Natural history of religion (1757). H:s filosofi är förnämligast kunskapsteori och etik. Genom den förra har han framför andra filosofer gjort sig förtjänt att heta föregångare till Kant, hvilken också bekänner sig ha H. att tacka för den vändning i tänkandet, som gaf uppslag till den epokgörande Kantska kriticismen. H:s teori ryggar ej för några konsekvenser, och den är därför den förkantiska filosofiens själfförstörelse. I eminent grad gäller detta den empiristiska spekulationen. Så är H:s lära särskildt egnad att drifva undersökningen tillbaka till förutsättningarna för allt filosoferande och dymedelst förbereda en positiv kritik som grundval för den framtida filosofiska forskningen. Alla vetenskaper, liksom ock det allmänna föreställningssättet, utgöras af människans förnimmelser, af hennes sätt att med sig teoretiskt införlifva verkligheten. En säker grundval för all kunskap vinnes därför endast genom ett noggrant studium af människans natur. Den första och dominerande vetenskapen är psykologien. Förnimmelserna äro dels starka och lifliga, dels svaga och bleka. Se vi ett rödt föremål, så ha vi en klar och energisk förnimmelse däraf, en impression; föreställa vi oss i minnet eller fantasien det röda, är förnimmelsen matt, den är då en idé. Huru fritt än fantasien omformar det i impressioner upplefvade, alltid måste dock beståndsdelarna ha funnits förut som impressioner. Ett berg af guld är en kombination af fantasien, men denna kunde vi ej så förbinda, om vi ej förr förnummit berget och guldet som impressioner. De enkla idéerna äro kopior af enkla impressioner. Den, som ej smakat vin, har ingen föreställning (= idé) om vinets smak, och om det finnes varelser med andra sinnen än våra, kunna vi ej göra oss någon idé om deras förnimmelsevärld. Minnets idéer närma sig i glans och styrka impressionerna, fantasiens äro mera dunkla och sköra. Fantasien regleras i sitt kombinerande af idéerna af vissa förhållanden mellan idéerna: likhet, samvaro samt förhållandet mellan orsak och verkan. Ur dessa grundteser vill H. förklara kunskaperna. Denna förklaring blir emellertid följdriktigt en bortförklaring. Endast mot en sådan bottenlös teoretisk nihilism tvingas tanken att gräfva djupare än förr. Däri H:s stora betydelse. Geometrien sysslar med idéer, som anses ega ren tankekaraktär. Den räta linjen, den euklideiska cirkeln o. s. v. kan ej konstateras framträda i någon omedelbar erfarenhet (= impression). Därför existerar den ej heller i idén, impressionskopian. Geometriens exakthet nekas därför. Aritmetiken åter är exakt, emedan enheten framträder i impressionen. Öfriga vetenskaper bygga, när de gå öfver den blotta beskrifningen, på tron, att det råder ett regelbundet förhållande af tidssuccession mellan företeelserna, m. a. o. att orsakslagen gäller. Äfven vår naturliga kunskap liksom ock den förment vetenskapliga metafysiken har sin trygghet i denna lag. Men om vi blott en gång sett, att företeelsen B följer efter företeelsen A, kunna vi däraf ej sluta till, att så nödvändigt måste ske, d. v. s. att B ej kan underlåta att följa på A. Upprepas än iakttagelsen huru många gånger som helst, kunna vi ej med någon den minsta grundade sannolikhet sluta till, att så framgent skall ske, enär af många nollor det ändå blir blott noll. Det finnes sålunda ingen idé om ett nödvändigt samband mellan orsak och verkan. I stället alstrar vanan att öfvergå från A till B en association mellan dessa förnimmelser, som gör, att när A uppträder i medvetandet, B också framträder. Hvarje sådan öfvergång måste taga sin början i ett sinnes- eller minnesfaktum, och vid medvetandets passage från detta till den därmed förbundna idén öfverför det något af impressionens eller minnesbildens kraft till denna idé, som sålunda blir stark och liflig. Känslan af denna liflighet är hvad vi vanligen kalla tro. Vi komma att tro på idéinnehållets verklighet. Med mycket skarpsinne har H. sökt styrka detta, hänvisande bl. a. till, att djur och barn tro på tingens tillvaro, äfven när dessa ej äro omedelbart för handen och utan att de veta om några premisser till en slutledning, som skulle leda till denna tro. Den obeaktade psykiska process, som försiggår vid tro på sannolikhet, t. ex. vid tärningsspel, är förklarlig, menar H., endast under förutsättning af hans teori. Orsakslagen som idé hos oss är produkten af vana, en naturlig instinkt i paritet med djurens, ej ett resultat af förståndets verksamhet. Själfva idén om att det finnes en yttre verklighet är absurd, motsägande och finnes i själfva verket icke till ens som idé. Vi inbilla oss blott ega en sådan. Blott impressioner och idéer äro oss gifna, vårt universum är vår förnimmelsevärld. Denna skepticism dukar under för "det sunda förståndet", d. v. s. för den grundlösa, men outrotliga tron, något som ytterligare visar förståndets vanmakt och sålunda är ännu ett stöd för skepticismen. I grunden finnes ingen verklig förståndsverksamhet, hvad man så kallar är blott instinktivt uppkomna fantasikombinationer. Och härmed anser sig H. äfven ha störtat all metafysik och rationell teologi. Inom etiken tillhör H. den riktning, som i den "moraliska" känslans yttring af behag eller misshag ser grundvalarna för våra omdömen om godt och ondt, rätt och orätt. Se arbeten om H. af Burton (2 bd, 1846), Jodl (1872) och Huxley (1879) samt Hedvall, "H:s erkenntnistheorie" (1906). K. H—ll. Hume [hjō'm], Joseph, engelsk politiker, f. 1777 i Montrose i Skottland, d. 1855, var en tid läkare och förvaltningsämbetsman i ostindiska kompaniets tjänst, återvände från Indien till hemlandet 1808 och egnade sig sedan åt politiken. Han invaldes 1812 i underhuset som tory, föll s. å. igenom vid nyvalen, men valdes ånyo, denna gång som liberal, 1818 och tillhörde sedan, med ett kort afbrott 1841, underhuset till sin död. Han blef där den radikala gruppens ledare och tillhörde husets outtröttligaste talare. Som sådan ifrade han för parlamentsreform, katolikernas emancipation, skärpt finanskontroll samt afskaffande af bysättning och spöstraff. Jfr Harris, "History of the radical party in parliament" (1885). V. S—g. Hume [hjō'm], Alexander Hamilton, australisk forskningsresande, f. 1797 i Paramatta, New-South-Wales, d. 1873 i Yass, samma koloni, upptäckte vid 17 års ålder det numera tätt befolkade Berrima, ledde 1824 tillsammans med Howell den första öfverlandresan från Sydney till Port Phillip, hvarunder han upptäckte fem floder, bl. a. Murray och Goulburn. 1828 följde han Sturt på dennes forskningsresa längs Macquariefloden. Med anledning af en tvist om, huruvida han eller Howell inlagt största förtjänsten vid 1824 års upptäcktsresa, utgaf han 1855 skriften