Aromen härrör af en flyktig olja, den bittra smaken af s. k. lupulin- eller humlebittersyra, ett kristalliniskt, ganska giftigt ämne, som, insprutadt i blodet hos högre djur, i dos af få centigram häftigt retar andningscentrum och därefter förlamar detta och dödar genom kväfning. De i öl ingående humlebeståndsdelarna äro dock giftfria, i det att lupulinsyran mycket lätt förändras. Det är de så förändrade humleprodukterna, som gifva den något beska smaken åt öl och maltdrycker i allmänhet samt bidraga till deras hållbarhet. God humle är gulgrön till färgen och rik på körtlar. "Glandulæ lupuli" blifva småningom bruna och utveckla då lukt af valeriansyra, hvilket inträffar snart nog, om dessa körtlar icke förvaras skyddade för luft och ljus. Humle nyttjas i stora massor i nutidens bryggerier. Det fanns dock en tid, då användandet af humle var förbjudet i England, emedan den var "en förbannad ört", som ansågs vara orsak till mycket ondt. Förbudet måste dock snart upphäfvas. I medicinen ha "glandulæ lupuli" förr nyttjats vid sjukdomar i urinvägarna och vid retningstillstånd i de manliga könsorganen, men de ha numera som osäkra eller rent overksamma icke någon användning. De unga humleskotten användas som sparris. H. japonicus Sieb. et Zucc., japansk humle, inhemsk i Öst-Asien, saknar lupulinkörtlar, men odlas i flera varieteter som en mycket hastigt växande prydnadsväxt till beklädning af verandor o. d. Om spansk humle se Origanum. Se vidare art. Öl. O. T. S. (G. L—m. C. G. S.) Humlebagge, zool. Se Guldbaggar, sp. 588. Humlebittersyra. Se Humle. Humleblomma, bot., blomma, som är anpassad till pollination genom humlor, t. ex. Aconitum-arternas blommor (se Aconitum), som i sin byggnad äro så noga anpassade till besök af humlor, att växtsläktet förekommer endast i de trakter af världen, där humlor finnas. G. L—m. Humleblomster, bot., namn på Geum rivale. Humlebok, bot. Se Ostrya. Humlebæk, danskt fiskeläge vid Öresund, 7 km. s. v. om Helsingör. Hafsbad. 4 aug. (n. st.) 1700 landsteg Karl XII med sin här vid H. och tvang därigenom Fredrik IV att ingå förlikning. "Descenten" egde rum under "direction" af generalkvartermästare Stuart, hvilken, fastän genast i början sårad, från en båt ledde det hela. Danska stranden var späckad med infanterilinjer och batterier, men svenskarna undandrefvo besättningarna i dessa försvarsverk, som därefter besattes, hvarjämte nya retranchement genast började uppkastas och fullbordades redan på morgonen den 5. Sedan den först landsatta styrkan ökats till omkr. 11,000 man, var det Karl XII:s afsikt att belägra Köpenhamn, men han hejdades af underrättelsen om, att fred 18 aug. slutits mellan Danmark och Holstein. E. Ebg. L. W:son M.

Fig. 1. Den forna "rotundan" i Humlegården.

Humlegården, en kronan tillhörig park på Östermalm i Stockholm, anlades enligt k. br. 22 jan. 1619 inom det område, som tillhörde den kungliga ladugården vid Stockholm. Den var, som namnet anger, först en humlegård, men blef snart en stor frukt- och köksträdgård. Enligt ett inventarium från 1661 funnos där bl. a. 709 äppelträd, 203 päronträd, 494 körsbärsträd, 241 plommonträd, vidare häckar med stickelbärs- och vinbärsbuskar och en mängd sängar med lök, morötter, blomkål m. m.; dessutom voro också planterade 213 lindar jämte ett fåtal aspar, almar och lönnar. Från drottning Kristinas tid användes Humlegården äfven som kunglig lustpark; särskildt lär Karl XI:s gemål, Ulrika Eleonora, ofta ha besökt den med sina barn och skall där ha låtit uppföra ett lusthus i midten, sedermera kalladt "rotundan" (se fig. 1). På 1700-talet blef Humlegården tillgänglig för allmänheten, och från 1773 användes rotundan några år som teater, där bl. a. Holbergs och Hallmans stycken spelades. 1787 uppläts norra delen af Humlegården på tio år och 1792 hela parken på trettio år åt polismästaren, sedermera underståthållaren Henrik Liljensparre, hans arfvingar och rättsinnehafvare mot skyldighet bl. a. att efter hand därstädes anlägga en engelsk trädgård. Efter trettioårsperiodens slut, således 1822, erhöll chefen för artilleriet, enligt k. br. 15 febr. 1820, besittningsrätten till Humlegården som boställslägenhet, och höafkastningen anslogs till underhåll af hans hästar, men på samma gång föreskrefs, att parken skulle 1 maj—1 nov. hållas för allmänheten, utan afgift tillgänglig alla dagar. En sommarteater (i parkens västra del; invigd 1851), karuseller, lindansning, fyrverkerier m. m. bidrogo att där framkalla ett muntert folklif. Emellertid förspordes klagomål öfver, att Humlegården icke vore på ett ändamålsenligt sätt ordnad till allmän promenadplats, och detta gaf anledning till, att på 1860-talet fråga uppstod om Humlegårdens upplåtande till Stockholms stad, hvilket också skedde 1869, till att börja med dock endast på ett år i sänder och mot en arrendesumma af 1,500 rdr. Enligt nu gällande kontrakt, upprättadt enligt k. br. 19 april 1877, med en ändring 1895, är däremot Humlegården tills vidare och med förbehåll af tio års ömsesidig uppsägning till Stockholms stad upplåten utan afgift, med förbindelse för staden att underhålla densamma i ett efter tidens fordringar afpassadt prydligt skick som en för allmänheten utan afgift tillgänglig promenadplats. Sedan Stockholms stad sålunda fått nyttjanderätten åt sig öfverlåten, har parken undergått en fullständig omdaning. Alla de gamla byggningarna ha borttagits; vårdade gräsplaner med träd och blomstergrupper göra nu Humlegården till en synnerligen vacker promenadplats (se fig. 2). I södra delen är i en 1871—77 uppförd byggnad kungl. biblioteket inrymdt. På den gamla rotundans plats har 1885 rests en staty af Linné (af Fr. Kjellberg; statyn är synlig å fig. 2) och 1892 på Floras kulle i nordöstra hörnet en staty af Scheele (af J. Börjeson); dessutom uppsattes 1895