<img l>

i Weimar 1819 samt gjorde 1822 en lysande konstresa till Petersburg, sedermera äfven till England, Frankrike, Holland m. fl. länder. — H. var den förnämste representanten för det spelsätt, som hvilade på det lätta anslaget och den tunna tonen i tidigare Wieninstrument och sammanväxte med de snabba pianoförbättringarna i Tyskland till inemot 1830. För pianister är han viktig såsom författare till de välbekanta konserterna i A och H moll samt Ass dur, septetten (som sättes föga under Beethovens), sonaterna i Fiss och D samt till en utarbetad pianoskola (1828). H. var en oöfverträfflig improvisatör. Hans föredrag saknade djup och värme, men var korrekt och briljant. Samma egenskaper ha hans kompositioner, hvilka utom de nämnda bestå i diverse pianosaker under olika namn, orkester- och kammarmusik, mässor och kantater, operor och balletter m. m. A. L.* Hummel [ho'm-], Ferdinand, tysk tonsättare, f. 1855 i Berlin, i barndomen harpvirtuos, sedan elev af Rudorff, Kiel, Bargiel m. fl., har gjort sig allmännare känd genom den starkt "veristiska" operan "Mara" (1893, Stockholm 1894) samt i öfrigt komponerat flera operor, större kör- och orkesterverk, sagodikter för trestämmig damkör med soli, kammarmusik, stycken för violoncell, piano o. s. v. A. L.* Hummelfjeld (Hommel-), samling af fjälltoppar i öfversta delen af Österdalen i Hamar stift, Norge. Det är en af Dovres högsta punkter ö. om Snehättan, 1,570 m. O. A. Ö. Hummelshof (estn. Ummuli), ort i Helmet socken, kretsen Fellin, Livland, vid Embach före dennas inflöde i Wirtzjärv-sjön. Där besegrades svenskarna under W. A. von Schlippenbach 19 juli 1702 af en minst femdubbelt starkare rysk här. (J. F. N.) Hummer, sjöv., den med en afsats försedda del af en undermast (märsstång), som är belägen närmast under och uppbär långsalningarna (bramsalningen). På en bramstång finnas två afsatser, benämnda humrar, för uppbärande den nedre af bramtacklingen och den öfre af öfverbramtacklingen. J. G. B. (C. K. S.) Hummer, Homarus gammarus L., zool., ett kräftdjur tillhörande, enligt den nyare systematiseringen, fam. Nephropsidæ, gruppen Nephropsidæa, hufvudgruppen Reptantia af underordningen Decapoda, ordningen Podophthalmia. Från kräftorna (flodkräftorna) skilja sig humrarna genom ansenligare storlek, utdragen och tillspetsad, på hvardera sidan med 3 eller 4 sidotaggar försedd panntagg (rostrum), sista bröstringens eller thorakalsegmentets orörlighet o. s. v. Af det egentliga hummersläktet äro endast tre arter kända: den västeuropeiska, den stora amerikanska, som står den förra mycket nära, och den endast omkr. 12 cm. långa Homarus capensis från sydafrikanska kusten. (Om den i handeln numera äfven hos oss ganska vanliga s. k. kejsarhummern l. vingahummern, som ej tillhör hummersläktet, se Kejsarhummern.) Den europeiska hummern förekommer utefter Atlantens kuster från nordliga Norge t. o. m. spanska kusten samt finnes äfven, fast sparsamt, i Medelhafvet. Talrikast träffas den vid Norges syd- och sydvästkust, vid Storbritanniens och andra kuster af Nordsjön och inne i Skagerak samt norra Kattegatt. Emellertid går den också in i Öresund till nedemot Hven och i Stora Belt till Sprogö. Den fullvuxna hummerns längd vid Bohuslän är vanligen 20 till 30 cm., fastän exemplar af 40 eller 45 cm. längd där också kunna fångas. På platser, där hummern fått lefva i fred, såsom ute på vissa bankar, påträffas, när man först börjar fiska, en del mycket stora humrar, men där en intensiv fångst en följd af år bedrifvits, har hummerns medelvikt i hög grad minskats, såväl vid de europeiska kusterna som i Amerika. Vid de amerikanska faktorierna för inläggning af hummer får man nu till stor del nöja sig med humrar, som väga knappt 0,5 kg. mot dubbla storleken, då dessa faktorier först uppstodo. Emellertid utgör den amerikanska hummerns medelstorlek ännu bortåt 1 kg. i vikt och omkr. 28 cm. i längd. Humrar af 13 till 15 kg. fångades åtminstone så sent som 1897 utanför New York. Den europeiska hummern är grönaktigt svart med sidorna mer eller mindre marmorerade af gulhvitt. Emellertid är färgen underkastad ganska stora växlingar; stundom sträcka sig marmoreringarna så godt som öfver hela kroppen; någon gång träffas en röd färgvarietet. I viss mån rättar sig färgen efter hafsbottnens färgton. Helst håller sig hummern på berg- eller stenbotten, men den förekommer äfven på annan botten, i allmänhet bland tång- eller annan algvegetation, där den döljer sig och lurar på sitt rof. Dess föda består af smärre fisk, krabbor, musslor, snäckor och andra djur. Blott undantagsvis träffas delar af alger i dess mage. I sina mäktiga klor eger hummern utmärkta redskap icke blott för att fånga, fasthålla och sönderkrossa sitt byte, utan ock till sitt försvar. Att hummern liksom kräftan gräfver sig in under stenar eller i bottnen är åtminstone väl kändt i fråga om den amerikanska arten. I hvad mån den härvid begagnar sig af sina stora klor, vet man dock ej. Som yngel och då den är mindre, faller hummern i stor mängd offer för flera fiender, hufvudsakligast fiskar, kanske mest torsken. Vid vår västkust har sälen ofta visat sig förtära hummer. De båda könen skiljas genom samma yttre hufvudkaraktärer som hos kräftan. Honans stjärt är mycket bredare än hannens; hennes könsöppningar äro belägna vid basen af andra paret gångfötter, medan hannens sitta vid basen af det bakersta paret o. s. v. Honan bär äggen (rommen) fästa vid sina fötter under stjärten 10 à 12 månader. Äggen äro betydligt mindre än kräftans, men så många flera. Under det att en kräfthona mycket sällan har öfver 300 ägg, uppgå en hummerhonas vanligen till omkr. 10,000 och mycket stora exemplars till 20,000 à 40,000. (Hos den amerikanska hummern har man funnit ända till 97,000 ägg under stjärten af en hona.) Genom undersökningar, hufvudsakligast bestående i odlingsförsök och utsättande af märkta humrar, har kännedomen om fortplantning, tillväxt och vandringar högst väsentligt skridit framåt under de senaste åren. Om också äggläggning kan förekomma nästan hela året om, får dock det ojämförligt största antalet