tonsättare, f. 1854 i Siegburg (Rhenprovinsen), studerade vid Kölns och Münchens konservatorier, där han var elev af Hiller och Rheinberger, erhöll både Mozart-, Meyerbeer- och Mendelssohnsstipendiet samt vistades på det sistnämnda i Italien 1879—81. 1885—87 var han lärare vid konservatoriet i Barcelona, 1890—96 anställd vid Hochs konservatorium i Frankfurt am Main och kallades 1900 till kompositionsprofessor i Berlin. Dessutom medverkade han som körledare vid första instuderingen af "Parsifal" i Baireuth och var i allmänhet mycket nära lierad med Wagner samt undervisade hans son Siegfried i musik. Som tonsättare gjorde H. sig känd genom några körballader (Das glück von Edenhall, 1884, Die wallfahrt nach Kevlaar, 1887), men ännu mera genom sin opera Hänsel und Gretel (1893; i Stockholm "Hans och Greta", 1895), som hastigt spreds till flera länder samt var epokgörande både genom ämnet, en lefvande barnsaga i stället för sinnebildligt omtydda fornmyter, och genom en modifikation af wagnerstilen, i det H. med bibehållande af det symfoniska arbetet inskränkt ledmotivsymboliken och återinfört den populära melodien. Mindre intryck gjorde hans melodram Die königskinder (1898) samt sagospelen Die sieben geislein (1897) och Dornröschen (1902). I Die heirat wider willen (1904), en komisk opera med mycket underhållande librett, är H:s musikaliska stil tämligen obestämd. Han har äfven komponerat sånger och orkesterverket Maurische rhapsodie. A. L.*

Humppila [ho'mp-], finsk socken af Tammela härad och domsaga, Tavastehus län, Finland. Landareal 138 kvkm. 2,776 inv. (1907). H. utgör ett imperiellt pastorat af 3:e klass, Tavastehus kontrakt, Borgå stift. O. I. (A. G. F.) Humulus, bot. Se Humle. Humussandsten, af humussyrad järnoxidul till en sandstensartad massa hopkittad sand. Se Al, sp. 452. Humussyra, kem. Se Humusämnen 1. Humusämnen, Mullämnen. 1. Kem., kallas en mängd, till sin kemiska natur föga utredda ämnen, hvilka uppkomma vid förmultning af växtdelar, men äfven artificiellt kunna framställas genom upphettning af kolhydrat med syror och framför allt med alkalier. De äro mörkfärgade, dels lösliga, dels olösliga i vatten. Sedan gammalt skiljer man mellan sura humusämnen, s. k. humussyror l. mullsyror och indifferenta "mullkroppar" l. huminer. För närvarande kan man från kemisk synpunkt uppställa 4 grupper: 1) I vatten lösliga humusämnen, som finnas i sumpvatten och äro mindre högt kondenserade än följande grupper, till hvilka de lätt öfvergå vid upphettning (Aschan). 2) Huminer, neutrala, i vatten, alkalier och alkohol olösliga ämnen, som vid smältning med kali öfvergå till de båda följande grupperna. 3) Huminsyror, som gifva lätt med alkalier l. ammoniak brunsvarta lösningar, hvarur de åter afskiljas såsom voluminösa, i vatten och alkohol olösliga flockar. 4) Hymatomelansyror, som i likhet med de föregående gifva lösliga alkalisalter, hvilka med syror gifva fällningar, som efter uttvättning lösas i alkohol. De äro oxidationsprodukter af huminer och garfämnen. Humusämnenas byggnad är obekant, men sannolikt innehålla de ringformiga kärnor och äro kemiskt besläktade med garfämnenas mörka och olösliga oxidationsprodukter, flobafenerna i gammal bark o. d.; de äro reduktionsmedel och syrsättas i luften under utveckling af kolsyra. Med ulmin och ulminsyra har man betecknat humusliknande produkter från almens skadade bark. 2. Landtbr. Mullämnen ha som beståndsdel af jordmånen stor inverkan på dennas beskaffenhet. De göra jorden luckrare och därigenom lättare att bearbeta, såvida de ej till den grad öfverflöda, att jorden blir för lös att erbjuda redskapen för bearbetningen behöfligt motstånd. Genom sin mörka färg öka de jordens absorption af solvärme och genom sin ringa värmeledande förmåga hindra de värmets jämna fördelning i jorden, hvarför en hög mullhalt gör jorden ytvarm, men också sentuppvärmd på våren och lätt afkyld i ytan samt således utsatt för frost. Humusämnen tillföra jorden växtnäringsämnen, i synnerhet kväfve, hvaraf jordens förråd så godt som uteslutande finnes i dess halt af mullämnen och vid dessas fortgående förmultning alstrade syror, i synnerhet kolsyra, verka upplösande på jordens mineraliska beståndsdelar och göra i dem förefintliga näringsämnen tillgängliga för växterna. Neutrala mullämnen, såsom mullsyrade kalksalter, som utgöra hufvudmassan af svartmylla och annan godartad mulljord, äro uteslutande en fördelaktig beståndsdel af jorden, lösliga fria mullsyror och sura mullsyrade salter verka däremot som gift för växterna, och för att en hög mullhalt skall göra sina fördelaktiga verkningar gällande, bör jorden därför innehålla tillräckligt af kalk eller alkalier för att gifva jorden basisk eller neutral reaktion. 1. H. E. 2. H. J. Dft. Humör (fr. humeur, af lat. humor, vätska; se Humor), lynne (jfr "vara vid goda, dåliga vätskor"), godt lynne ("vara vid humör"), dåligt lynne ("fatta humör"); sinnelag. Húnafjorden. Se Húnaflói. Húnaflói, isländsk hafsvik, 50—60 km. bred och ungefär lika lång, mellan Isafjord-syssla och Skagastrand. Från H. utgå Bjarnarfjorden och Steingrims-fjorden mot v. samt Hrútafjorden och Húnafjorden mot s. H. är uppkallad efter Húnavatns-syssla, som omger den i s. och ö. C. R.* Hunafolk, nord. myt. Se Hunaland. Hunaland och Hunafolk, nord. myt., omnämnas flerstädes i eddan och de mytiska fornsagorna och är till sin upprinnelse dels frankernas land, hvilka med ett gammalt nanm kallades lat. Hugones, angls. Hugas, dels hunnernas. Den frankiske Sigurd Fafnesbane kallas i hjältesångerna "den hunske konungen", "hunske hjälten". Där talas ock om hunska kämpar, tärnor, hästar o. s. v. I Hervararsagan och Vilkinasagan m. fl. berättas äfven mycket om Hunaland, dess konungar och krigshärar. I dessa mytiska fornskrifter är H. ett fabelland, som med poetisk frihet flyttas omkring till olika trakter, allteftersom hjältens bedrifter kräfva. Det skiljes från andra länder genom gränsskogen Myrkviðr, d. v. s. den mörka skogen, men förlägges än långt i söder, än högt