af ett lif egnadt åt stats- och språkvetenskapliga studier, åt umgänget med Tysklands litterära storheter, bl. a. med Goethe och Schiller, med hvilken han knöt ett innerligt vänskapsförbund (se "Briefwechsel zwischen Schiller und W. von H.", 1830; 3:e uppl. 1899), och åt resor i främmande länder (1797—1801 vistades han i Paris och Spanien). 1801 blef han preussisk ministerresident och 1806 ministre plénipotentiaire i Rom. 1809 öfvertog han i preussiska inrikesministeriet ledningen af kult- och undervisningsväsendet och grundlade i denna ställning Berlins universitet. 1810 afgick han som utomordentligt sändebud till Wien. Genom skickliga underhandlingar underlättade han 1813 Österrikes anslutning till koalitionen mot Napoleon, deltog i fredsförhandlingarna i Châtillon (1814) och i Paris (s. å.) samt nedlade stort arbete som den ene af Preussens fullmäktige vid kongressen i Wien — den andre var statskansleren furst Hardenberg. Dock sökte han fåfängt förvärfva hela Sachsen för Preussen och mot Österrike verka för en fastare och mera frisinnad tysk författning och kunde ej heller vid andra Parisfreden (1815) vinna Elsass-Lothringen åt Tyskland. 1815—17 representerade han Preussen i territorialkommissionen i Frankfurt. Våren 1817 utnämndes han till medlem af preussiska statsrådet, men råkade i spändt förhållande till statskansleren Hardenberg och aflägsnades på hösten s. å. därifrån samt blef utomordentligt sändebud i London. 1818 deltog han i kongressen i Aachen och därefter till midten af 1819 i territorialkommissionens afslutningsarbeten. Redan i jan. s. å. utnämnd till inrikesminister för kommunala och ståndsangelägenheter, öfvertog han först i aug. sitt departement, med föresats att genomföra en med hänsyn till Preussens historiska utveckling af honom utarbetad ganska liberal ståndsförfattning. Men Hardenberg stod honom ånyo emot, och H. fick 31 dec. s. å. sitt afsked. Han sysselsatte sig därefter uteslutande med vetenskapliga studier, men kallades dock 1830 åter till medlem af statsrådet. Hans staty, af Paul Otto, är rest framför universitetsbyggnaden i Berlin (1883). — H:s författarverksamhet gällde till en början politiska och estetiska frågor. I frisinnad anda skref han Ideen über staatsverfassungen (1792) och Ideen zu einem versuch, die grenzen der wirksamkeit eines staates zu bestimmen (stympades af censuren, fullst. utk. 1851), där individen tillerkännes de mest vidtgående rättigheter. I Æsthetische versuche (1799) lämnade han flera viktiga undersökningar, t. ex. de djupsinniga granskningarna af Goethes "Hermann und Dorothea" och "Reineke Fuchs" samt Schillers "Spaziergang", gaf med anledning af Jacobis "Woldemar" en framställning af sitt filosofiska ideal och förebådade Schelling genom de filosofiska "Ueber den geschlechtsunterschied" och "Ueber männliche und weibliche form". En af antikstudiets mest betydande främjare, offentliggjorde han flera öfversättningar från grekiskan (Aischylos' "Agamemnon", 1816, m. m.), med bidrag till kännedomen om grekernas språk och metrik. Viktigast och mest omfattande voro H:s arbeten i jämförande språkforskning. Berichtigungen und zusätze zu Adelungs Mithridates über die kantabrische oder baskische sprache (1817) och Prüfung der untersuchungen über die urbewohner Hispaniens vermittelst der baskischen sprache (1821) sysslade med de forne iberernas släktskapsförhållanden och bosättning. I de indologiska undersökningarna tog han del med Ueber die unter dem namen Bhagavad-gita bekannte episode des Mahabharata (1826), Ueber den dualis (1828) och Ueber die verwandtschaft der ortsadverbien mit dem pronomen in einigen sprachen (1830). Hans hufvudverk är det postuma Über die Kawisprache auf der insel Java (3 bd 1836—40), i hvars tämligen fristående inledning, Über die verschiedenheit des menschlichen sprachbaues und ihren einfluss auf die geistige entwicklung des menschengeschlechts (1835; 3:e uppl. 1880), han formulerade sin ideella språkfilosofi, som gjorde epok i språkforskningens historia (jfr Schasler, "Die elemente der philosophischen sprachwissenschaft W. v. H:s", 1847, och Scheinert, "H:s sprachphilosaphie", 1908). Steinthal utgaf 1884 en kommenterad upplaga af H:s språkvetenskapliga arbeten. Af hans formsköna, djuptänkta dikter må nämnas elegien Rom (1806) och en samling sonetter. Den varmhjärtade, idérika människan framträder fylligast i brefven, af hvilka flera samlingar äro tryckta: de till Charlotte Diede (Briefe an eine freundin, 2 bd, 1847, många uppl.), till Goethe (1876), till Chr. G. Körner (1879), J. G. Forster (1889), F. H. Jacobi (1892), Johanna Motherby (1893), Schiller (se ofvan), Nicolovius (1894), A. W. von Schlegel (1908). Jfr "Briefwechsel zwischen Karoline v. H. [H:s maka], Rahel und Varnhagen" (1896), "Neue briefe von Karoline von H." (1901), Stauffer, "Karoline v. H." (1904), "H. und Caroline v. H. in ihren briefen" (hittills 3 bd, 1906—09) och "Gabriele v. Bülow, tochter W. v. H:s" (1893; 10:e uppl. 1902). Sedan 1903 utgifver vet. akad. i Berlin en monumentalupplaga af H:s Gesammelte schriften (hittills I—VII och X—XII). Jfr arbeten om H. af Schlesier (2 bd, 1843—46), Haym (1856), Distel (1884), Gebhardt (2 bd, 1896—99), Kittel (1901) och Spranger (1908). <img l>

2. Friedrich Wilhelm Heinrich Alexander, friherre von H., den föregåendes broder, tysk naturforskare, f. 14 sept. 1769 i Berlin, d. där 6 maj 1859. Han var egentligen bestämd för den kamerala ämbetsmannabanan, och sedan han i Frankfurt studerat teknologi, i Göttingen naturvetenskap, särskildt botanik, och i Hamburg handelsvetenskap, begaf han sig 1791 till bergsakademien i Freiberg, där han åtnjöt Werners undervisning. En frukt af en åtta månaders vistelse i Erzgebirge var det 1793 utkomna arbetet Flora subterranea fribergensis et aphorismi ex physiologia chemica plantarum. 1792 blef han assessor i bergsdepartementet och kort därefter öfverbergmästare i de frankiska furstendömena i Fichtelgebirge. Sedan han efter sin moder ärft en betydlig förmögenhet, som satte honom i tillfälle att följa sin böjelse att uteslutande egna sig åt naturvetenskaperna, tog han 1797 afsked från