(1848—51; "Kosmos. Kommenterad i populära bref", 1853—54) samt kommentarer af Schaller, Wittwer och Girard m. fl. I sina sista år påbörjade H. en samlad upplaga af sina Kleinere schriften, hvaraf endast 1 band utkom: Geognostische und physische erinnerungen (1854). Efter hans död utgafs hans brefväxling med Varnhagen von Ense (1860), H. Berghaus (1863), Pictet (1868), Bunsen (1869), "Correspondance inédite" (s. å.), Raumer (s. å.), Cancrin (s. å.), Goethe (1876), Gauss (1877), J. H. Campe (s. å.), med den äldre brodern (1880), W. G. Wegener (1896) m. fl. Hans Gesammelte werke finnas i flera uppl. (t. ex. i 12 bd, 1889). — H. var en af de mångsidigaste och tillika grundligaste lärde, som någonsin lefvat. Han lämnade arbeten af bestående värde på astronomiens, meteorologiens, zoologiens, botanikens, mineralogiens, geologiens, växt- och djurgeografiens områden. Han var icke blott en omsorgsfull och flitig samlare samt begåfvad med en skarp iakttagelseförmåga, utan förmådde också i hög grad draga konsekvenserna af sina iakttagelser, kombinera dem och belysa dem genom hvarandra. Han egde därjämte ett glänsande och lifligt framställningssätt, som särskildt kommer till sin rätt i hans "Ansichten der natur", vare sig han på ett oförlikneligt sätt målar Orinocofallen eller skildrar de nattliga rösterna i urskogen eller stäppernas och öknarnas stelnade natur. Den bästa biografien öfver H. är utgifven af Karl Bruhns, "Alex. v. H., eine wissenschaftliche biographie, herausgegeben im verein mit Avé-Lallemant, Carus, A. Dove u. a." (3 bd, 1872), som ock innehåller en fullständig H.-bibliografi. Jfr äfven H. Klencke, "Alex. von H:s reisen, leben und wissen" (7:e uppl. 1875; "A. v. H:s lif och resor", 1879), Ule "A. v. H." (4:e uppl. 1870) och S. Günthers biografi i "Geisteshelden" (1900). Statyer af honom ha rests bl. a. i Fairmount park i Philadelphia (1876), i S:t Louis (1878) och (af R. Begas) bredvid hans broder Wilhelms, framför universitetet i Berlin (1883). Hans namn bär Humboldtstiftung, under vet. akad:s i Berlin kuratorium, afsedd att främja naturvetenskaperna och vetenskapliga resor. 1. G. W—k. R—n B. 2. Wbg. Humboldtakademien, ett 1878 på initiativ af Max Hirsch stiftadt, privat läroinstitut i Berlin, som under hans ledning arbetar på att genom systematiska föreläsningsserier och liknande medel förskaffa en vetenskaplig utbildning åt personer, som ej kunna besöka universitetskurser. Företrädesvis sysslar man med sådana ämnen, som äro knutna vid bröderna Humboldts namn. Se Hirsch, "Wissenschaftlicher zentralverein Humboldtakademie" (1896) och festskriften "Aus der Humboldtakademie" (1903). Humboldtbay [ha'mbå͡ult be͡i'], en lagunlik vik på norra delen af nordamerikanska staten Kaliforniens kust. 25 km. lång och intill 4 km. bred, med ett blott 400 m. bredt inlopp. Vid den ligger staden Eureka. J. F. N. Humboldtilit, miner. Se Melilit. Humboldtin, miner. Se Oxalit. Humboldtkedjan kallas en del af Nan-schanbergen, vid Tibets nordöstra gräns, mellan 95° och 98° ö. lgd. De nå en höjd af 4,000 m. och erhöllo sitt namn af Przjevalskij 1880. J. F. N. Humboldt range [ha'mbå͡ult re͡indʃ]. Se Humboldt river. Humboldt river [ha'mbå͡ult rivə], stäppflod i nordamerikanska staten Nevada, upprinner i nordöstra delen af staten samt faller ut i den afloppslösa, grunda Humboldtsjön, som jämte det med denna sammanhängande H. and Carson Sink har en areal af 648 kvkm. och ligger 1,190 m. ö. h. Längd omkr. 480 km. Central-Pacific-banan följer största delen af floddalen. Söder om floden sträcka sig, i nordlig och sydlig riktning, bergen Humboldt range (i ö.), med toppen Bonpland (3,452 m.), samt de med hvarandra parallellt löpande East och West Humboldt mountains (i v.), de senare med Star peak (3,026 m.). (J. F. N.) Humboldtsjön. Se Humboldt river. Humboldtstiftung. Se Humboldt, sp. 1281. Humboldtströmmen, hafsström i Stilla hafvet, numera vanligen kallad Peruströmmen. J. F. N. Humbug (af eng. humbug, infall, puts; bedrägeri), ett oförskämdt bedrägeri, beräknadt på att lura den lätt-trogna mängden, svindel, charlataneri, skojeri, skälmstycke. Härledningen är ej känd. Humbugsmedicin. Se Hemliga medel, sp. 391. <img l>

Hume [hjō'm], David, engelsk filosof och historiker, f. 26 april (g. st.) 1711 i Edinburgh, d. där 25 aug. 1776, studerade sedan 1723 en tid vid Edinburghs universitet och vistades därefter på fädernegården Ninewells (i Berkshire), hängifvande sig åt läsning af de gamle klassikerna och åt filosofiska spekulationer. Ehuru han redan tidigt fattat som sitt lifs mål att vinna ryktbarhet som skriftställare, nödgades han för att blifva något så när ekonomiskt oberoende försöka sig på andra banor, men han misslyckades både som jurist och som köpman (1734). 1746 och 1748—49 innehade han tjänst som handsekreterare hos general S:t Clair samt vistades sedan till 1763 mestadels i Edinburgh, sysselsatt med skriftställeri. 1763 kom han som t. f. legationssekreterare till Paris och stiftade där bekantskap med flera af upplysningstidens förnämsta personligheter. 1766 återvände han till England och var en tid understatssekreterare. H:s förnämsta historiska arbete är det berömda, i toryistisk anda affattade The history of England (1754—61; många uppl.), hvilket intager en synnerligen framstående plats inom den engelska litteraturen, visserligen icke som ett verk, stödt på någon omfattande källforskning, men på grund af sin lifliga och glänsande stil samt emedan det var det första försöket till en verkligt omfattande och djupsinnig behandling af historiska företeelser. H. har som häfdatecknare af nyare författare blifvit mycket olika bedömd. Macaulay kallar honom "en fulländad advokat". Hans viktigaste filosofiska arbeten äro An inquiry concerning human understanding (1748), en populariserande omarbetning af delar af det filosofiskt mer betydelsefulla äldre arbetet: A treatise on human nature (1739—40), An inquiry concerning the principles of morals (1751), Political discourses (s. å.) och