Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humboldtakademien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Natural history of religion (1757). H:s filosofi
är förnämligast kunskapsteori och etik. Genom
den förra har han framför andra filosofer gjort
sig förtjänt att heta föregångare till Kant,
hvilken också bekänner sig ha H. att tacka
för den vändning i tänkandet, som gaf uppslag
till den epokgörande Kantska kriticismen. H:s
teori ryggar ej för några konsekvenser,
och den är därför den förkantiska filosofiens
själfförstörelse. I eminent grad gäller detta
den empiristiska spekulationen. Så är H:s
lära särskildt egnad att drifva undersökningen
tillbaka till förutsättningarna för allt
filosoferande och dymedelst förbereda en
positiv kritik som grundval för den framtida
filosofiska forskningen. Alla vetenskaper, liksom
ock det allmänna föreställningssättet, utgöras
af människans förnimmelser, af hennes sätt att
med sig teoretiskt införlifva verkligheten. En
säker grundval för all kunskap vinnes därför
endast genom ett noggrant studium af människans
natur. Den första och dominerande vetenskapen
är psykologien. Förnimmelserna äro dels starka
och lifliga, dels svaga och bleka. Se vi ett
rödt föremål, så ha vi en klar och energisk
förnimmelse däraf, en impression; föreställa
vi oss i minnet eller fantasien det röda,
är förnimmelsen matt, den är då en idé. Huru
fritt än fantasien omformar det i impressioner
upplefvade, alltid måste dock beståndsdelarna ha
funnits förut som impressioner. Ett berg af guld
är en kombination af fantasien, men denna kunde
vi ej så förbinda, om vi ej förr förnummit berget
och guldet som impressioner. De enkla idéerna
äro kopior af enkla impressioner. Den, som ej
smakat vin, har ingen föreställning (= idé) om
vinets smak, och om det finnes varelser med andra
sinnen än våra, kunna vi ej göra oss någon idé om
deras förnimmelsevärld. Minnets idéer närma sig
i glans och styrka impressionerna, fantasiens äro
mera dunkla och sköra. Fantasien regleras i sitt
kombinerande af idéerna af vissa förhållanden
mellan idéerna: likhet, samvaro samt förhållandet
mellan orsak och verkan. Ur dessa grundteser vill
H. förklara kunskaperna. Denna förklaring blir
emellertid följdriktigt en bortförklaring. Endast
mot en sådan bottenlös teoretisk nihilism tvingas
tanken att gräfva djupare än förr. Däri H:s
stora betydelse. Geometrien sysslar med idéer,
som anses ega ren tankekaraktär. Den räta
linjen, den euklideiska cirkeln o. s. v. kan
ej konstateras framträda i någon omedelbar
erfarenhet (= impression). Därför existerar den
ej heller i idén, impressionskopian. Geometriens
exakthet nekas därför. Aritmetiken åter är
exakt, emedan enheten framträder i impressionen.
Öfriga vetenskaper bygga, när de gå öfver den
blotta beskrifningen, på tron, att det råder
ett regelbundet förhållande af tidssuccession
mellan företeelserna, m. a. o. att orsakslagen
gäller. Äfven vår naturliga kunskap liksom
ock den förment vetenskapliga metafysiken
har sin trygghet i denna lag. Men om vi blott
en gång sett, att företeelsen B följer efter
företeelsen A, kunna vi däraf ej sluta till,
att så nödvändigt måste ske, d. v. s. att B
ej kan underlåta att följa på A. Upprepas än
iakttagelsen huru många gånger som helst, kunna
vi ej med någon den minsta grundade sannolikhet
sluta till, att så framgent skall ske, enär
af många nollor det ändå blir blott noll. Det
finnes sålunda ingen idé om ett nödvändigt
samband mellan orsak och verkan. I stället
alstrar vanan att öfvergå från
A till B en association mellan dessa
förnimmelser, som gör, att när A uppträder i
medvetandet, B också framträder. Hvarje sådan
öfvergång måste taga sin början i ett sinnes- eller
minnesfaktum, och vid medvetandets
passage från detta till den därmed förbundna
idén öfverför det något af impressionens eller
minnesbildens kraft till denna idé, som sålunda
blir stark och liflig. Känslan af denna liflighet
är hvad vi vanligen kalla tro. Vi komma att
tro på idéinnehållets verklighet. Med mycket
skarpsinne har H. sökt styrka detta, hänvisande
bl. a. till, att djur och barn tro på tingens
tillvaro, äfven när dessa ej äro omedelbart för
handen och utan att de veta om några premisser
till en slutledning, som skulle leda till
denna tro. Den obeaktade psykiska process, som
försiggår vid tro på sannolikhet, t. ex. vid
tärningsspel, är förklarlig, menar H., endast
under förutsättning af hans teori. Orsakslagen
som idé hos oss är produkten af vana, en
naturlig instinkt i paritet med djurens, ej ett
resultat af förståndets verksamhet. Själfva
idén om att det finnes en yttre verklighet
är absurd, motsägande och finnes i själfva
verket icke till ens som idé. Vi inbilla
oss blott ega en sådan. Blott impressioner
och idéer äro oss gifna, vårt universum är
vår förnimmelsevärld. Denna skepticism dukar
under för "det sunda förståndet", d. v. s. för
den grundlösa, men outrotliga tron, något som
ytterligare visar förståndets vanmakt och sålunda
är ännu ett stöd för skepticismen. I grunden
finnes ingen verklig förståndsverksamhet,
hvad man så kallar är blott instinktivt
uppkomna fantasikombinationer. Och härmed
anser sig H. äfven ha störtat all metafysik
och rationell teologi. Inom etiken tillhör
H. den riktning, som i den "moraliska"
känslans yttring af behag eller misshag ser
grundvalarna för våra omdömen om godt och ondt,
rätt och orätt. Se arbeten om H. af Burton
(2 bd, 1846), Jodl (1872) och Huxley (1879)
samt Hedvall, "H:s erkenntnistheorie" (1906).
K. H—ll.
Hume [hjō’m], Joseph, engelsk politiker,
f. 1777 i Montrose i Skottland, d. 1855,
var en tid läkare och förvaltningsämbetsman i
ostindiska kompaniets tjänst, återvände från
Indien till hemlandet 1808 och egnade sig sedan
åt politiken. Han invaldes 1812 i underhuset
som tory, föll s. å. igenom vid nyvalen, men
valdes ånyo, denna gång som liberal, 1818 och
tillhörde sedan, med ett kort afbrott 1841,
underhuset till sin död. Han blef där den
radikala gruppens ledare och tillhörde husets
outtröttligaste talare. Som sådan ifrade han för
parlamentsreform, katolikernas emancipation,
skärpt finanskontroll samt afskaffande af
bysättning och spöstraff. Jfr Harris, "History
of the radical party in parliament" (1885).
V. S—g.
Hume [hjō’m], Alexander Hamilton, australisk
forskningsresande, f. 1797 i Paramatta,
New-South-Wales, d. 1873 i Yass, samma koloni,
upptäckte vid 17 års ålder det numera tätt
befolkade Berrima, ledde 1824 tillsammans med
Howell den första öfverlandresan från Sydney
till Port Phillip, hvarunder han upptäckte
fem floder, bl. a. Murray och Goulburn. 1828
följde han Sturt på dennes forskningsresa längs
Macquariefloden. Med anledning af en tvist
om, huruvida han eller Howell inlagt största
förtjänsten vid 1824 års upptäcktsresa, utgaf
han 1855 skriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
