Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudskål ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varaktigt bestämda, fördelade i särskilda
hufvudsummor (estimates), hvilka äro fördelade i
"votes", motsvarande de svenska anslagen. Med
afseende på den konstitutionella betydelsen
ha svenska riksstatens hufvudtitlar sin
motsvarighet i den engelska budgetens
"estimates", den franska budgetens
"sections" samt den preussiska budgetens
"hauptabteilungen", så att regeringen ej
utan representationens samtycke eger att göra
öfverflyttningar (i Frankrike "virements")
från en sådan utgiftsafdelning till en annan. —
Den bestämdhet, som begreppet hufvudtitel nu
eger i svenska statsregleringen, är ej af lag
gifven. Riksdagen är formellt oförhindrad att
efter godtfinnande mångfaldiga hufvudtitlarna
och att inskränka hvarje sådan titels omfång,
så långt till och med, att hufvudtitel och
specialanslag sammanfalla. Den nuvarande
omfattningen af begreppet hufvudtitel beror
på de förutsättningar, som voro bestämmande
för 1809 års grundlagstiftare. I den riksstat,
som gällde, då 1809 års R. F. kom till stånd,
funnos utgiftsstatens utgifter sammanförda
under sju s. k. hufvudsummor, hvar och en
under sig innefattande särskilda sinsemellan
samband egande anslag eller stater. Den
klassificering under rubriker, som fanns i
ofvannämnda riksstat, blef bestämmande för
den fördelning af anslagen under namn af
hufvudtitlar, som fastställdes vid 1809—10
års riksdag. Emedan departementsindelningen
då ännu ej kommit till stånd, var denna
fördelning i viss mån afvikande, med hänsyn
till såväl antal som uppställning, från den nu
iakttagna, utan att dock denna afvikelse var
af någon väsentlig betydelse. Se Riksstat och
Statsreglering. Jfr H. L. Rydin, "Om
1809—10 års riksdags statsrättsliga betydelse
för statsregleringen" (1876) och "Svenska
riksdagen" (1873—79: II: 2, sid. 222 ff.).
H. L. R. (K. H. B.)
Hufvudton. 1. Mus., grundtonen i ett ackord
(i molltreklangen uppfattas numera öfversta
tonen som hufvudton); tonikan i en tonart. —
2. Språkv. Se Accent, sp. 84.
Hufvudtonart, mus., den tonart, i hvilken ett
stycke börjar och slutar och som är förhärskande
däri.
Hufvudtransportled, krigsv. Se Etappväsen, sp. 971.
Hufvudträdart, skogsv., kallas
det trädslag, som är talrikast
representeradt inom ett skogsbestånd.
W. E—n.
Hufvudvall, krigsv. Se Fästning, sp. 313.
Hufvudverb, språkv. Se Hjälpverb.
Hufvudvärk (lat. cephalalgia l. cephalæa), med.,
är icke en sjukdom, utan ett sjukdomssymtom,
beroende på en mängd olika åkommor. Stundom
är sjukdomssymtomet äfven en indirekt
följd af sjukdomar i andra, mer eller mindre
aflägsna kroppsorgan. Hufvudvärken är antingen
allmän, då den kännes i hela hufvudet, såsom
vid blodkongestion till hjärnan och dess
hinnor, eller partiell, då den är inskränkt
till särskilda delar af hufvudet, såsom
den ensidiga hufvudvärken vid migrän, eller
till en punkt, såsom vid lokala inflammationer
o. s. v. Hufvudvärken kallas hyperemisk, då den
förekommer vid blodfullhet i hjärnan, anemisk, vid blodbrist,
toxisk, då den föranledes
af blodförgiftning, såsom genom urin (uremi),
koloxid (kolos), opium, kloroform, kloral,
i febrar o. s. v., reumatisk, vid reumatisk
affektion af hufvudets nerver, artritisk, vid gikt,
syfilitisk, vid af syfilis föranledd inflammation i
hufvudskålens ben eller hinnor, neurastenisk, hos
nervsvaga personer, arteriosklerotisk, vid åderförkalkning i
hufvudet o. s. v. Vid snufva uppstår ofta
hufvudvärk i pannan (hufvudfluss), beroende på
näsinflammationens spridning till de med näsan
kommunicerande pannhålorna. — Behandlingen
af hufvudvärken är lika omväxlande som dess
orsaker; vid febrar: allmän feberbehandling och
afkylning af hufvudet; vid lokal inflammation:
eventuellt kirurgisk behandling, afkylning,
lokalt anbragta blodiglar, afförande medel;
vid reumatism: värme, massage och elektricitet,
kina; vid migrän: kaffe, koffein, bestrykning
af huden med kylande medel (menthol o. d.); vid
anemi: järn, stärkande diet o. s. v. De senaste
årtiondenas tekniska fabrikation har särskildt
af fenolderivaterna åstadkommit en mängd
jämförelsevis ofarliga medel, som medföra
en god symtomatisk lindring af hufvudvärk,
t. ex. antipyrin, fenacetin, salofen, aspirin,
pyramidon samt antifebrin (acetanilid).
F. B. (I. H.)
Hug [hōch], Johann Leonhard, tysk katolsk teolog,
f. 1765 i Konstanz, d. 1846 i Freiburg, Baden,
som professor i teologi och orientaliska språk
och bekant genom skarpsinniga forskningar öfver
folkens urhistoria och bibelns böcker. Han
tillhörde den frisinnade riktning, som började
bryta sig igenom i den katolska teologien
under upplysningstidehvarfvet. De förnämsta
af hans många skrifter äro Die erfindung der
buchstabenschrift, ihr zustand und frühester
gebrauch im alterthum. Mit hinsicht auf die
untersuchungen über Homer (1801), Einleitung
in die schriften des neuen testaments (1808;
4:e uppl. 1847), H:s yppersta verk, och Das
hohe lied in einer noch unversuchten deutung
(1813; Höga visan uppfattas där som en drömdikt,
däri Salomo föreställer konung Hiskia, Sulamit
de 10 stammarnas rike och hennes kärlek deras
längtan att förenas med Juda konung, Hiskias
rike). Jämte Hirscher m. fl. utgaf H. "Freiburger
zeitschrift für theologie" (1839—42).
(E. S—e.)
Hugbald. Se Hucbald.
Hugdietrich [hōchdīt-], hjälten i en tysk dikt
från 1200-talet, utg. af Jänicke i "Deutsches
heldenbuch", 1871. Sagan omdiktades af W. Hertz
(se d o.) 1863.
Huge, nord. myt., hette en yngling, som i
den bekanta berättelsen om Tors färd till
Utgårda-Loke täflade i en kapplöpning med
Tors snabbfotade följeslagare, Tjalfe, och
besegrade honom, enär H. intet annat var
än ett förkroppsligande af jättens tanke
eller hug. H. var i forntiden äfven ett
mansnamn. Namnet Hugo åter är af fransk
härkomst.
Th. W.*
Hugen (isl. Huginn) och Munen (isl. Muninn),
namnen på Odens korpar, hvilka föra till
hans öron allt hvad de se och höra. Oden
utsänder korparna vid dagningen att flyga
omkring alla länder, och de komma åter vid
frukosttiden; därigenom blir han underrättad
om alla tilldragelser. I anledning däraf
kallades Oden också korpguden. Med denna myt
förklarades således Odens allvetenhet. H. är
en personifikation af tanken, Munen af minnet.
Th. W.*
Hugenotter, fr. huguenots [ygənå̄], benämning på
reformationens anhängare i Frankrike. Ordet anses
vanligen på grund af de franske protestanternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
