månader Frankrikes mäktigaste man. För att befästa freden aftalades ett giftermål mellan Henrik af Navarra och Karl IX:s syster Margareta. 18 aug. 1572 stod bröllopet i Paris, men i sammanhang med detta verkställdes natten före Bartolomei-dagen (24 aug.) och följande dagar det af Guiserna och Katarina planlagda blodbad på hugenotterna, som är kändt under namnet Bartolomei-natten (se d. o.) och i hvilket äfven Coligny satte lifvet till. Henrik af Navarra och Condé räddade sina lif genom att afsvärja sin tro. För att fullständigt göra slut på protestantismen upphäfdes 3 nov. s. å. alla till hugenotternas fördel utfärdade toleransedikt. Men hugenotterna försvarade tappert sina "säkerhetsplatser", och redan i juli 1573 slöts det fjärde hugenottkriget, genom ediktet i Boulogne, som gaf hugenotterna fri religionsöfning i städerna la Rochelle, Montauban och Nîmes och personlig samvetsfrihet. Ej långt därefter (1574) afled Karl IX och efterträddes af sin broder Henrik III. De moderate katolikerna, hvilka leddes af konnetabelns af Montmorency (se d. o.) söner och konung Henrik III:s broder, hertigen af Alençon, och "föredrogo den inre freden framför Guds ära", ingingo med hugenotterna på grundvalen af de båda bekännelsernas likställighet ett förbund, till hvilket den till Tyskland undkomne och därifrån med en här af legoknektar återvändande Condé slöt sig. I febr. 1576 lyckades Henrik af Navarra fly från franska hofvet och trädde i spetsen för hugenotterna. Henrik III inledde underhandlingar med denna koalition, och det femte kriget (från 1574) upphörde genom fördraget i Beaulieu (maj 1576), som gaf de reformerte fri religionsöfning öfverallt (utom i Paris), tillträde till alla ämbeten samt åtta säkerhetsplatser. Därjämte stadgades, att blandade domstolar (chambres mi-parties, bestående af hälften katoliker och hälften protestanter) skulle inrättas vid parlamenten för att döma i alla mål, där en protestant vore part. Dessa eftergifter väckte stort missnöje hos flertalet af det franska folket, och den katolska reaktionens styrka växte. Striden fördes framgent som förut äfven med flygskrifter och afhandlingar, som delvis ega vikt för de statsrättsliga teoriernas utveckling; partiernas hållning mot konungamakten växlade därvid efter ställningens kraf; till 1584 var det hugenotterna, som bekämpade enväldet. (Jfr Bodin, Hotman, Languet och Mornay.) Under Guisernas inflytande stiftades 1576 af guvernören Jacques d'Humières den s. k. ligan (La ligue), hvars mål var kätteriets utrotande i Frankrike. Ligan genomdref sitt program på riksdagen i Blois s. å. och vann på sin sida Henrik III samt flera af "politikerna", bl. a. hertigen af Alençon. Det sjätte hugenottkriget (apr.—sept. 1577), afslutadt genom freden i Bergerac, och det sjunde (1579—80), äfven kalladt "De förälskades krig" (La guerre des amoureux), bilagdt genom freden i Fleix, förändrade emellertid ej ställningen. I ett nytt skede inträdde hugenottstriderna, då efter hertigens af Alençon död, 1584, Henrik af Navarra blef närmaste arfvinge till franska tronen (konung Henrik III var nämligen barnlös). Ligan utvecklade nu ifrig verksamhet för att åstadkomma en förändring i tronföljden till förmån för den åldrige kardinal Charles de Bourbon, Henriks af Navarra farbroder, som kunde efterträdas af en konung af huset Guise. Den slöt fördrag med Filip II af Spanien (jan. 1585), grep till vapen och nödgade Henrik III genom fördraget i Nemours (juli s. å.) att återkalla alla åt hugenotterna beviljade fri- och rättigheter. I sept. 1585 bannlystes Henrik af Navarra af påfven Sixtus V och uteslöts från all rätt till tronen. Så utbröt det åttonde hugenottkriget (1585—98), hvars första skede efter anförarna, Henrik III, Henrik af Navarra och Henri de Guise, kallades de tre Henrikarnas krig, i hvilket Henrik af Navarra framgångsrikt kämpade emot ligan (seger vid Coutras, 1587). Då Henri de Guise, genom ett upplopp i Paris ("Barrikad-dagen", 12 maj 1588), aftvang Henrik III en utnämning till befälhafvare öfver alla franska härar samt ett godkännande af ligans program genom unionsfördraget i Rouen 15 juli 1588, lät den förödmjukade konungen mörda Henri de Guise och dennes broder Louis (23 och 24 dec. s. å.). Hela det katolska Frankrike reste sig då mot konungen, som flydde till Henriks af Navarra läger. Sedan han där fallit för mördarhand (2 aug. 1589), antog Henrik af Navarra titeln konung af Frankrike, men blef oaktadt sin lysande seger vid Ivry (1590) icke allmänt erkänd såsom sådan, förrän han afsvurit sin tro (1593). Genom det ryktbara Nantesiska ediktet (13 apr. 1598) erhöllo protestanterna nästan fullständig religionsfrihet, med fri gudstjänst öfver allt utom i Paris med omnejd och senare enskilda andra städer; vidare tillträde till statens ämbeten och till en början på 8 år omkr. 100 öfver hela landet spridda "säkerhetsplatser". Freden blef dock icke af lång varaktighet. Å ena sidan hade hvarken hos katoliker eller protestanter fördragsamhetens ande ännu vunnit insteg, å den andra innebar hugenotternas undantagsställning en alltför stark lockelse för dem att spela en politisk roll. Under början af 1600-talet antogo också hugenotterna alltmera karaktär af politiskt oppositionsparti; och genom sina privilegier, sin kommunala frihet, sina säkerhetsplatser och sin militära organisation voro de i besittning af en makt, som var ej blott hinderlig för upprättandet af ett kungligt envälde, utan äfven hotande för Frankrikes enhet. Efter nytt fredsbrott 1621 förlorade de genom freden i Montpellier (21 okt. 1622) största delen af sina fasta städer. Richelieu krossade hugenotternas politiska makt: i okt. 1628 eröfrade han la Rochelle, och i fördraget i Alais (27 juni 1629) nödgade han deras anförare, hertigen af Rohan, att utlämna deras öfriga säkerhetsplatser. De fingo emellertid behålla sin religiösa och borgerliga frihet under Richelieus och Mazarins styrelse. Annat blef mer och mer förhållandet under Ludvig XIV:s egen regering, i synnerhet från 1679. De blandade domstolarna upphäfdes, hugenotterna uteslötos från offentliga ämbeten, genom de s. k. dragonaderna (se d. o.) tvungos tusentals hugenotter att öfvergå till katolicismen, och slutligen upphäfdes Nantesiska ediktet, 18 okt. 1685. Till följd af detta förtryck utvandrade trots stränga förbud omkr. 200,000 människor af Frankrikes mest idoga befolkning, till stort afbräck för dess industri och handel. Andra, de s. k. kamisarderna (se d. o.), kämpade 1702—05 under Jean Cavalier m. fl. i Cevennernas bergstrakter med hänförelsens mod för sin tro. Det stora flertalet firade i hemlighet sin gudstjänst, hvaraf de erhöllo namnet