kallades 1776 till extra ordinarie kirurg hos konungen och befordrades 1790 till "surgeon-general" vid engelska armén. — H. är en af de utmärktaste och mångsidigaste forskare, som medicinens historia känner. Hans viktigaste arbete är Treatise on the blood, inflammation and gunshot wounds (utg. postumt af Home, 1794), i hvilket man finner en mängd af den allmänna patologiens och kirurgiens väsentligaste frågor utförligt framställd. Hans många försök på lefvande djur ådagalägga, att för honom experimentets nytta för patologien framstod i full klarhet. Vidare märkas hans studier öfver de syfilitiska sjukdomarna (A treatise on the venereal disease, 1786), hans försök öfver subkutan senafskärning, hans iakttagelser rörande skottsår och hans metod för behandlingen af aneurysmer. I tandläkarkonstens historia bildar han epok genom The natural history of the human teeth (1771—78) och Practical treatise on the diseases of the teeth (1778). Medelpunkten för H:s hela verksamhet utgjorde hans museum, för hvars riktande han icke skydde några kostnader eller mödor och hvilket efter hans död inköptes af engelska regeringen. H:s Works utgåfvos af J. F. Palmer (4 bd, 1835). Se P. Hedenius, "J. H., medicinskt historiskt försök" (1855). 1 o. 2. R. T—dt. Hunter [ha'ntə], David, nordamerikansk general, f. 1802 i Washington, d. där 1886, ingick 1822 som officer i den reguljära armén, utnämndes vid inbördeskrigets utbrott 1861 till brigadgeneral vid de frivillige och innehade efter hvartannat viktiga befäl i Missouri, Kansas och Syd-Carolina. Bekanta äro hans proklamationer våren 1862, hvarigenom han "konfiskerade och förklarade fria" negerslafvarna i trakten, till sist i hela Georgia, Florida och Syd-Carolina; de annullerades af Lincoln som obehöriga ingrepp i presidentens politiska makt. H. uppsatte s. å. det första regementet af färgade soldater i nordstaternas armé. Han satt 1865 som ordf. i rannsakningskommissionen öfver de i mordet på Lincoln invecklade, blef s. å. generalmajor i Förenta staternas armé och tog afsked 1866. V. S—g. Hunter [ha'ntə], Robert Mercer Taliaferro, nordamerikansk politiker, f. 1809 i Virginia, d. 1887, blef 1830 advokat, tillhörde 1837—42 och 1845—46 unionens representanthus, 1839—40 som dess talman, och gjorde sig bemärkt som energisk förkämpe för sydstaternas frihandelsintressen, slafveriets bibehållande och införlifningen af Texas med unionen. 1847—61 var H. medlem af unionens senat, motsatte sig som sådan "Clay's kompromiss" 1850 och öfver hufvud hvarje unionens ingripande mot slafveriet. Han blef vid inbördeskrigets utbrott 1861 de konfedererade staternas utrikesminister, företog en resa till Europa för att verka för deras sak och valdes vid återkomsten enhälligt (febr. 1862) till president i de konfedererade staternas senat. Han tillhörde den förhandlingsdeputation, som i jan. 1865 förgäfves uppsökte Lincoln i Washington. Efter Richmonds fall (1865) hölls H. en tid fången af unionsmyndigheterna, 1877—80 var han skattmästare i Syd-Carolina och blef kort före sin död utnämnd till unionens skatteuppbördsman (collector). Hunter [ha'ntə], sir William Wilson, brittisk statistiker och det anglo-indiska väldets förnämste historieskrifvare, f. 15 juli 1840 i Glasgow, d. 6 febr. 1900 i Oaken Holt invid Oxford, ingick efter universitetsstudier i Glasgow, Paris och Bonn 1861 i indisk förvaltningstjänst och började genast på sin ämbetsplats i nedre Bengalen insamla lokala traditioner, aktstycken o. s. v. med tanke på blifvande historiskt författarskap. Han utgaf med stöd häraf Annals of rural Bengal (1868; 7:e uppl. 1897) och kompilerade s. å. med hjälp af B. H. Hodgsons omfattande samlingar ett stort, ej i allo tillförlitligt dialekt-lexikon, A comparative dictionary of the non-aryan languages of India. På vice-konungen lord Mayos uppdrag utarbetade H. en plan till en fullständig statistisk undersökning af hela det indiska riket och ställdes 1869 i spetsen för det jättelika företaget. Han företog under de 12 år detta arbete varade en mängd resor till alla delar af Indien och förvärfvade sig därunder en intim kännedom om land och folk, som sedermera kom honom väl till pass äfven som historiker. De statistiska redogörelserna, "Statistical survey of India", utgjorde tillsammans 128 volymer; H. redigerade själf de delar däraf, som rörde Bengalen och Assam (22 bd, 1875—79) samt en sammanfattning af det stora arbetets resultat, The Imperial gazetteer of India (9 bd, 1881; 2:a uppl., 14 bd, 1885—87). Den stafning af indiska ortnamn H. i dessa arbeten använde har genom dem blifvit den officiellt fastslagna. Som en historisk inledning till det statistiska verket kan man anse H:s A brief history of the Indian peoples (1880, ofta omtryckt, använd som indisk skolbok och äfven eljest som den tillförlitligaste korta öfversikten öfver sitt ämne) samt The Indian empire: its people, history and products (1895). H., som äfven utgaf en geografisk beskrifning öfver Orissa (1872) och Life of the earl of Mayo (2 bd, 1875; 2:a uppl. 1876), var 1881—87 e. o. medlem af vicekonungens råd med särskild uppgift att öfva uppsikt öfver det indiska skolväsendet. Han tog 1887 afsked, erhöll samtidigt knightvärdighet och återvände till England för att egna sin återstående lefnad åt utarbetandet af en stort anlagd historia öfver det brittiska väldet i Indien. Af detta arbete, History of British India, hann H. emellertid före sin död utgifva blott 2 bd (1899—1900), som gå fram till år 1700. Under sina förarbeten började han emellertid utge en populärhistorisk serie biografiska arbeten i indisk historia, "Rulers of India", till hvilken han själf bidrog med ett par liffulla och förträffliga studier öfver Dalhousie (1890) och Mayo (1892). Bland H:s öfriga arbeten märkas The old missionary (1895), Life of Brian H. Hodgson, british resident of the court of Nepal (1896), The Thackerays in India (1897) och det postumt utgifna The India of the queen and other essays (1903). Jfr Skrine, "The life of sir William Wilson H." (1901). V. S—g. Hunterus (Honterus), Jakob, lärd konvertit, f. i slutet af 1500-talet i Uppland, studerade i Uppsala och slöt sig där till Jonas Magni som motståndare till Laur. Paulinus' ortodoxi. Han stod äfven sedan i förbindelse med Johannes Matthiæ, vistades 1618—23 för studier i Holland (Leiden) och i England samt därefter i Frankrike dels på egen hand dels som guvernör för unga svenska ädlingar. Öfverallt knöt han förbindelser med samtidens lärde, Grotius omfattade honom med vänskap, likaså Lucas Holstenius. Liksom denne öfvergick H.