Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1285-1286 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humboldtakademien ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

A brief statement of facts in connection with an overland
expedition from lake George to Port Phillip in 1824.
Återstoden af sitt lif tillbragte H. som farmare på den jord
han af staten fick i belöning för sina forskningsresor.

Humea Sm., bot., växtsläkte af fam. Compositæ,
afd. Tubulifloræ, med 4 arter i södra Australien.
H. elegans Sm. (Calomeria amarantoides Vent.),
med sidenglänsande, bruna, purpurfärgade eller hvita,
mycket talrika korgar i stora hängande ställningar,
odlas som prydnadsväxt. Korgställningarna
användas som eterneller (se d. o.).
G. L—m.

Humerale, mlat. (af lat. humerus, skuldra),
fyrkantigt kläde, som de katolske prästerna bära öfver
axlarna, under mässkåpan. Det kom i bruk i 8:e årh.

Humerus, lat., öfverarmsbenet. Se Arm, sp. 1505.

Humerus, Bonde, präst, lärd, f. 25 febr. 1659 i
Lekaryds prästgård i Småland, d. 7 aug. 1727,
blef 1680 student i Uppsala. 1690—95 gjorde
han utländska resor, hvarunder han i Jena
promoverades till filos. magister ultimus och
ett år uppehöll sig i Wittenberg, hvarjämte han
gjorde personlig bekantskap med Spener och i Wien
disputerade med judarna i deras synagoga. 1696
blef han universitetsbibliotekarie i Lund och
beklädde sedermera först den matematiska, sedan
den österländska professuren därstädes, till
dess han 1718 blef förste teologie professor
och domprost. — H. hade stort anseende för
lärdom, skildras som en kristligt from och
välgörande man samt god predikant. H. utgaf
15 disputationer af filosofiskt, matematiskt
och teologiskt innehåll; postumt utgafs en
skrift om äktenskap mellan kusiner (1737).
(E. M. R.)

Humid (af lat. humidus,) fuktig. — Humiditet, fuktighet.

Humil (af lat. humilis, låg), ödmjuk. — Humilitet, ödmjukhet.

Humiliater (lat. Humiliati, "de ödmjukade"),
munkorden. Redan på 1000-talet hade i Milano
handtverkarfamiljer sammanslutit sig under detta
namn till ett religiöst lekmannabrödraskap
med vissa asketiska öfningar och gemensam
uppbyggelse. På 1100-talet framgingo härur
arbetarföreningar med mera munkartadt
stegrad askes och män och kvinnor skilda,
hvartdera könets kretsar arbetande gemensamt
och lefvande af den gemensamma inkomsten. Till
dessa två former slöt sig en kongregation af
kleriker för deras andliga vård. 1201 stadfäste
Innocentius III alla tre formerna af humiliater,
på så vis, att prästkongregationen blef den
"första h.-orden" och den historiskt första
lekmannaformen blef "tredje h.-orden". Många
humiliater hade då emellertid redan slutit sig
till valdenserrörelsen (se d. o.) och där fått
stor betydelse. Missbruk och oordningar uppstodo
senare äfven inom h.-orden och föranledde
slutligen Pius V att upphäfva den 1571. En
kvinnlig gren (humiliatnunnorna) fortlefver
dock ännu i Italien med 5 kloster. Se
Heimbucher, "Orden und kongregationen
der katolischen kirche" (2:a uppl. 1907).
Hj. H—t.

Humilitet. Se Humil.

Huminer, kem. Se Humusämnen.

Huminit F. L. Ekman, miner., ett humusartadt
ämne, som bildar en primär beståndsdel, i form
af små korn eller klumpar, i till urberget
hörande mikroklinsten vid Nullaberg i Värmland.
A. Hng.

Huminsyror, kem. Se Humusämnen.

Humit, miner., har samma kemiska sammansättning
som kondrodit, men kristalliserar efter
det rombiska systemet — Mg Fe₂ Mg₆ Si₃ O₁₂,
d. v. s. olivinsilikatet, Mg₂ Si O₄, förbinder
sig med olika mängder Mg Fe₂ och Mg(OH)₂
(enl. Sjögren).
A. Hng.

Humla, socken i Älfsborgs län, Redvägs härad. 1,516 har.
312 inv. (1908). Annex till Blidsberg, Skara stift, Redvägs kontrakt.

Vanliga humlen (Humulus lupulus). 1 stjälkstycke af honplantan i blomning, 2 stjälktopp af hanplantan, slingrande sig kring den förra, 3 hanblomma, 4 ståndare, 5 två honblommor, 6 fruktställning l. kotte, 7 nöten, omgifven af kalken (med lupulinhaltiga småkörtlar).

Humle, Humulus L., bot. farm., ett växtsläkte,
hörande till fam. Moraceæ, underfam. Cannaboideæ,
med 2 arter. Den vanliga humlen, H. lupulus
L. (se fig.), är en långrefvig, slingrande, sträf ört,
med stora, motsatta, handflikiga blad. Blommorna äro
mycket små, grågula, i samlingar från bladvecken.
Hanblommorna bilda långa, smala, greniga knippen;
honblommorna sitta parvis, skyddade af hinnaktiga,
kvarsittande och tillväxande fjäll, hvilka bilda
kottelika hängen, de s. k. "humlekottarna".
Humlerankan växer vild här och där i Sverige och
det öfriga Europa samt odlas såväl hos oss som
i synnerhet i Tyskland och England. Humlens
odling har sedan äldre tider varit genom påbud
stadgad. Först genom k. förordn. 20 nov. 1860
upphäfdes stadgandet i kap. 7 Byggningabalken
om skyldighet för hemman att ha humlegård. —
I september insamlas "humlen", som utgöres
af de mogna honhängena. Dessa äro äggrunda
och bildade af äggrunda, tegellagda, nerviga,
gröngula skärmblad med två små nötlika frukter
vid basen. Å nötterna och skärmbladens bas sitter
en mängd gula, glänsande, runda små körtlar,
hvilka utgöra den verksamma delen af humlen och
under namnet (glandulæ lupuli (Lupulinum) varit
upptagna i Svenska farmakopén. Dessa humlekörtlar
ha i friskt tillstånd en stark, aromatisk,
döfvande lukt och angenämt bitter smak.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>