bestämdes de fyra temperamenten, och på grund däraf nyttjades ordet för att beteckna människornas egendomligheter och underliga sinnelag. Så skref Ben Jonson en komedi "Every man in his humour" (1598), där han tecknade en mängd på sådant sätt excentriska karaktärer. (I svenskt tryck lär ordet humorist första gången förekomma i titeln till den af And. Bergstedt 1793 utgifna diktsamlingen "Humoristen, innehållande åtskilliga försök".) — Redan Shakspere och hans tid begagnade ordet humor än om själfva sinnelaget, än om de lustiga infall, som därifrån leda sitt ursprung. Denna dubbla betydelse har ordet bibehållit, och den har äfven lagt grunden till en dubbel skiftning i begreppets framträdande, dels psykologiskt, dels estetiskt. I det förra hänseendet märkes, att ordet i de moderna språken närmast betyder temperamentsbeskaffenhet, en blandning af skämt och allvar, en särskild förmåga att behandla allvarliga ting på ett skämtsamt sätt. Men detta går för sig så, att föremålets allvar ingalunda tillintetgöres, utan endast en harmlös lek därmed drifves, såsom om man visserligen ville något nedstämma dess värdighet, men endast för att betaga detsamma allt sådant, som kunde synas tryckande och besvärande, och gentemot detta allvar söka gifva sinnets glädtighet och frihet gällande kraft. Med humor kan sålunda allt, som är allvarligt, behandlas: å ena sidan allt, som verkligen är högt och betydelsefullt, eller sådant, som har en stor sida, men för öfrigt kan vara behäftadt med fel, eller det, som ger sig sken af att vara stort, men är obetydligt, till och med ofullkomligt; å andra sidan äfven det vidriga, hårda, oangenäma, bittra och sorgliga. Det höga och stora drages visserligen ned, men göres också på samma gång mänskligare och förtroligare; det vidriga och bristfulla får sina lyten påpekade, men med mild glädtighet, och det sorgliga framställes från sin harmlösaste synpunkt. Öfverallt framhålles den mänskligt urskuldande, försonande sidan, som ställer det stora och det lilla på samma linje af jordisk ofullkomlighet och inskränkning, så att det höga visar sin bräcklighet och det bräckliga sin släktskap med högheten; men denna nivellerande jämlikhetsförklaring ser allting med godmodigt löje och en känsla af sympati i hjärtat. Humorn såsom temperamentsbeskaffenhet förenar sålunda allvarets skönhet med det sköna, som tillhör det glada lynnet; och den behagar oss därför, att den leker med allvaret, utan att skada det, ty den leker på ett egendomligt fritt, gladt och sympatetiskt sätt. Men humorn framträder ej blott som temperament och stämning, utan äfven som konstform, som humoristisk framställning. I detta hänseende kunna vi se saken dels rent estetiskt, dels historiskt. Rent estetiskt, estetisk-filosofiskt, har humorns begrepp först blifvit undersökt af Jean Paul Richter ("Vorschule der æsthetik", 1804); men efter honom har vetenskapen vacklat mellan de olika åsikter, enligt hvilka humorn antingen var en art af det komiska eller en särskild uppenbarelseform af det sköna. Därom äro alla ense, att i humorn ingå tragiska och komiska element; men under det Vischer och hans anhängare ha svårt att hålla humorn kvar som en särskild form — ehuru visserligen den högsta — af det komiska, ha Zeising och med honom Carrière m. fl. utan tvifvel riktigt förklarat humorn vara en mellanart mellan det komiska och det tragiska, men en själfständig mellanart, hvilket äfven till fullo bestyrkes af de historiska förhållandena. Men då humorn sålunda är en blandning af skämt och allvar, af komiskt och tragiskt, så kunna de bägge ingredienserna förekomma i olika blandning, och på grund däraf uppkomma olika arter af humor. Den renaste arten, den enkla humorn, är den, i hvilken de bägge insatserna, skämt och allvar, äro jämnt blandade med hvarandra; men därjämte finnes en glad humor, i hvilken det komiska är öfvervägande, och en allvarlig humor, där det tragiska ligger öfver. Denna senare kan öfvergå till bitter humor, där det lustiga lynnet ännu delvis förmår lyfta sig öfver sorgen, men slutar som bruten humor, där det sorgliga i jordelifvet framträder i full skärpa, med möda mildradt af ett skämt, som närmar sig förtviflans utbrott. — De hufvudegenskaper, som tillhöra den humoristiska framställningen, skall man bäst lära känna genom den historiska undersökningen. I historiskt hänseende må då först iakttagas, att humorn är en förmögenhet, som uteslutande tillhör den kristna mänskligheten; och inom den kristna världen finner man den i allmänhet hos de folk och inom de tider, hvilka hållit sig mest fria från den klassiska stilens inflytande, alltså hos angelsaxar, tyskar och skandinaver, samt under medeltidens, den äldre och den nya romantikens dagar, men icke hos italienare och fransmän eller hos öfriga folk under deras beroende af den abstrakta klassiciteten. Hos de gamle är det blott en och annan, som kan sägas förebåda humorn, såsom Sokrates i hela sin världsuppfattning, till en del äfven Aristofanes, med sin kolossalt fantastiska komik, samt några af de författare, som höra till den senalexandrinska öfvergångstiden, då klassiciteten gick under. Däremot utmärker sig antiken, liksom den moderna abstrakta klassiciteten, för en komik, som är öfverlägsen och satirisk, som beler och gisslar, men icke ler med tårar i ögat och sympati i hjärtat. Humorn är nämligen en egenskap hos känslan, framträdande i fantasiform; satiren är ett verk af förståndet, som för sitt framträdande lånar fantasiens bilder. Humorn har också erhållit många sinnrika symboliska beteckningar; man har på den tillämpat Homeros' uttryck om Andromache: "dakryo'en gela'sasa" ("leende i tårar"), Shaksperes "smiling in grief", m:me de Staëls "la tristesse dans la gaité" och Tegnérs ord om Bellman: "en sorg i rosenrödt". Den historiska betraktelsen lär oss nämligen, äfven den, att humorn är ett dubbelväsen, som håller fast vid verkligheten, men på samma gång erkänner en högre verklighet än den jordiska, som är realistisk till fenomenet, men idealistisk till väsendet. Detta beror därpå, att humorn med nödvändighet sammanhänger med den kristna åskådningen och framträder inom den moderna individualiserande stilen. Den utgör en egenskap hos den moderna mänskligheten, hos hvilken idealet upphört att tillhöra ett utvaldt folk eller en privilegierad del af släktet, då icke längre den kroppsliga skönheten ensam, utan företrädesvis den inre andliga skönheten betecknar idealet, då detta ej längre är aristokratiskt och förnämt, utan blifvit i god mening demokratiskt, omfattande hela mänskligheten, hvarvid ingen form, huru ringa den är,