af flera utländska firmor. Mest känd är firman Spratt's patent l:td. G. G. Hunddagarna (lat. Dies caniculares), den del af året, då i allmänhet på norra jordhalfvan den starkaste värmen är rådande. Närmast motsvarar denna period "rötmånaden", som utmärker den tid (23 juli—23 aug.), då solen är i djurkretstecknet Lejonet. Namnet hunddagar härrör från de gamle egypterna och grekerna, hos hvilka perioden begynte, då "hundstjärnan" (Sirius) hade sin heliakiska uppgång. E. J.* Hunddjuren, Canidæ, zool., bilda en familj inom rofdjurens ordning. Alla hunddjur ha sedan den yngre tertiärtiden utgjort en stor grupp af mycket intimt förenade, likartade former. De ha utvecklats till löpare och som sådana blifvit utpräglade tågångare med långa lemmar; strålbenet har förstorats på bekostnad af armbågsbenet; tummen har blifvit svag eller har försvunnit, hvilket senare alltid är förhållandet med stortån. Äfven i andra afseenden framträder en gemensam prägel: nosen är förlängd; öronen (hos de vilda arterna) upprätta och mycket rörliga; kraniet lika hos alla; äfven tandsystemet är likformigt, endast antalet äkta kindtänder, som hos flertalet utgör två i öfver- och tre i underkäken, kan (hos släktet Otocyon) ökas till fyra ofvan och nedan eller ock minskas till en, resp. två (Icticyon). En jämtjock, vanligen på ett kännetecknande sätt hoprullad blindtarm finnes hos alla. Bortsedt från Nya Zeeland, Madagaskar och några smärre öar är denna familj i vildt tillstånd representerad öfver hela världen. Flertalet lefver och jagar i flock och kan på grund af sin sällskaplighet mycket lätt tämjas. Många gräfva hålor i jorden; inga klättra i träd; ingen hithörande art ligger i vinterdvala. De flesta äro köttätare, som lifnära sig af de djur (såväl ryggradsdjur som ryggradslösa djur) de själfva fångat; somliga förtära därjämte as, andra vegetabilier. Honan föder flera blinda ungar, hvilka hon vårdar ömt. Man indelar de olika nu lefvande arterna i flera släkten, af hvilka de bäst begränsade äro hundsläktet (Canis), öronhunden (Otocyon), hyenhunden (Lycaon) och skogshunden (Icticyon). Hundsläktets arter, som utmärkas genom förekomsten af två äkta kindtänder i öfver- och (vanligen) tre i underkäken och af fem tår å frambenen, ha skilts i två grupper: Thooidea (de vargartade) och Alopecoidea (de räfartade). Till de förra, som äro försedda med håligheter i pannbenet och ha pannutskotten bakom ögonen konvexa å öfre ytan samt rund pupill, höra alla de arter, hvilka vanligen betecknas som hundar, vargar och schakaler. Flera hithörande arter ha blifvit tämda. Gruppen Alopecoidea saknar håligheter i pannbenen, har upptill konkava pannutskott och lodrät pupill samt omfattar de räfliknande arterna. — I Europas, Asiens och Nord-Amerikas äldre tertiärlager finnas många lämningar af släktet Amphicyon, representant för en formgrupp, hvilken med hunddjurens kännemärken förenar vissa af björndjurens egenskaper. Litt.: Th. Huxley, "The cranial and dental characters of the Canidæ" (i "Proceedings of the zoological society of London", 1880). L—e. Hunden, Tamhunden, Canis familiaris, zool., den gemensamma benämning, hvarunder man sammanfattar alla de olika former af hundsläktet (se Hunddjuren), hvilka af människan hållas som husdjur. — (Om den hit hänvisade Amphicyon se Hunddjuren). Historik. Hunden tyckes ha varit det husdjur, som människan först skaffat sig, och uppträder redan under den äldre stenåldern. "Kjökkenmöddingsfolket" i Danmark och "pålbyggnadsfolket" i Schweiz hade hunden som husdjur; däremot tyckes den ha saknats hos rentidens folk i Frankrike under tidigare kvartärperioden. Redan de äldsta historiska folken egde hundar af högt specialiserade raser, såsom afbildningar och skriftliga vittnesbörd förtälja. Sålunda finnes hunden på gamla assyriska och egyptiska minnesmärken, och den omtalas i de indiska vedaböckerna, i bibeln samt hos Homeros och andra grekiska författare. Äfven hos romarna funnos flera olika hundraser. De äldre folkens hundar tyckas i många fall, liksom förhållandet är med naturfolkens ännu i vår tid, ha lefvat och dött ut med det folk de tillhört; däremot äro flera af kulturfolkens hundraser i våra dagar hela den civiliserade mänsklighetens egendom och med kulturen spridda i olika världsdelar. — Frågan om tamhundens härstamning ur vilda former har varit föremål för mycket meningsutbyte. Enligt äldre åsikter skulle alla de olika hundraserna vara att härleda ur en enda vild stamform — tamhunden skulle ha ett monofyletiskt ursprung —, hvilken man vanligen ansåg vara utdöd som vild. I öfverensstämmelse härmed sammanfattade Linné alla hundraser under ett artnamn, Canis familiaris, och Buffon uppställde ett stamträd utvisande de olika hundrasernas förmenta härledning ur en stamform. Senare forskare ha emellertid kommit till den uppfattningen, att med säkerhet ett flertal vilda Canis-arter blifvit vid olika tidpunkter, af skilda folkslag och i olika länder tämdt, för att som husdjur tjäna människan. Genom dessa olika hundars specialisering för olika ändamål och genom korsning mellan de skilda tämda hundformerna skulle alla de olika hundraser ha uppstått, som finnas i våra dagar. Bland de vilda arter, som enligt denna uppfattning skulle ingå i hundens stamträd, må i första hand nämnas schakalen och vargen. Denna åsikt om ett polyfyletiskt ursprung för hunden är nu allmänt antagen. Födoämnen, skötsel och vård. Ehuru ursprungligen typisk köttätare, har hunden dock som husdjur fått lära sig att hålla till godo med samma födoämnen som människan och blifvit en utpräglad allätare. Ständig tillgång till friskt dricksvatten är ett nödvändigt villkor för hundens trefnad; i synnerhet bör denna sak beaktas i fråga om bandhundar, som stå fastkedjade vid koja. Dock syndas från hundegares sida mycket ofta mot denna regel. Vidare bör tillses, att hundens lägerplats ej infekteras af ohyra. Då och då återkommande bad äro om ej nödvändiga, dock mycket nyttiga och bidraga att hålla hunden i god kondition samt minska den hos hundar, som hållas inne i rum, ofta besvärliga fräna lukten. Beträffande unghundar är en kraftig och närande diet af största vikt, dels för erhållande af en kraftig kroppsbyggnad hos medelstora och stora hundraser, dels för undvikande af valpsjukan (se d. o.). I allmänhet är det för utvecklingen — ej minst i intellektuellt afseende — af vikt, att hunden så mycket som möjligt får vistas i människans sällskap. "Hundgårdshundar