Hunehals (Hunals), fordom slott på en klippa vid Kungsbackafjordens östra sida, Halland, anlagdt omkr. 1290 af grefve Jakob af Halland och de andre danske "fredlöse", tillhörde en tid de svenske hertigarna Erik och Valdemar och tillföll vid "häfdaskiftet" 9 sept. 1315 den förre. Efter 1328 omtalas det ej vidare. Hunein ibn Ishak, arabisk författare, d. 873, var kristen och härstammade från Hira. Sedan han förvärfvat en mycket omfattande bildning, slog han sig ned som lärare och författare i Bagdad, där han blef anställd som lifmedikus hos kalifen Mutawakkil. Af H. ega vi dels öfversättningar från Platon, Aristoteles, Hippokrates m. fl. grekiska författare, dels själfständiga arbeten i medicin, astronomi m. m. Från arabiskan öfversattes hans arbeten till hebreiska och latin och blefvo därigenom kända i Europa redan under medeltiden. Hans mest bekanta arbete är en samling tänkespråk (öfv. till hebreiska af Jehuda ben Salomo alcharizi, utg. af Löwenthal 1896). Med anledning af sitt uppträdande under bildstriden blef H. bannlyst och intog gift af sorg häröfver. K. V. Z. Hunfalvy [ho'nfalvi]. 1. Pál H., ungersk språkforskare och etnograf, f. 1810 i Gross-Schlagendorf i komitatet Zips, d. 1891 i Budapest, blef 1842 lärare i juridik vid kollegiet i Kesmark och flyttade 1849 som landtdagsdeputerad till Budapest, där han sedan, upptagen af vetenskapligt arbete och akademiska sysslor, vistades till sin död. Från början af tysk härstamning (hans ursprungliga namn var Hunsdorfer), slöt han sig snart helt till den ungerska nationaliteten och dess sträfvanden och blef jämte Budenz (se d. o.) grundläggaren af den nyare ungerska jämförande språkvetenskapen. Hans förnämsta arbete på detta område är A vogul föld és nép (Vogulernas land och folk, 1864), i hvilket han bearbetade och utgaf en betydlig del af de af Reguly hemförda samlingarna. I den af honom grundlagda språkvetenskapliga tidskriften "Magyar nyelvészet" (1856—61) och den därpå följande (ännu utkommande) "Nyelvtudományi közlemények", som han redigerade 1862—78, publicerade han dessutom en mängd artiklar i finsk-ugrisk språkvetenskap. Senare vände han sig företrädesvis till historisk-etnografiska studier. I den värdefulla Magyarország ethnographiája (1876; Ethnographie von Ungarn, 1877) gaf han en utförlig framställning af de olika folkstammarnas utbredning m. m. i Ungern förr och nu och försvarade (liksom i Die ungern oder magyaren, 1881, och en hop andra skrifter) ungrarnas finsk-ugriska ursprung emot Vámbéry, som ville göra dem till turkar. Under sina sista år arbetade han ingående med den rumänska frågan (Der ursprung der rumänen, 1888, m. m.). Som redaktör af "Literarische berichte aus Ungarn" (1877—80) och, jämte Gustav Heinrich, "Ungarische revue" (1881—91) arbetade han dessutom för spridande af kännedom om ungerska förhållanden i utlandet. — 2. János H., den föregåendes broder, geograf, f. 1820, d. 1888, sedan 1870 professor i geografi vid universitetet i Budapest. Hans hufvudarbeten äro en på ungerska författad beskrifning öfver det ungerska rikets fysikaliska förhållanden (1863—66) och en till 5 bd beräknad Allmän geografi, hvaraf han själf utgaf de båda första banden (Syd-Europa samt Ungern och dess biländer, 1884—86). 1. K. B. W. Hungaria. 1. Nylatinsk namnform för Ungern. — 2. Astron., en af småplaneterna. Hunger (lat. fames), fysiol. Genom hunger och törst underrättas organismen om, när den för sitt uppehälle behöfver ny näring, och detta sker, långt innan bristen på sådan ger sig till känna genom sina följder: afmagring och nedsatt arbetsförmåga. Den första hungern infinner sig i regel på de tider, då man brukar intaga sina måltider. Den karakteriseras af en obestämbar känsla af tryck och gnagning i trakten af magsäcken, äfvensom af svaga sammandragningar af denna, åtföljda af kullrande i buken. Dessa tecken erinra oss om, att mattimmen är inne. De minskas i styrka och upphöra ibland helt och hållet, om måltiden uppskjutes; ifrig sysselsättning föranleder ofta, att de fullständigt förbises. När födoämnen införts i magsäcken, försvinner denna hungerkänsla snart, och vid en viss fyllnad af magen inställer sig mätthet. Tidpunkten för dennas inträdande är i väsentlig grad beroende af den utspänning, som magsäcken vanligtvis erhåller vid en måltid. I fall magsäcken blifvit tillräckligt utspänd, känner man sig mätt, om också endast en högst obetydlig mängd födoämnen uppsugits och förts till de näringsbehöfvande kroppsdelarna; ja hungern stillas, och mätthet inträder genom nedsväljande af fullkomligt osmältbara ämnen. Detta äfvensom det kända sakförhållandet att hunger inträder, innan ännu någon väsentlig ämnesförlust egt rum i kroppen, ådagalägger, att den första hungern på något vis sammanhänger med processer i magsäcken och alls icke beror på någon verklig brist på näringsmaterial. — Hunger af annan vikt och betydelse uppträder, när organismen en längre tid saknat föda. Då uppenbara sig i allmänhet dock rätt obetydliga sensationer framför allt i magsäcken och tarmkanalen samt stor svaghet och matthet. Sistnämnda symtom bero i väsentlig grad på den ämnesförlust, som kroppens väfnader genom långvarig brist på föda undergå, och deras orsak ligger således i organismens allmänna förändring. I alla händelser äro dock de obehag, som äfven vid en långvarig fasta uppkomma, märkvärdigt obetydliga, såsom framför allt framgår ur de rön man kunnat göra på människor, som af en eller annan orsak under en längre tid afhållit sig från föda. Samma resultat ha äfven erhållits vid försök på hungrande djur: under de första dagarna äro dessa visserligen oroliga och lystna efter föda, men efter någon tid blifva de alldeles lugna och synas icke känna någon smärta. Döden inträder slutligen under symtom af yttersta afmagring och svaghet. Till bestämda slutsatser om de närmare orsakerna till hungerkänslan, om de nerver, som därvid äro verksamma o. s. v. har våra dagars fysiologi ännu icke kommit. Jfr Svält. R. T—dt. Hungerford [ha'ȵgəfəd], mrs Margaret, engelsk romanförfattarinna, f. omkr. 1855 och bosatt på Irland, där hon afled 1897, hette som flicka Hamilton och i sitt första äktenskap mrs Argles. Hennes roman Molly Bawn (1878; sv. öfv. 1879, 3:e uppl. 1906), efter hvilken författarinnan vanligen benämnes, och en stor mängd senare ha öfversatts till svenska. Hungergropar, landtbr. Se Flanker. Hungerkonstnär. Se Fasta, sp. 1426. Hungerkur, med. Se Svältkur.