Hungerstäppen, två stäppområden i ryska Asien. Se Baraba och Bed pak dala. Hungertyfus, med. Se Fläcktyfus. Hung-schu-tsuen, tai-ping-sektens stiftare. Se Kina (Historia). Huningue [yni'ng], fr. Se Hüningen. Hunkers [ha'ȵkəṡ], demokratisk partigrupp i Amerika. Se Demokrater, sp. 131. Hunneberg. 1. Se Halle- och Hunneberg. — 2. (Halle-Hunneberg) Kronopark, som tillsammans med Halleberg bildar en skogsadministrativ enhet, omfattande de båda bergen med samma namn inom Åse härad i Skaraborgs och Väne härad i Älfsborgs län. Det är en af de få kvarvarande äldre kronoparkerna i södra delen af landet. Den äldsta kända urkunden om densamma är hertig Adolf Johans bref af 12 jan. 1652, hvari virkesutsyningen från Hunneberg till vissa hemman i Tunhems socken reglerades. De första skogshushållningsplanerna upprättades för parken redan 1831—32. Senaste planen är af 1892—93 med en årlig afverkning efter 140 års omloppstid af 5,366 kbm. Areal 6,524 har. — 3. Skogsskola. Se Halle- och Hunneberg, sp. 1128. 2. G. Sch. Hunnebergs revir omfattar Väne, Ale, Flundre, Bjärke och Vätle härad af Älfsborgs län samt kronoparken Halle-Hunneberg i sin helhet och är uppdeladt i 6 bevakningstrakter (Nyruds, Uggledalens, Toltorps, Fagerhults, Ale och Bergagårdens). Inom reviret finnas 73 till ordnad hushållning indelade allmänna skogar om 12,209 har, hvaraf 2 kronoparker om 6,524 har. Dessa lämnade 1904 en bruttoinkomst af 35,207 kr. samt en behållning af 12,993 kr. G. Sch. Hunnebostrand, municipalsamhälle i Göteborgs och Bohus län, Tossene socken, vid Sotefjorden, bestående af H. fiskeläge jämte därinvid liggande stenhuggeriet Ellene (delar af hemmanen Hunnebo jämte S:t Görans ö och Fiskholmen samt Öfre och Nedre Ellene). 2,477 inv. (1908). Taxeringsvärde å hus och tomter 362,400 kr., å jordbruksfastighet 11,900 kr. Ordnings- och hälsovårdsstadgan för rikets städer tillämpas enligt k. br. 6 febr. 1903, brandstadgan för rikets städer enl. k. br. 12 maj 1905. — Från 1909 års ingång är H. kapellförsamling till Tossene, Göteborgs stift. Hunnekulla, namn på en f. d. socken, hvilket brukats äfven för Beateberg, socken i Skaraborgs län. Hunner, ett asiatiskt nomadfolk, troligen af turkisk börd, hvars infall i Europa blef närmaste anledningen till den germanska folkvandringens störtflod öfver Romerska riket (se Folkvandringen, sp. 795). Kinesiska krönikor omtala ett folk hiong-nu, som omkr. 200 f. Kr. från Amurlandet invandrade i norra Mongoliet och där bildade en för Kina besvärlig röfvarstat. Denna sprängdes af kineserna i 1:a årh. e. Kr., och antagligen var det kvarlefvorna af det besegrade hiong-nufolket, som därefter småningom utbredde sig västerut och, förstärkta med andra nomadstammar, slutligen under namn af hunner nådde Kaukasus. Här kufvade hunnerna (kort före 376) alanerna (se d. o.) och kastade sig därefter öfver de n. och n. v. om Svarta hafvet boende goterna (se d. o.). Dessas i Dacien bosatta västgotiska gren trängdes härigenom (376) öfver Donau in på östromerskt område (se Västgoter). Goternas andra i nuv. Syd-Ryssland boende hufvudstam, östgoterna (se d. o.), som under Ermanarik (se d. o.) upprättat ett mäktigt rike, måste däremot underkasta sig hunnerna, som gjorde sig till herrar öfver nuv. Rumänien och det ungerska slättlandet. Vid denna tid (slutet af 400-talet) skildrades de af den romerske historieskrivaren Ammianus Marcellinus som ett synnerligen vildt och ohyfsadt folk. De voro, berättar han, kortväxta, groflemmade och med stora hufvuden, så att de liknade tvåbenta djur eller otympliga träbilder på brostaket. Deras föda bestod af rötter och rått kött, som gjordes mört genom att vid ridten läggas på hästryggen under ryttaren. Deras kläder, som till stor del förfärdigades af djurskinn, rengjordes aldrig och buros, tills de föllo af kroppen. De idkade ej jordbruk och förde ett kringströfvande lefnadssätt, hvarvid kvinnor och barn bodde i vagnar. Männen däremot tillbragte sin mesta tid på hästryggen, där de t. o. m. sofvo. De kunde ej skilja mellan ondt och godt, lefde blott för plundring och rof och hade ingen religionskult. De voro emellertid fruktansvärda krigare och styrdes af konungar. Ett lika afskräckande intryck gjorde hunnerna på germanerna, som trodde dem vara afkomlingar af häxor och onda andar, och antagligen bidrog dessa afskydda inkräktares uppträdande i Donauområdet till det inbrott af germanfolk i Gallien (406), hvaraf följden blef, att ej blott detta land, utan äfven Spanien och nordvästra Afrika gingo förlorade för Västromerska riket. Mot Öst- och Väst-Rom företogo hunnerna plundringståg, från hvilka dessa riken måste friköpa sig med dryga penningskänker, men de läto ock förmå sig att mot sold lämna hjälptrupper till de romerska härarna. Den ryktbare västromerske statsmannen och fältherren Aëtius (se d. o. 2) begagnade hunniska krigarskaror såväl för att främja sin maktlystnad som för att med deras hjälp söka utdrifva germanerna från Gallien, och 437 störtade hunner på hans tillskyndan det välde, som burgunderna vid denna tid grundat i trakten af Worms (se Burgund 1). Men hunnerna befunnos vara farliga hjälpare. I Attila (se d. o.) hade de (434) erhållit en höfding, som visserligen behöll mycket af sitt folks råhet, men dock besatt framstående egenskaper ej blott som krigare, utan äfven som statsman. Ej nog med att han förstod att organisera hunnernas vilda skaror; han nödgade germanfolken mellan Volga och Rhen att erkänna sitt öfvervälde och upprättade så ett stort rike med det nuv. Ungern som medelpunkt. Han hade i sin tjänst ett ordentligt kansli af bildade romare och greker, och i hans ståndläger i Ungern rådde en sträng etikett och höllos lysande fester, ehuru han själf iakttog den gamla hunniska enkelheten. Det är emellertid föga troligt, att vare sig han eller hans folk egde den mottaglighet för romersk civilisation, som utmärkte Roms germanska besegrare. Det var därför en fruktansvärd fara, som hotade Västerlandet, när Attila (451) företog sig att söka eröfra Gallien och Italien. Hans seger skulle antagligen ej blott tillintetgjort den romerska kulturens kvarlefvor i dessa länder, utan ock hindrat den utveckling, som genom germanerna under medeltiden kom till stånd. Västerlandets räddare i denna kris blef Aëtius, som nu uppgaf sin gamla politik att använda hunnerna mot germanerna och i stället förmådde flertalet af de i Gallien bosatte germanerna att förena sig med Rom mot den gemensamme