varaktigt bestämda, fördelade i särskilda hufvudsummor (estimates), hvilka äro fördelade i "votes", motsvarande de svenska anslagen. Med afseende på den konstitutionella betydelsen ha svenska riksstatens hufvudtitlar sin motsvarighet i den engelska budgetens "estimates", den franska budgetens "sections" samt den preussiska budgetens "hauptabteilungen", så att regeringen ej utan representationens samtycke eger att göra öfverflyttningar (i Frankrike "virements") från en sådan utgiftsafdelning till en annan. — Den bestämdhet, som begreppet hufvudtitel nu eger i svenska statsregleringen, är ej af lag gifven. Riksdagen är formellt oförhindrad att efter godtfinnande mångfaldiga hufvudtitlarna och att inskränka hvarje sådan titels omfång, så långt till och med, att hufvudtitel och specialanslag sammanfalla. Den nuvarande omfattningen af begreppet hufvudtitel beror på de förutsättningar, som voro bestämmande för 1809 års grundlagstiftare. I den riksstat, som gällde, då 1809 års R. F. kom till stånd, funnos utgiftsstatens utgifter sammanförda under sju s. k. hufvudsummor, hvar och en under sig innefattande särskilda sinsemellan samband egande anslag eller stater. Den klassificering under rubriker, som fanns i ofvannämnda riksstat, blef bestämmande för den fördelning af anslagen under namn af hufvudtitlar, som fastställdes vid 1809—10 års riksdag. Emedan departementsindelningen då ännu ej kommit till stånd, var denna fördelning i viss mån afvikande, med hänsyn till såväl antal som uppställning, från den nu iakttagna, utan att dock denna afvikelse var af någon väsentlig betydelse. Se Riksstat och Statsreglering. Jfr H. L. Rydin, "Om 1809—10 års riksdags statsrättsliga betydelse för statsregleringen" (1876) och "Svenska riksdagen" (1873—79: II: 2, sid. 222 ff.). H. L. R. (K. H. B.) Hufvudton. 1. Mus., grundtonen i ett ackord (i molltreklangen uppfattas numera öfversta tonen som hufvudton); tonikan i en tonart. — 2. Språkv. Se Accent, sp. 84. Hufvudtonart, mus., den tonart, i hvilken ett stycke börjar och slutar och som är förhärskande däri. Hufvudtransportled, krigsv. Se Etappväsen, sp. 971. Hufvudträdart, skogsv., kallas det trädslag, som är talrikast representeradt inom ett skogsbestånd. W. E—n. Hufvudvall, krigsv. Se Fästning, sp. 313. Hufvudverb, språkv. Se Hjälpverb. Hufvudvärk (lat. cephalalgia l. cephalæa), med., är icke en sjukdom, utan ett sjukdomssymtom, beroende på en mängd olika åkommor. Stundom är sjukdomssymtomet äfven en indirekt följd af sjukdomar i andra, mer eller mindre aflägsna kroppsorgan. Hufvudvärken är antingen allmän, då den kännes i hela hufvudet, såsom vid blodkongestion till hjärnan och dess hinnor, eller partiell, då den är inskränkt till särskilda delar af hufvudet, såsom den ensidiga hufvudvärken vid migrän, eller till en punkt, såsom vid lokala inflammationer o. s. v. Hufvudvärken kallas hyperemisk, då den förekommer vid blodfullhet i hjärnan, anemisk, vid blodbrist, toxisk, då den föranledes af blodförgiftning, såsom genom urin (uremi), koloxid (kolos), opium, kloroform, kloral, i febrar o. s. v., reumatisk, vid reumatisk affektion af hufvudets nerver, artritisk, vid gikt, syfilitisk, vid af syfilis föranledd inflammation i hufvudskålens ben eller hinnor, neurastenisk, hos nervsvaga personer, arteriosklerotisk, vid åderförkalkning i hufvudet o. s. v. Vid snufva uppstår ofta hufvudvärk i pannan (hufvudfluss), beroende på näsinflammationens spridning till de med näsan kommunicerande pannhålorna. — Behandlingen af hufvudvärken är lika omväxlande som dess orsaker; vid febrar: allmän feberbehandling och afkylning af hufvudet; vid lokal inflammation: eventuellt kirurgisk behandling, afkylning, lokalt anbragta blodiglar, afförande medel; vid reumatism: värme, massage och elektricitet, kina; vid migrän: kaffe, koffein, bestrykning af huden med kylande medel (menthol o. d.); vid anemi: järn, stärkande diet o. s. v. De senaste årtiondenas tekniska fabrikation har särskildt af fenolderivaterna åstadkommit en mängd jämförelsevis ofarliga medel, som medföra en god symtomatisk lindring af hufvudvärk, t. ex. antipyrin, fenacetin, salofen, aspirin, pyramidon samt antifebrin (acetanilid). F. B. (I. H.) Hug [hōch], Johann Leonhard, tysk katolsk teolog, f. 1765 i Konstanz, d. 1846 i Freiburg, Baden, som professor i teologi och orientaliska språk och bekant genom skarpsinniga forskningar öfver folkens urhistoria och bibelns böcker. Han tillhörde den frisinnade riktning, som började bryta sig igenom i den katolska teologien under upplysningstidehvarfvet. De förnämsta af hans många skrifter äro Die erfindung der buchstabenschrift, ihr zustand und frühester gebrauch im alterthum. Mit hinsicht auf die untersuchungen über Homer (1801), Einleitung in die schriften des neuen testaments (1808; 4:e uppl. 1847), H:s yppersta verk, och Das hohe lied in einer noch unversuchten deutung (1813; Höga visan uppfattas där som en drömdikt, däri Salomo föreställer konung Hiskia, Sulamit de 10 stammarnas rike och hennes kärlek deras längtan att förenas med Juda konung, Hiskias rike). Jämte Hirscher m. fl. utgaf H. "Freiburger zeitschrift für theologie" (1839—42). (E. S—e.) Hugbald. Se Hucbald. Hugdietrich [hōchdīt-], hjälten i en tysk dikt från 1200-talet, utg. af Jänicke i "Deutsches heldenbuch", 1871. Sagan omdiktades af W. Hertz (se d o.) 1863. Huge, nord. myt., hette en yngling, som i den bekanta berättelsen om Tors färd till Utgårda-Loke täflade i en kapplöpning med Tors snabbfotade följeslagare, Tjalfe, och besegrade honom, enär H. intet annat var än ett förkroppsligande af jättens tanke eller hug. H. var i forntiden äfven ett mansnamn. Namnet Hugo åter är af fransk härkomst. Th. W.* Hugen (isl. Huginn) och Munen (isl. Muninn), namnen på Odens korpar, hvilka föra till hans öron allt hvad de se och höra. Oden utsänder korparna vid dagningen att flyga omkring alla länder, och de komma åter vid frukosttiden; därigenom blir han underrättad om alla tilldragelser. I anledning däraf kallades Oden också korpguden. Med denna myt förklarades således Odens allvetenhet. H. är en personifikation af tanken, Munen af minnet. Th. W.* Hugenotter, fr. huguenots [ygənå̄], benämning på reformationens anhängare i Frankrike. Ordet anses vanligen på grund af de franske protestanternas