fienden, ehuru dennes stridskrafter till stor del utgjordes af deras stamfränder under hunniskt välde. Hunnerna besegrades vid Katalauniska fälten 451, och därmed bröts deras makt. Begagnande sig af en strid mellan Attilas söner efter hans död, 453, reste sig de kufvade germanfolken. Ett af dem, gepiderna, vann vid Netad i Ungern en afgörande seger, som kostade den äldste af sönerna, Ellak, lifvet. De öfverlefvande hunnerna drogo sig tillbaka till Syd-Rysslands stäpper och uppgingo, beröfvade en kraftig ledning, i dessa trakters nomadstammar. S. B. Hunnerslaget (se Hunner), en berömd freskomålning af W. von Kaulbach i trapphuset till Neues museum i Berlin. Hunnestad, socken i Hallands län, Himle härad. 1,572 har. 653 inv. (1908). H. bildar med Gödestad ett konsist. pastorat i Göteborgs stift, Varbergs kontrakt. Hunnius [ho'n-], Aegidius, tysk teolog, f. i Württemberg 1550, d. 1603, blef 1576 professor i Marburg och 1592 i Wittenberg, en typisk representant för den strängaste lutherska ortodoxien, upptog i Marburg en hänsynslös kamp mot alla förmedlande riktningar, hvilken han med tillhjälp äfven af världsliga maktmedel fortsatte, sedan han i Wittenberg blifvit medlem af den mot kryptokalvinismen tillsatta visitationskommissionen. H., hvars karaktär blifvit mycket olika bedömd, var trots sin ensidighet en verkligt betydande teolog. Hans viktigaste arbete är De persona Christi ejusque ad dexteram Dei sedentis divina majestate (1585) — en stridsskrift mot kalvinismen för läran om Kristi lekamens ubikvitet (allestädesnärvaro). Också mot katolicismen utgaf han talrika polemiska skrifter. (E. Bg.) Hunsdorfer [ho'ns-]. Se Hunfalvy 1. Hunsrück [ho'ns-], en mellan Rhen, Mosel, Saar och Nahe i Rhenprovinsen (reg.-omr. Koblenz och Trier samt det oldenburgska furstendömet Birkenfeld) belägen bergssträcka, som genom Rhen skiljes från Taunus, genom Mosel från Eifel och genom Nahe från det pfalziska berglandet. Den bildar en bred, omkr. 600 m. hög platå af lerskiffer, som går i riktning från s. v. till n. ö. under olika namn: Hochwald, Idarwald och Soonwald, samt har sin största höjd i Erbeskopf, 816 m. Berget är beklädt med präktiga skogar, företrädesvis af löfträd, samt innehåller järnmalm och i s. ö., mellan Ottweiler och Saarbrücken, stenkol. De branta afsatserna vid de begränsande floderna krönas af slott och borgruiner samt höra till de mest romantiska trakter i Tyskland; företrädesvis utmärkt är Rhendalen mellan Bingen och Koblenz, bildad af H. och Taunus. (J. F. N.) <img l>

Hunt [ha'nt], James Henry Leigh, engelsk skriftställare, f. 1784 i Southgate vid London, d. 1859 i Putnam, arbetade som juridiskt biträde hos en sin broder till 1805, då han blef teaterkritiker i en tidning. Efter en kort anställning i krigsministeriet började han 1808 tillsammans med en annan broder utgifva tidningen The examiner, hvilken han ledde i liberalt radikal anda till 1827. Han dömdes 1812 till två års fängelse för skarpa satiriska angrepp på prinsregenten. Det var under fängelsetiden, som H. på allvar sökte reformera den engelska poesien. Redan Charles Lambes hade genom sina "Specimens of english dramatic poets" 1808 fäst uppmärksamheten på renässansens författare, ett studium, som öfverallt i Europa blef af stor betydelse för romantikens utveckling. H. vände sig nu till den italienska renässansen och utgaf The feast of the poets, 1814, The descent of liberty, 1815, The story of Rimini, 1816, och Foliage, 1818. 1819—20 utgaf han veckotidningen "Indicator", ur hvilken han 1834 utdrog en fin samling essayer. Vid denna tid gjorde han bekantskap med Keats och Reynolds, något senare med Lamb, Shelley och Byron. 1822 flyttade han till Italien för att närmare öfverlägga med de båda senare om utgifvandet af tidskriften The liberal, som utkom 1822—23. Han stannade i Italien till 1825, då han återflyttade till London. 1828 hade han brutit med Byron och utgaf sin intressanta, men skandalösa, mot Byron riktade skrift Lord Byron and some of his contemporaries. Trots fattigdom och överansträngning bevarade han sin entusiasm och optimism samt utgaf den ena tidningen efter den andra, alla af kort varaktighet. Bland dessa kunna nämnas: The companion, 1828, The chat of the week, 1830, The tatler, 1830—32, Leigh Hunt's London journal, 1834—35, och The monthly repository, 1837—38. De flesta af dessa tidningar skrefvos helt och hållet af honom själf. 1832 utgaf han romanen Sir Ralph Esher och samlade sina Poetical works. 1840 gjorde han stor lycka på Coventgardenteatern med versdramat A legend of Florence, hvilket betraktades som ett af de bästa dramerna sedan Beaumonts och Fletchers dagar. S. å. utgaf han "The works of Wycherley, Congreve, Vanbrugh and Farquhar" (ny uppl. 1861), hvarpå följde en serie af essaysamlingar, Imagination and fancy (1844), Men, women and books (1847), A jar of honey from Mount Hybla (1848) och A book for a corner (1849). 1847 erhöll han ett statsunderstöd af 200 pd, som befriade honom från de största ekonomiska bekymren. 1850 utgaf han sin själfbiografi, Autobiography and reminiscences (ny uppl. 1860). Postumt utkom The book of the sonnet (1867), med en betydande uppsats om sonetten. H. saknade takt i sina personliga förhållanden och smak i sina skrifter, men det var en genial och gifvande natur, som glödde af entusiasm för poesien och egnade den sitt lif. Hans förnämsta poetiska arbete är kanske "The story of Rimini", som spelat en verklig roll i den engelska poesiens utveckling. Keats, som i poetisk begåfning var honom långt öfverlägsen, har lärt af honom. H:s Poetical works utkommo 1875, i urval 1891. Hans Correspondence utgafs af sonen 1862. Litt.: C. Kent, "L. H. as poet and essayist" (1891). J. M. Hunt [ha'nt], George Ward, engelsk politiker, f. 1825, d. 1877, blef 1851 advokat (barrister), invaldes 1857 i underhuset och blef där en af det konservativa partiets mest nitiska medlemmar. 1866 blef han finanssekreterare vid skattkammaren och var