förbindelser med de schweiziske, för en förvrängning af ty. eidgenossen (af Condé skrifvet "aignos"), edsförbundna. — I Frankrike var jordmånen för protestantismen i viss mån beredd genom valdenserna, den gallikanska kyrkans opposition mot påfven samt humanismen, och tidigt vunno Luthers läror insteg i detta land. 1523 bildades i Meaux den första lutherska församlingen. Calvin blef likväl den franska protestantismens egentlige fader. Trots Frans I:s och Henrik II:s stränga kättaredikt och för kätteriets bekämpande tillsatta utomordentliga kommissioner, de s. k. chambres ardentes (se d. o.), utbredde sig protestantismen mer och mer, och vid midten af 1500-talet räknade den kanske 400,000 anhängare inom alla franska samhällsklasser och provinser; styrka vann den i södra och västra Frankrike, från Languedoc och Guienne till Normandie, samt äfven i Orléanais och Bourgogne. Blott på få ställen hade vid den tiden en kyrklig organisation kommit till stånd, och på den första reformerta synoden, som hölls i maj 1559 i Paris under François Morels ordförandeskap, voro ombud från högst 70 kyrkor tillstädes. På denna synod konstituerade sig hugenotterna, till ett kyrkligt samfund och antogo som trosnorm den af 40 artiklar bestående, efter Calvins läror uppgjorda Confessio gallicana. Till den religiösa motsatsen mellan katoliker och protestanter i Frankrike kom en politisk mellan de båda partiernas ledare. I spetsen för katolikerna stod den i början af 1500-talet från Lothringen inflyttade släkten Guise (se d. o.), till hvilken den utmärkte krigaren François de Lorraine, hertig af Guise, och kardinal Charles de Lorraine hörde. Dessa bägge män hade lyckats vinna stort inflytande öfver Henrik II (1547—59); och dennes efterträdare, Frans II (1559—60), som var förmäld med deras systerdotter, Maria Stuart, behärskades helt och hållet af dem. Främst bland Guisernas motståndare stodo de till Frankrikes krona arfsberättigade bröderna af huset Bourbon, nämligen konung Anton af Navarra, kardinal Charles och prins Louis af Condé. Till dessa slöt sig amiral Coligny (se d. o.), som i Guise-släktens förbund med påfven och Spanien såg en allvarsam fara för fäderneslandets oberoende. De ifrigaste bland de "missnöjde" stiftade 1560 emot Guiserna den s. k. sammansvärjningen i Amboise, hvars verklige ledare allmänt ansågs vara prinsen af Condé. Anslaget upptäcktes dock, och Condé dömdes till döden; men innan domen hann verkställas, inträffade genom Frans II:s död (1560) ett omslag i den politiska ställningen. Hans efterträdare, den minderårige Karl IX, stod under förmynderskap af sin moder Katarina af Medici, som gjorde till sin uppgift att hålla jämvikten mellan partierna för att behärska dem bägge. Till denna politik styrktes hon äfven af kanslern, den ädle L'Hôpital, som, ehuru katolik, var en varm anhängare af fördragsamhetens grundsats. Condé frigafs, straffet för kätteri nedsattes, genom ediktet i Orléans 1561, från dödsstraff till landsförvisning, i sept. s. å. hölls ett religionssamtal i Poissy (se Beza), som ökade de reformertes förtröstan — antalet af deras församlingar växte till öfver 2,000 —, och 17 jan. 1562 genomdref L'Hôpital utfärdandet af ett toleransedikt, hvarigenom åt hugenotterna medgafs rätt att hålla gudstjänst utom städernas murar och på landsbygden. Januari-ediktet väckte mycken förtrytelse bland katolikerna och kränktes af dem bl. a. i Vassy (i Champagne), där François de Guise och hans följe öfverföllo en skara till gudstjänst samlade hugenotter och nedhöggo en del af dem (1 mars 1562). Detta blodbad kallade hugenotterna till vapen och inledde de med fanatism och grymhet förda hugenottkrigen, som, endast med korta afbrott, söndersleto Frankrike, i nära 40 år (1562—98). François de Guise skyndade att taga i besittning Paris, katolicismens förnämsta bålverk, och lät ditföra konungen och Katarina af Medici. I spetsen för hugenotterna trädde Condé och Coligny (konung Anton hade försonat sig med katolikerna), och till deras högkvarter, Orléans, samlades från alla håll franska kalvinistiska ädlingar med väpnade följen. Guiserna erhöllo understöd af Filip II af Spanien, påfven, hertigen af Savojen och de katolska kantonerna i Schweiz; hugenotterna åter af England, Holland och flera protestantiska furstar i Tyskland. Katolikerna hade under det första kriget (1562—63) öfverhanden i fält. De eröfrade Rouen, där konung Anton under belägringen sårades till döds, Dieppe m. fl. städer och segrade vid Dreux (19 dec. 1562), där de togo Condé till fånga; men de förlorade under belägringen af Orléans sin hjälte, François de Guise, som mördades (i febr. 1563). Därefter lyckades Katarina af Medici mellan de stridande medla freden i Amboise (19 mars s. å.), hvarigenom åt hugenotterna medgafs en inskränkt religionsfrihet. Nu fullbordade dessa sin organisation; för religiösa frågor höllo de framgent tid efter annan generalsynoder och för politiska rådslag andra möten (assemblées); de byggde skolor och stiftade fem protestantiska universitet. Både katoliker och protestanter voro dock missnöjda med freden, och mot Colignys råd började de senare i sept. 1567 det andra hugenottkriget, som dock redan 23 mars 1568 ändades, åtminstone till namnet, genom freden i Longjumeau. Förföljelserna mot hugenotterna fortforo emellertid oafbrutet, och Katarina gjorde t. o. m. ett försök att förrädiskt gripa Condé och Coligny. Dessa undkommo dock till den befästa staden la Rochelle, som blef medelpunkten för rustningarna till det tredje hugenottkriget (1568—70). Till la Rochelle kommo bl. a konung Antons änka, Johanna af Navarra, och hennes 16-årige son Henrik (sedermera Henrik IV), som, sedan Condé fallit i slaget vid Jarnac (13 mars 1569), under Colignys ledning blef hugenotternas nominelle chef. 3 okt. 1569 blef Coligny visserligen slagen vid Moncontour, men lyckades inom kort åter samla sina trupper. Katolikernas krafter voro redan uttömda, hvarför freden i S:t Germain en Laye (8 aug. 1570) blef i hög grad fördelaktig för hugenotterna, som dock enligt beräkning ej utgjorde mer än en tiondedel af Frankrikes befolkning. Dessa erhöllo full samvetsfrihet, tillträde till alla ämbeten, skolor och välgörenhetsanstalter samt fästningarna la Rochelle, Montauban, Cognac och la Charité, såsom "säkerhetsplatser", att innehafvas i två år. Medelvägsmännen, "politikerna", fingo därefter den afgörande rösten i Frankrikes styrelse, och det såg ut, som om Karl IX ämnade försöka bryta det ultra-katolska Spaniens politiska öfvervikt i Europa. I sept. 1571 begaf sig Coligny till hofvet och var nu under några