Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudskål ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelser med de schweiziske, för
en förvrängning af ty. eidgenossen (af Condé
skrifvet "aignos"), edsförbundna. — I Frankrike
var jordmånen för protestantismen i viss mån
beredd genom valdenserna, den gallikanska
kyrkans opposition mot påfven samt humanismen,
och tidigt vunno Luthers läror insteg i detta
land. 1523 bildades i Meaux den första lutherska
församlingen. Calvin blef likväl den franska
protestantismens egentlige fader. Trots Frans I:s
och Henrik II:s stränga kättaredikt och för
kätteriets bekämpande tillsatta utomordentliga
kommissioner, de s. k. chambres ardentes
(se d. o.), utbredde sig protestantismen
mer och mer, och vid midten af 1500-talet
räknade den kanske 400,000 anhängare inom
alla franska samhällsklasser och provinser;
styrka vann den i södra och västra Frankrike,
från Languedoc och Guienne till Normandie,
samt äfven i Orléanais och Bourgogne. Blott
på få ställen hade vid den tiden en kyrklig
organisation kommit till stånd, och på den
första reformerta synoden, som hölls i maj 1559
i Paris under François Morels ordförandeskap,
voro ombud från högst 70 kyrkor tillstädes. På
denna synod konstituerade sig hugenotterna, till
ett kyrkligt samfund och antogo som trosnorm
den af 40 artiklar bestående, efter Calvins
läror uppgjorda Confessio gallicana. Till
den religiösa motsatsen mellan katoliker
och protestanter i Frankrike kom en politisk
mellan de båda partiernas ledare. I spetsen för
katolikerna stod den i början af 1500-talet
från Lothringen inflyttade släkten Guise (se
d. o.), till hvilken den utmärkte krigaren
François de Lorraine, hertig af Guise, och
kardinal Charles de Lorraine hörde. Dessa bägge
män hade lyckats vinna stort inflytande öfver
Henrik II (1547—59); och dennes efterträdare,
Frans II (1559—60), som var förmäld med deras
systerdotter, Maria Stuart, behärskades helt och
hållet af dem. Främst bland Guisernas motståndare
stodo de till Frankrikes krona arfsberättigade
bröderna af huset Bourbon, nämligen konung Anton
af Navarra, kardinal Charles och prins Louis
af Condé. Till dessa slöt sig amiral Coligny
(se d. o.), som i Guise-släktens förbund med
påfven och Spanien såg en allvarsam fara för
fäderneslandets oberoende. De ifrigaste bland
de "missnöjde" stiftade 1560 emot Guiserna
den s. k. sammansvärjningen i Amboise, hvars
verklige ledare allmänt ansågs vara prinsen af
Condé. Anslaget upptäcktes dock, och Condé dömdes
till döden; men innan domen hann verkställas,
inträffade genom Frans II:s död (1560)
ett omslag i den politiska ställningen. Hans
efterträdare, den minderårige Karl IX, stod under
förmynderskap af sin moder Katarina af Medici,
som gjorde till sin uppgift att hålla jämvikten
mellan partierna för att behärska dem bägge. Till
denna politik styrktes hon äfven af kanslern, den
ädle L’Hôpital, som, ehuru katolik, var en varm
anhängare af fördragsamhetens grundsats. Condé
frigafs, straffet för kätteri nedsattes,
genom ediktet i Orléans 1561, från dödsstraff
till landsförvisning, i sept. s. å. hölls ett
religionssamtal i Poissy (se Beza), som ökade
de reformertes förtröstan — antalet af deras
församlingar växte till öfver 2,000 —, och 17
jan. 1562 genomdref L’Hôpital utfärdandet af
ett toleransedikt, hvarigenom åt hugenotterna
medgafs rätt att hålla gudstjänst utom städernas
murar och på landsbygden. Januari-ediktet väckte
mycken förtrytelse bland katolikerna och kränktes
af dem bl. a. i Vassy (i Champagne), där François
de Guise och hans följe öfverföllo en skara
till gudstjänst samlade hugenotter och nedhöggo
en del af dem (1 mars 1562). Detta blodbad
kallade hugenotterna till vapen och inledde de
med fanatism och grymhet förda hugenottkrigen,
som, endast med korta afbrott, söndersleto
Frankrike, i nära 40 år (1562—98). François
de Guise skyndade att taga i besittning Paris,
katolicismens förnämsta bålverk, och lät ditföra
konungen och Katarina af Medici. I spetsen för
hugenotterna trädde Condé och Coligny (konung
Anton hade försonat sig med katolikerna), och
till deras högkvarter, Orléans, samlades från
alla håll franska kalvinistiska ädlingar med
väpnade följen. Guiserna erhöllo understöd
af Filip II af Spanien, påfven, hertigen af
Savojen och de katolska kantonerna i Schweiz;
hugenotterna åter af England, Holland och flera
protestantiska furstar i Tyskland. Katolikerna
hade under det första kriget (1562—63)
öfverhanden i fält. De eröfrade Rouen, där
konung Anton under belägringen sårades till
döds, Dieppe m. fl. städer och segrade vid Dreux
(19 dec. 1562), där de togo Condé till fånga;
men de förlorade under belägringen af Orléans
sin hjälte, François de Guise, som mördades (i
febr. 1563). Därefter lyckades Katarina af Medici
mellan de stridande medla freden i Amboise (19
mars s. å.), hvarigenom åt hugenotterna medgafs
en inskränkt religionsfrihet. Nu fullbordade
dessa sin organisation; för religiösa frågor
höllo de framgent tid efter annan generalsynoder
och för politiska rådslag andra möten
(assemblées); de byggde skolor och stiftade fem
protestantiska universitet. Både katoliker och
protestanter voro dock missnöjda med freden, och
mot Colignys råd började de senare i sept. 1567
det andra hugenottkriget, som dock redan 23
mars 1568 ändades, åtminstone till namnet,
genom freden i Longjumeau. Förföljelserna mot
hugenotterna fortforo emellertid oafbrutet,
och Katarina gjorde t. o. m. ett försök att
förrädiskt gripa Condé och Coligny. Dessa
undkommo dock till den befästa staden la
Rochelle, som blef medelpunkten för rustningarna
till det tredje hugenottkriget (1568—70). Till
la Rochelle kommo bl. a konung Antons änka,
Johanna af Navarra, och hennes 16-årige son
Henrik (sedermera Henrik IV), som, sedan Condé
fallit i slaget vid Jarnac (13 mars 1569), under
Colignys ledning blef hugenotternas nominelle
chef. 3 okt. 1569 blef Coligny visserligen slagen
vid Moncontour, men lyckades inom kort åter
samla sina trupper. Katolikernas krafter voro
redan uttömda, hvarför freden i S:t Germain en
Laye (8 aug. 1570) blef i hög grad fördelaktig
för hugenotterna, som dock enligt beräkning
ej utgjorde mer än en tiondedel af Frankrikes
befolkning. Dessa erhöllo full samvetsfrihet,
tillträde till alla ämbeten, skolor och
välgörenhetsanstalter samt fästningarna la
Rochelle, Montauban, Cognac och la Charité,
såsom "säkerhetsplatser", att innehafvas i
två år. Medelvägsmännen, "politikerna", fingo
därefter den afgörande rösten i Frankrikes
styrelse, och det såg ut, som om Karl IX ämnade
försöka bryta det ultra-katolska Spaniens
politiska öfvervikt i Europa. I sept. 1571 begaf
sig Coligny till hofvet och var nu under några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
