ingen yttring, om än aldrig så hög, är utesluten eller företrädesvis gynnad, utan allt, som är till, också därigenom är till möjligheten berättigadt att dragas inom skönhetens sfär och blifva delaktigt af konstens och poesiens förklaring. På en sådan ståndpunkt är världsåsikten med nödvändighet idealistisk och känslan af det egna jagets ringhet förhärskande. Därför blir komiken från denna ståndpunkt i sitt leende icke öfverlägset själfbelåten eller satiriskt gisslande, utan mild och sympatisk: äfven den fylles af den makt, som är kristendomens grund och kärna, kärleken, af kärlek till allt, högt och lågt, stort och ringa, skönt och fult, framhållande det i förklaringens ljus blott för dess egenskap att vara form af lif och utveckling. Från denna synpunkt sedd, är humorn intet annat än den verkligt kristne konstnärens och skaldens grundåskådning. Humorn är sålunda till världsåsikten idealistisk, till sin uppfattning af fenomenet realistisk; den är vidare universell, alltomfattande, dels så, att den åsyftar ej ett enskildt folks eller en utvald dels, utan hela släktets konstnärliga förklaring, dels äfven så, att den icke ställer den enskilda personen öfverlägsen gentemot den komiska förvändheten, utan innefattar humoristen själf under den jordiska inskränkningens öde, hvarför det äfven säges om humorn, att den i sin högsta och egentligaste form är medveten. Den är slutligen sympatisk, kärleksfull, icke egoistisk och begabbande, äfven när den såsom uttryck för en pessimistisk blick på lifvet ser allting i mörkt och blir bitter eller bruten. — Den historiska betraktelsen visar slutligen, att begreppet humor utvecklats och fattats allt djupare. Från att vara uttryck för ett förhållande mellan vätskorna i kroppen har ordet småningom fått högre betydelse och tillämpats på inre, andliga tillstånd. Likaledes visar det sig, att de bägge element, allvar och löje, som böra sammansmälta till den sanna humorns väsen, till en början kunna finnas jämte hvarandra inom samma konstform eller produkt, såsom i Spaniens poesi och konst, särskildt i Cervantes' "Don Quijote", hvarefter de småningom sammangjutas. Men humorns väsen har undergått ännu en förändring, som varit ödesdiger för den moderna poesien. Den började med objektiva bilder, visade sig i bestämda karaktärer och situationer, skapade eller ur lifvet uppfattade af den humoristiske skalden (t. ex. Shaksperes Falstaff och hans narrar, flera af Bellmans figurer). Men omärkligt börjar det subjektiva elementet att framträda, nämligen så att skalden målar sin egen subjektivt humoristiska stämning i en objektiv karaktär — t. ex. Shakspere i Hamlet, i Rikard II och i Jaques (i "As you like it"). Denna subjektivism, som vi först iakttaga i Englands litteratur, där hela denna utveckling försiggick, befordrades genom ensidiga skildringar af karaktärer i subjektiv lynnestämning, såsom i Ben Jonsons komedier, hos 1700-talets romanförfattare, i Hogarths drastiskt satiriska teckningar och i Swifts på gränsen mellan satir och humor sväfvande bildvärld. Men med Sterne (d. 1768) blef humorn afgjordt subjektiv, dels så, att äfven i romanen det episka, berättande, elementet underordnades, men känslostämning och därpå beroende reflexion vardt hufvudsak, dels så, att humoristen utan något slags episkt underlag blott gaf uttryck åt brytningarna i sin egen känsla, äfven med anledning af de obetydligaste föremål. I sammanhang med denna känslans stegring uppkom och nyttjades uttrycket sentimental (af Lessing återgifvet med "empfindsam", på svenska känslosam), och därmed fick denna subjektiva känslohumor ett namn, betecknande för den ytterlighet, hvartill den kan drifvas öfver. Denna subjektiva humor, som har sin berättigade plats inom lyriken, slog i synnerhet rot i Tyskland, fick där sitt förnämsta uttryck i Jean Pauls skrifter, gynnades af den nyromantiska skolans subjektiva lynne och gick sist till den ytterlighet, som Vischer tecknat i den bisarra humorn och som utvecklade sig till Heines bekanta "weltschmerz". Mot denna ensidighet protesterade i Tyskland Hegel på det kraftigaste, ehuru med fullständig missuppfattning af humorns väsen, hvilket af honom förblandades med den nyromantiska ironien. Under 1800-talet har den humoristiska diktningen i särskildt Norden, England (med Nord-Amerika) och Tyskland flödat rikare än någonsin. — Om humorns arter och väsen se, utom Jean Pauls förut anförda verk, A. Bain, "Manual of english composition and rhetoric" (1887—88, 2bd), E. Elster, "Prinzipien der literaturwissenschaft", I (1897), och T. Lipps, "Komik und humor" (1898). C. R. N.* Humoralpatologi (se Humor), benämningen på ett medicinskt lärosystem, som gick ut från det antagandet, att alla sjukdomar hade sin grund i en oriktig beskaffenhet eller blandning ("krasis") af kroppens vätskor. Af dessa förändringar i vätskorna, särskildt, enligt hvad man antog, i blodet, härleddes de för sjukdomarna betecknande kännemärkena, och man sökte i de s. k. dyskrasierna (se Dyskrasi) förklaringen på sjukdomssymtomen och grunderna för behandlingen. Redan i den mest aflägsna forntid finner man humoralpatologiska åsikter uttalade; men Galenos (i 2:a årh. e. Kr.) var den förste, som bragte humoralpatologiens läror i ett samladt system, hvilket därefter länge spelade en stor roll inom medicinen och satte sin prägel på densamma. Det motsatta systemet, solidarpatologien, som söker sjukdomsorsakerna i förändringar i kroppens fasta beståndsdelar, har i själfva verket lika gamla anor, ehuru det genom Galenos' under århundraden dominerande auktoritet trängdes i bakgrunden. Ett mäktigt uppsving fick solidarpatologien från midten af 1800-talet genom Virchows cellularpatologi (se d. o.), men småningom ha såväl direkt från denna utgående undersökningar som nya uppslag i den medicinska forskningen visat, att ingen skarp gräns kan dragas mellan humorala och solidara förändringar. Cellerna bestämma på mångahanda sätt vätskornas sammansättning och egenskaper, men tillståndet i vätskorna bestämmer också cellernas egenskaper och funktioner. O. T. S. (G. F—r.) Humor aqueus, anat. Se Vattenvätskan. Humoresk, en humoristisk berättelse. Humorist. Se Humor. Humor vitreus l. Corpus vitreum, anat. Se Glaskroppen. Humpen (fr. hanap), ty., ett på 1500- och 1600-talen vanligt dryckeskärl af cylindrisk form; "välkomma". Jfr Glasfabrikation, sp. 1286 och pl. III, fig. 7. Humperdinck [ho'mp-], Engelbert, tysk