Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hungerstäppen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hungerstäppen, två stäppområden i ryska Asien. Se
Baraba och Bed pak dala.
Hungertyfus, med. Se Fläcktyfus.
Hung-schu-tsuen, tai-ping-sektens stiftare. Se
Kina (Historia).
Huningue [yni’ng], fr. Se Hüningen.
Hunkers [ha’ȵkəṡ], demokratisk partigrupp i
Amerika. Se Demokrater, sp. 131.
Hunneberg. 1. Se Halle- och Hunneberg.
— 2. (Halle-Hunneberg) Kronopark, som tillsammans
med Halleberg bildar en skogsadministrativ
enhet, omfattande de båda bergen med samma namn
inom Åse härad i Skaraborgs och Väne härad i
Älfsborgs län. Det är en af de få kvarvarande
äldre kronoparkerna i södra delen af landet. Den
äldsta kända urkunden om densamma är hertig
Adolf Johans bref af 12 jan. 1652, hvari
virkesutsyningen från Hunneberg till vissa
hemman i Tunhems socken reglerades. De första
skogshushållningsplanerna upprättades för parken
redan 1831—32. Senaste planen är af 1892—93 med
en årlig afverkning efter 140 års omloppstid af
5,366 kbm. Areal 6,524 har. — 3. Skogsskola. Se
Halle- och Hunneberg, sp. 1128.
2. G. Sch.
Hunnebergs revir omfattar Väne, Ale, Flundre,
Bjärke och Vätle härad af Älfsborgs län samt
kronoparken Halle-Hunneberg i sin helhet och är
uppdeladt i 6 bevakningstrakter (Nyruds,
Uggledalens, Toltorps, Fagerhults, Ale och
Bergagårdens). Inom reviret finnas 73 till
ordnad hushållning indelade allmänna skogar
om 12,209 har, hvaraf 2 kronoparker om 6,524
har. Dessa lämnade 1904 en bruttoinkomst af
35,207 kr. samt en behållning af 12,993 kr.
G. Sch.
Hunnebostrand, municipalsamhälle i Göteborgs och
Bohus län, Tossene socken, vid Sotefjorden,
bestående af H. fiskeläge jämte därinvid
liggande stenhuggeriet Ellene (delar af
hemmanen Hunnebo jämte S:t Görans ö och
Fiskholmen samt Öfre och Nedre Ellene). 2,477
inv. (1908). Taxeringsvärde å hus och
tomter 362,400 kr., å jordbruksfastighet
11,900 kr. Ordnings- och hälsovårdsstadgan
för rikets städer tillämpas enligt k. br. 6
febr. 1903, brandstadgan för rikets städer
enl. k. br. 12 maj 1905. — Från 1909 års ingång
är H. kapellförsamling till Tossene, Göteborgs
stift.
Hunnekulla, namn på en f. d. socken, hvilket
brukats äfven för Beateberg, socken i Skaraborgs
län.
Hunner, ett asiatiskt nomadfolk, troligen
af turkisk börd, hvars infall i Europa
blef närmaste anledningen till den germanska
folkvandringens störtflod öfver Romerska riket
(se Folkvandringen, sp. 795). Kinesiska krönikor
omtala ett folk hiong-nu, som omkr. 200
f. Kr. från Amurlandet invandrade i norra
Mongoliet och där bildade en för Kina besvärlig
röfvarstat. Denna sprängdes af kineserna i 1:a
årh. e. Kr., och antagligen var det kvarlefvorna
af det besegrade hiong-nufolket, som därefter
småningom utbredde sig västerut och, förstärkta
med andra nomadstammar, slutligen under namn
af hunner nådde Kaukasus. Här kufvade hunnerna
(kort före 376) alanerna (se d. o.) och kastade
sig därefter öfver de n. och n. v. om Svarta
hafvet boende goterna (se d. o.). Dessas i Dacien
bosatta västgotiska gren trängdes härigenom
(376) öfver Donau in på östromerskt område (se
Västgoter). Goternas andra i nuv. Syd-Ryssland
boende hufvudstam, östgoterna (se d. o.), som under
Ermanarik (se d. o.) upprättat ett mäktigt
rike, måste däremot underkasta sig hunnerna,
som gjorde sig till herrar öfver nuv. Rumänien och
det ungerska slättlandet. Vid denna tid (slutet
af 400-talet) skildrades de af den romerske
historieskrivaren Ammianus Marcellinus som ett
synnerligen vildt och ohyfsadt folk. De voro,
berättar han, kortväxta, groflemmade och med
stora hufvuden, så att de liknade tvåbenta djur
eller otympliga träbilder på brostaket. Deras
föda bestod af rötter och rått kött, som gjordes
mört genom att vid ridten läggas på hästryggen
under ryttaren. Deras kläder, som till stor del
förfärdigades af djurskinn, rengjordes aldrig
och buros, tills de föllo af kroppen. De idkade
ej jordbruk och förde ett kringströfvande
lefnadssätt, hvarvid kvinnor och barn bodde
i vagnar. Männen däremot tillbragte sin mesta
tid på hästryggen, där de t. o. m. sofvo. De
kunde ej skilja mellan ondt och godt, lefde
blott för plundring och rof och hade ingen
religionskult. De voro emellertid fruktansvärda
krigare och styrdes af konungar. Ett lika
afskräckande intryck gjorde hunnerna på
germanerna, som trodde dem vara afkomlingar af
häxor och onda andar, och antagligen bidrog dessa
afskydda inkräktares uppträdande i Donauområdet
till det inbrott af germanfolk i Gallien (406),
hvaraf följden blef, att ej blott detta land,
utan äfven Spanien och nordvästra Afrika gingo
förlorade för Västromerska riket. Mot Öst- och
Väst-Rom företogo hunnerna plundringståg,
från hvilka dessa riken måste friköpa sig med
dryga penningskänker, men de läto ock förmå
sig att mot sold lämna hjälptrupper till de
romerska härarna. Den ryktbare västromerske
statsmannen och fältherren Aëtius (se d. o. 2)
begagnade hunniska krigarskaror såväl för att
främja sin maktlystnad som för att med deras
hjälp söka utdrifva germanerna från Gallien,
och 437 störtade hunner på hans tillskyndan det
välde, som burgunderna vid denna tid grundat i
trakten af Worms (se Burgund 1). Men hunnerna
befunnos vara farliga hjälpare. I Attila (se
d. o.) hade de (434) erhållit en höfding, som
visserligen behöll mycket af sitt folks råhet,
men dock besatt framstående egenskaper ej blott
som krigare, utan äfven som statsman. Ej nog
med att han förstod att organisera hunnernas
vilda skaror; han nödgade germanfolken mellan
Volga och Rhen att erkänna sitt öfvervälde och
upprättade så ett stort rike med det nuv. Ungern
som medelpunkt. Han hade i sin tjänst ett
ordentligt kansli af bildade romare och greker,
och i hans ståndläger i Ungern rådde en sträng
etikett och höllos lysande fester, ehuru han
själf iakttog den gamla hunniska enkelheten. Det
är emellertid föga troligt, att vare sig han
eller hans folk egde den mottaglighet för romersk
civilisation, som utmärkte Roms germanska
besegrare. Det var därför en fruktansvärd
fara, som hotade Västerlandet, när Attila
(451) företog sig att söka eröfra Gallien och
Italien. Hans seger skulle antagligen ej blott
tillintetgjort den romerska kulturens kvarlefvor
i dessa länder, utan ock hindrat den utveckling,
som genom germanerna under medeltiden kom till
stånd. Västerlandets räddare i denna kris blef
Aëtius, som nu uppgaf sin gamla politik att
använda hunnerna mot germanerna och i stället
förmådde flertalet af de i Gallien bosatte
germanerna att förena sig med Rom mot den gemensamme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
