A brief statement of facts in connection with an overland expedition from lake George to Port Phillip in 1824. Återstoden af sitt lif tillbragte H. som farmare på den jord han af staten fick i belöning för sina forskningsresor. Humea Sm., bot., växtsläkte af fam. Compositæ, afd. Tubulifloræ, med 4 arter i södra Australien. H. elegans Sm. (Calomeria amarantoides Vent.), med sidenglänsande, bruna, purpurfärgade eller hvita, mycket talrika korgar i stora hängande ställningar, odlas som prydnadsväxt. Korgställningarna användas som eterneller (se d. o.). G. L—m. Humerale, mlat. (af lat. humerus, skuldra), fyrkantigt kläde, som de katolske prästerna bära öfver axlarna, under mässkåpan. Det kom i bruk i 8:e årh. Humerus, lat., öfverarmsbenet. Se Arm, sp. 1505. Humerus, Bonde, präst, lärd, f. 25 febr. 1659 i Lekaryds prästgård i Småland, d. 7 aug. 1727, blef 1680 student i Uppsala. 1690—95 gjorde han utländska resor, hvarunder han i Jena promoverades till filos. magister ultimus och ett år uppehöll sig i Wittenberg, hvarjämte han gjorde personlig bekantskap med Spener och i Wien disputerade med judarna i deras synagoga. 1696 blef han universitetsbibliotekarie i Lund och beklädde sedermera först den matematiska, sedan den österländska professuren därstädes, till dess han 1718 blef förste teologie professor och domprost. — H. hade stort anseende för lärdom, skildras som en kristligt from och välgörande man samt god predikant. H. utgaf 15 disputationer af filosofiskt, matematiskt och teologiskt innehåll; postumt utgafs en skrift om äktenskap mellan kusiner (1737). (E. M. R.) Humid (af lat. humidus,) fuktig. — Humiditet, fuktighet. Humil (af lat. humilis, låg), ödmjuk. — Humilitet, ödmjukhet. Humiliater (lat. Humiliati, "de ödmjukade"), munkorden. Redan på 1000-talet hade i Milano handtverkarfamiljer sammanslutit sig under detta namn till ett religiöst lekmannabrödraskap med vissa asketiska öfningar och gemensam uppbyggelse. På 1100-talet framgingo härur arbetarföreningar med mera munkartadt stegrad askes och män och kvinnor skilda, hvartdera könets kretsar arbetande gemensamt och lefvande af den gemensamma inkomsten. Till dessa två former slöt sig en kongregation af kleriker för deras andliga vård. 1201 stadfäste Innocentius III alla tre formerna af humiliater, på så vis, att prästkongregationen blef den "första h.-orden" och den historiskt första lekmannaformen blef "tredje h.-orden". Många humiliater hade då emellertid redan slutit sig till valdenserrörelsen (se d. o.) och där fått stor betydelse. Missbruk och oordningar uppstodo senare äfven inom h.-orden och föranledde slutligen Pius V att upphäfva den 1571. En kvinnlig gren (humiliatnunnorna) fortlefver dock ännu i Italien med 5 kloster. Se Heimbucher, "Orden und kongregationen der katolischen kirche" (2:a uppl. 1907). Hj. H—t. Humilitet. Se Humil. Huminer, kem. Se Humusämnen. Huminit F. L. Ekman, miner., ett humusartadt ämne, som bildar en primär beståndsdel, i form af små korn eller klumpar, i till urberget hörande mikroklinsten vid Nullaberg i Värmland. A. Hng. Huminsyror, kem. Se Humusämnen. Humit, miner., har samma kemiska sammansättning som kondrodit, men kristalliserar efter det rombiska systemet — Mg Fe₂ Mg₆ Si₃ O₁₂, d. v. s. olivinsilikatet, Mg₂ Si O₄, förbinder sig med olika mängder Mg Fe₂ och Mg(OH)₂ (enl. Sjögren). A. Hng. Humla, socken i Älfsborgs län, Redvägs härad. 1,516 har. 312 inv. (1908). Annex till Blidsberg, Skara stift, Redvägs kontrakt.

Vanliga humlen (Humulus lupulus). 1 stjälkstycke af honplantan i blomning, 2 stjälktopp af hanplantan, slingrande sig kring den förra, 3 hanblomma, 4 ståndare, 5 två honblommor, 6 fruktställning l. kotte, 7 nöten, omgifven af kalken (med lupulinhaltiga småkörtlar).

Humle, Humulus L., bot. farm., ett växtsläkte, hörande till fam. Moraceæ, underfam. Cannaboideæ, med 2 arter. Den vanliga humlen, H. lupulus L. (se fig.), är en långrefvig, slingrande, sträf ört, med stora, motsatta, handflikiga blad. Blommorna äro mycket små, grågula, i samlingar från bladvecken. Hanblommorna bilda långa, smala, greniga knippen; honblommorna sitta parvis, skyddade af hinnaktiga, kvarsittande och tillväxande fjäll, hvilka bilda kottelika hängen, de s. k. "humlekottarna". Humlerankan växer vild här och där i Sverige och det öfriga Europa samt odlas såväl hos oss som i synnerhet i Tyskland och England. Humlens odling har sedan äldre tider varit genom påbud stadgad. Först genom k. förordn. 20 nov. 1860 upphäfdes stadgandet i kap. 7 Byggningabalken om skyldighet för hemman att ha humlegård. — I september insamlas "humlen", som utgöres af de mogna honhängena. Dessa äro äggrunda och bildade af äggrunda, tegellagda, nerviga, gröngula skärmblad med två små nötlika frukter vid basen. Å nötterna och skärmbladens bas sitter en mängd gula, glänsande, runda små körtlar, hvilka utgöra den verksamma delen af humlen och under namnet (glandulæ lupuli (Lupulinum) varit upptagna i Svenska farmakopén. Dessa humlekörtlar ha i friskt tillstånd en stark, aromatisk, döfvande lukt och angenämt bitter smak.