är starkt afsatt från halsen samt ofvan täckt med fjäll och plåtar. Öfverkäksbenen äro korta och mycket rörligt förbundna med närliggande skelettdelar, så att de kunna resas upp tillsammans med gifttänderna; endast en gifttand med sina reservtänder finnes i hvarje öfverkäksben. Mellan näsborrarna och ögonen finnes icke någon grop, och stjärten är kort, afsmalnande. Dessa ormar äro hemma i Gamla världen och utgöras af omkr. fyrtio arter, af hvilka tre förekomma i Europa. De allra flesta uppehålla sig på marken, och alla utan undantag äro nattliga djur, som lefva af smärre däggdjur, fåglar och ödlor. Sitt rof bemäktiga de sig genom att, väl dolda och liggande på lur, hastigt utsträcka framkroppen och bita detsamma. — Deras bett äro farliga. Alla föda de lefvande ungar, föröka sig icke starkt och ha icke synnerligen många fiender. — Arterna kunna fördelas på flera släkten, t. ex. vanliga huggormsläktet, Pelias, som har blott hufvudets öfre sida betäckt med små plåtar, hvilka omgifva några större, i midten belägna plåtar, viperasläktet, Vipera, hos hvilket hela hufvudet ofvan är betäckt med småplåtar, öken-huggormsläktet, Echidna l. Bitis, som har mycket bredt hufvud med särdeles stora bakre pannplåtar, hornormsläktet, Cerastes, som igenkännes på ett par hornlika utskott ofvanför ögonen, och släktet Echis, hvars stjärtplåtar äro odelade. Till det första släktet hör vanliga huggormen, Pelias berus, hvilken är utomordentligt växlande till färgen, hvitaktig, gråaktig eller gråbrun, men alltid försedd med ett mörkare, sicksackformigt band längs ryggen. Den yngre honan är rödbrun, med mörkare ryggband. Stundom är denna orm alldeles svart till färgen. Hannen har vanligen mörkare, rent svart sicksackformigt band och ljusare grundfärg än honan; den förre blir ända till 65 och den senare 75 cm. lång. Vanliga huggormen är utbredd öfver största delen af Europa samt saknas endast i dess nordligaste och sydligaste delar; i Sverige är den mer eller mindre allmän långt upp i Lappland. Den trifves på hvilka lokaler som helst, blott där finnes tillräckligt med gömställen, föda och solsken. Om dagen lämnar den sitt gömställe vanligen blott för att sola sig, men om natten är den i rörelse och visar ganska stor liflighet. Den klättrar icke, men reder sig rätt bra i vatten, hvarför den ofta förekommer på mossar och i kärr. I allmänhet drager den sig undan för människan; men blir den retad, bites den ofta, hvarvid den plägar utstöta ett hväsande läte. Om vintern ligger den i dvala. Den fortplantar sig, först då den är nära fullvuxen och föder 5—20 lefvande ungar, hvilka äro ungefär 17 cm. långa. Huggormens bett är i allmänhet icke dödande, men kan framkalla långvarigt ondt, lamhet o. s. v. Bästa sättet att förekomma ormbetts skadliga verkningar torde vara att gifva en riklig mängd brännvin, konjak o. d. åt den bitne, hos hvilken rus framkallas först af långt mera sprit än under vanliga förhållanden. För öfrigt brukar man suga ut giftet ur såret, skära upp detsamma för att framkalla ymnigare blödning, bränna det med lapis, glödhett järn o. d. eller tvätta det med ammoniak, hvilket medel äfven kan brukas invärtes. Att skyndsamt hårdt ombinda den bitna kroppsdelen ofvanför såret (för att hindra giftets spridning i blodmassan) torde äfven vara nyttigt. Huggormen är mycket seglifvad. Den är icke uteslutande skadlig, utan gör rätt mycken nytta genom att utrota råttor, möss och andra små skadedjur. — Till det andra släktet hör viperan, Vipera aspis, hvars färg växlar från ljusbrunaktig till brunsvart. Ryggen är försedd med fyra längsgående rader, svarta eller svartbruna fläckar, hvilka i de båda mellersta raderna äro fyrkantiga; nosspetsen något uppåtriktad; längden stiger till 50—79 cm. Denna orm liknar till sitt lefnadssätt mycket huggormen, tillhör södra Europa (från Frankrike till Tyrolen och Italien) samt lefver af råttor, möss, sorkar och mullvadar. Sandhuggormen, V. ammodytes, har ett fjällbetäckt, vårtlikt, kägelformigt bihang på nosen, är gulbrunaktig, stundom mer eller mindre stötande i rödt och har längs ryggen ett band af aflångt fyrkantiga, mörka fläckar, hvilkas spetsar äro vända mot hvarandra. Den blir någon gång öfver 90 cm. lång samt finnes i södra Europa, norra Afrika och i Mindre Asien, företrädesvis i bergstrakter. Dess bett är farligare än viperans, dess föda är af samma slag som dennas. — Bland ökenhuggormarna är pufformen, Echidna (l. Bitis) arietans, mest bekant. Den är utbredd från 17° n. br. söder ut öfver hela Afrika. Den får någon gång en längd af 1,5 m. eller ännu mera och blir ovanligt tjock. Färgen är mörkare eller ljusare brun, med på ryggens midt sammanlöpande, hästskoformiga, mörka streck, som innesluta ljusare fläckar; under är den ljusgul, med spridda fläckar. Pufformen är farligast af Afrikas giftiga ormar, oaktadt ganska trög, ty den angriper, utan att vara retad och störtar sig då blixtsnabbt mot sitt offer. Sitt namn har den fått däraf, att den, oroad eller retad, ofta plägar utstöta ett häftigt hväsande, hvarvid den blåser upp kroppen. Dess föda utgöres af råttor, möss, fåglar m. m. Dess gift nyttjas af buschmännen till pilspetsars förgiftande. — Till det fjärde släktet hör hornormen, Cerastes ægyptiacus (se Cerastes). — Till det sista släktet räknas efan, Echis arenicola, som blir högst 60 cm. lång och är ofvan ljust gulbrun med oregelbundna, mörkbruna eller svarta band, streck och punkter; under är den enfärgadt ljusgul. Den tillhör hela norra och mellersta Afrika samt sydvästra Asien till och med Indien. C. R. S. (L—e.)

Vanliga huggormen.

Hughenden [hjō'əndən], by i engelska grefsk. Buckingham, 3 km. n. om Chepping Wycombe. 1,728 inv. (1901). Orten är bekant som earl Beaconsfields landställe, och han ligger jämte sin maka begrafven i kyrkan. (J. F. N.) Hughes [hjō'ṡ], Thomas, engelsk författare, f.