själf icke är i stånd därtill. Af hufvudstyrkor
särskiljer man, alltefter truppafdelningens
ändamål, den egentliga hufvudstyrkan (kolonnens
hufvudstyrka), avantgardets (arriärgardets)
hufvudstyrka, förtruppens (förtrafvens)
hufvudstyrka, förposternas hufvudstyrka
o. s. v. Af vikt är alltid, att hufvudstyrkan
icke minskas mera, än nödvändigt är.
C. O. N.
Hufvudstämma, mus., melodiförande stämma,
solostämma. Jfr Principal.
Hufvudstämning, jur. Se Hufvudkärande.
Hufvudsurrning. Se Bock, krigsv., sp. 848.
Hufvudsvål, anat., den hårklädda huden på
hufvudets öfre hvälfda del, såväl åt sidorna som
bakåt. Denna hudsträcka utmärkes icke blott genom
normalt tät beklädnad af långt hår, utan äfven
genom synnerlig tjocklek och hårdhet. Dessa
egenskaper hos hufvudsvålen bero på dess
byggnad. Ut till och in i läderhuden gå från en
med kraniet ganska fast förenad fibrös hinna
(galea aponeurotica) starka bindväfsbuntar,
som bilda grofva, spända strängar och band,
i hvilkas mångformade mellanrum ligga klumpar
af fettceller, så tätt och fast packade intill
hvarandra, att hela massan synes bilda en i
snittet gul- och hvitstrimmig, stadig skifva,
närmast lik svinsvål. Denna skifva kan något
förskjutas med galean, men icke upplyftas i
veck utan sönderslitning af underlaget. Till
följd af sitt läge omedelbart på ben och sin
ofvan omtalade beskaffenhet får hufvudsvålen,
vid starka stötar mot eller slag af trubbiga
föremål, lätt sprickor, som vid flyktigt påseende
likna sår af skarpa verktyg, och träffar det
sårande föremålet snedt, afflås större eller
mindre stycken af svalen från benet. Det är
hufvudsvålen, som aflägsnas vid "skalpering",
genom en kraftig ryckning i hjässhårets
"skalplock", sedan huden förut blifvit afskuren
i en ring kring hufvudet. Icke mycket behagligare
var den som botemedel mot skorf förr använda
"becklufvan" (se Favus). Med hårets affallande
vid skallighet följer en märkbar förtunning
af hufvudsvålen, hvilken förtunning vid
fullständig kalhet blir så betydlig,
att benens ojämnheter under hufvudsvålen
och fogarna mellan dem blifva synliga.
G. v. D.*
Hufvudsynder, teol. Se Dödssynder.
Hufvudtitel, statsr. Vid uppgörande af
statsregleringen (se d. o. och Beskattning)
har Sveriges riksdag (R. F. § 62) att,
sedan statsverkets behof blifvit af riksdagen
pröfvade, fastställa, huru "särskilda summor"
af inflytande statsmedel skola under förestående
statsregleringsperiod "till särskilda ändamål
användas och dessa summor under bestämda
hufvudtitlar uti riksstaten anslå". De
af riksdagen sålunda fastställda anslagen
(se Statsanslag) särskiljas i ordinarie
samt extra ordinarie och sammanföras, i
öfverensstämmelse med ofvannämnda föreskrift,
under 10 hufvudtitlar. Af dessa innefattar den
första anslagen till k. hof- och slottsstaterna,
den andra anslagen till justitie-, den tredje
till utrikes-, den fjärde till landtförsvars-,
den femte till sjöförsvars-, den sjätte
till civil-, den sjunde till finans-,
den åttonde till ecklesiastik- och den
nionde till jordbruksdepartementet samt den
tionde hufvudtiteln anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. Hufvudtitel utgör
således en summarisk sammanfattning under en
generell rubrik af anslagssummor, som anses
sinsemellan ega samband. Utgifternas fördelning
och sammanföring under hufvudtitlar medföra
reda och öfverskådlighet samt ha enl. R. O. §
39 den särskilda konstitutionella betydelsen, att
utbetalningar af statsmedel, som äro tillgängliga
för bestridande af de under hufvudtitlarna
sammanförda utgifterna, ej få öfverstiga
beloppet af de fastställda hufvudtitlarna och att
de till en hufvudtitel anslagna summorna ej få
dragas till andra ändamål än dem, som höra under
samma hufvudtitel; i samband härmed är den K. M:t
medgifna rätten att använda besparingar å
fasta ordinarie anslag begränsad till utgifter
inom samma hufvudtitel (se Besparingar å
hufvudtitlarna). Utom hufvudtitlarna
upptagas emellertid i riksstaten äfven
åtskilliga poster, såsom anslag till riksdags-
och revisionskostnader samt till räntor och
amortering af riksskulden (se Riksgäldskontoret),
afsättningar för fondbildningar m. m. Våra
hufvudtitlar motsvaras i andra länders budget
af de hufvudsummor, som angifva utgifterna
under hvarje särskildt ministerium eller
underafdelningar af ett sådant, eller ock af
fördelningar, gjorda efter andra grunder. I
Norge fördelas sålunda utgifterna på 11
hovedposter (en för det kungliga huset,
en för stortinget och statsrevisionen, en
för statsrådet, regeringen och kommissionerna
samt en för hvarje departement), och inom dessa
specialiseras utgifterna under särskilda kapitel
och titlar; i Danmarks finanslag förekommer
äfven en likartad fördelning af utgifterna. I
Frankrike är budgeten indelad efter ministerier
och därunder i sektioner (sections), dessa åter
i kapitel och i artiklar. Äfven Preussens budget
är indelad först efter ministerier och därunder
i hufvudafdelningar, titlar (hauptabteilung,
titel), för de särskilda under ministeriet
hörande förvaltningsgrenarna samt därunder
ytterligare i underafdelningar för de under
dessa olika förvaltningsgrenar hörande verk,
ämbeten och inrättningar. I England äro de
utgifter, som ej utgå af "the consolidated fund",
d. v. s. äro genom lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
