åter, hvadan cellen sålunda växer i samma mån som larverna. Inom detta vaxhölje spinna också de fullvuxna larverna sina kokonger, när de skola förpuppas, hvarefter vaxet delvis aflägsnas. Jämte dessa ägg och larver innehållande celler anträffas äfven redan tidigt mer eller mindre regelbundet ett annat slags af vax förfärdigade celler i boet, hvilka användas till förvaring af honung och tillslutas, sedan de blifvit fyllda. Sedan de första individerna i samhället, hvilka alla äro små honor, s. k. arbetare, utvecklats, öfvertaga de alla arbeten, under det stammodern merendels stannar hemma och ej sysslar med annat än äggläggning. Arbetarna äro af mycket växlande storlek, somliga knappt mer än en femtedel så stora som stammodern. Medan i de celler, som innehålla arbetarlarver, bibröd införes, innehålla de celler, som omsluta han- och honlarver, inga sådana förråd. Dessa senare larver förses alltefter sitt kön med annat slags föda, som arbetarna genom ett hål på cellens vaxhölje införa till dem, nämligen för hannarna honung och för honorna ett slags hvitaktig fodersoppa af obekant sammansättning. — Före förpuppningen spinner hvarje larv en mer eller mindre upprätt stående, pergamentartad och äggformig kokong, ur hvars öfre ända de färdiga humlorna träda ut i världen. Medan under sommarens förra del blott arbetare, d. v. s. mindre honor, utvecklas, tillkomma mot sommarens slut hannar och honor af stammoderns storlek. — Ett humlebo erbjuder en mycket oregelbunden anblick med sina här och där spridda larvceller och sina gruppvis sammanhängande kokonger, af hvilka de tomma pläga användas till kärl, som fyllas med klarflytande honung. Det hela omges af ett hölje af hvarjehanda hopsläpade växtämnen, fröfjun, mossa eller fint gräs; stundom är detta yttre hölje på insidan mer eller mindre sammanhållet af ett tunt och ofullständigt vaxlager. — Humlesamhällena hemsökas af hvarjehanda parasiter, hvilkas larver lefva på de af humlorna insamlade förråden. Dessa snylthumlor visa den egendomligheten att åtminstone i vissa fall uppträda i en dräkt, som mycket liknar den humlas, hos hvilken de parasitera. Samma är förhållandet med parasitflugorna af släktet Volucella, hvilkas larver lefva af humlornas och ofta träffas i stor mängd i deras bon. — Humlesläktet har många arter, hvilka nästan uteslutande förekomma på norra halfklotet. Arterna variera ofta ytterligt i färgen, och flera färgvarieteter kunna finnas i samma bo. I Sverige äro 21 arter anträffade, bland hvilka kunna nämnas trädgårdshumlan (B. hortorum), svart med hvit spets på bakkroppen samt gula tvärband på mellankroppen och 1:a bakkroppsleden; jordhumlan, svart med hvit bakkroppsspets samt med gul framkant på mellankroppen och gult tvärband på 2:a bakkroppsleden; mosshumlan (B. muscorum), öfvervägande grågul med rödgul mellankropp; stenhumlan (B. lapidarius), svart med röd bakkroppsspets. Störst är den i fjällen lefvande B. hyperboreus, som kan nå en längd af 26 mm. G. A—z. Hummel, mus. 1. Brumbasen på åtskilliga folkliga stränginstrument samt på säckpipan o. s. v. (ljudets likhet med humlans surrande har gett anledning till namnet). — 2. Ett gammalt svenskt, mest hos allmogen i Götaland (i synnerhet Småland och Skåne) förekommande stränginstrument (se fig.), som närmast liknar cittran och har 6—14 strängar, oftast alla af metall och alla eller en del löpande öfver ett tjockt gripbräde på resonanslådan. De bestå delvis af medljudande brumbassträngar. Halfva antalet är stämdt i 1 ton, de öfriga en half ton högre. "Hummellekaren" lägger instrumentet i knäet eller på ett bord och spelar med plekter (pinne), medan vänstra handen tar greppen; klangen är spröd.

— 3. Föråldradt orgelregister, som lät höra samtidigt två svagt ljudande tungpipor, stämda i C och F eller G. 1 o. 3. A. L.* 2. E. F—t. <img l>

Hummel, Arvid David, vitterlekare, f. 30 apr. 1778 i Göteborg, d. 20 okt. 1836 i Ekenäs, Finland, blef 1792 student i Uppsala, 1796 auditör vid Stedingkska regementet och s. å. stadsnotarie i Göteborg. Sedermera anställdes han i hofkanslersexpeditionen och blef 1802 protokollssekreterare, men måste, som det uppgifvits, för skuld begifva sig till Ryssland, 1807. Äfven där fick han anställning som tjänsteman, var 1821 sekreterare i inrikesministeriets censurkommitté, lämnade 1831 eller 1832 Petersburg och bosatte sig i Ekenäs. Som vitter författare debuterade H. med komedierna Fruarne eller förklädet (1797) och Flickorna eller vänskapen på prof (s. å.; tryckt 1800). Sitt intresse för skådebanan lade han i dagen äfven genom den kritiska tidskriften "Götheborgs theater" (1800). Som lyriker utgaf H. Välgörenheten, ode (1798), Fyra försök af en ung rimare (s. å.), Samlade skaldeförsök (1800), Qvinnan och Till en ung vän (1802) äfvensom en mängd stycken i den tidens journaler. I alla dessa arbeten visar H. stor beläsenhet, mycken lätthet i formen och öfver hufvud en ej förkastlig talang, utan att någon mer betydande originalitet i dem gör sig gällande. Som novellist uppträdde han efter sin landsflykt med Adelheid Selbing, hvilken berättelse, författad på franska, 1823 utkom äfven på svenska. Han var korresponderande ledamot af ryska vetenskapsakademien. Jfr K. F. W[erne]r: "Arvid David Hummel och hans familj" (i "Sv. autografsällskapets tidskr.", II, 1895). —rn.* Hummel [ho'm-], Johan Nepomuk, österrikisk pianist, f. 1778 i Pressburg, d. 1837 i Weimar, elev af Mozart, gjorde redan 1788—93 konsertresor till Danmark och England samt studerade vidare för Albrechtsberger, Salieri och Haydn, hvars efterträdare han var hos furst Esterházy 1804—11. Han blef hofkapellmästare i Stuttgart 1816 och