genom floden och sjön S:t Clair samt Detroitfloden. Öarna Grand Manitoulin, Cockburn och Drummond samt halfön Saugeen skilja North channel och Georgian bay från sjöns hufvudmassa. I s. har sjön en annan stor vik, Saginaw bay. I n. mottar H. French river från Nipissing-sjön, i ö. Severn från Simcoesjön; dessutom infalla många mindre floder. Sjöns hela afvattningsområde beräknas till 132,000 kvkm. (utom själfva sjön). Norra stranden är ödslig, men på den södra ha flera nybyggen och hamnplatser uppstått; dock äro hamnarna dåliga. Vattnet är mycket klart och rent samt fiskrikt. Särskildt fiskas foreller (Salvelinus fontinalis), hvitfisk (Coregonus clupeiformis) och gäddor. Sjöfarten är öppen från slutet af april till början af december. — H. kallades af Champlain "Mer douce". J. F. N. Huron [hjō'rən], den västligaste af de till irokeserna hörande indianstammarna. Deras ursprungliga hemort är omtvistad. Troligen har denna legat emellan sjöarna Ontario och Huron. Stammen var uppdelad i klaner, regerade af höfdingar. Denna värdighet ärfdes på mödernet. Hos dem liksom hos de andre irokeserna hade kvinnan högt anseende. Hennes råd inhämtades alltid i alla viktiga angelägenheter, och i flera dylika var afgörandet förlagdt i hennes händer. — Då jesuiterna 1632 upptogo och fortsatte den af franciskanerna begynta missionen bland dem, voro de en mäktig, af omkr. 30,000 pers. bestående stam. De slöto sig emellertid till algonkinerna och icke till sina stamfränder, hvarför de också bekämpades och besegrades af det af Hiawatha (se d. o.) bildade irokesförbundet. Till större delen uppgingo de i de segrande stammarna. En del fördes af jesuiterna till trakten af Quebec. Där räknade de rene huronerna 1872 endast 264 pers., i byn Lorette. E. Rld. Huronen, zool. Se Galictis vittata. Huronit [hjō'rənīt], miner., omvandlingsprodukt af cordierit. A. Hng. Huronska systemet [hjō'rən-], geol., en efter Huronsjön tagen benämning, under hvilken man i Nord-Amerika urskilt den yngre delen af ursystemet. Dess bergarter, som hufvudsakligen bestå af kristalliniska skiffrar (t. ex. kvartsit och glimmerskiffer), kalksten m. m., äro diskordant lagrade på den äldre delen af ursystemet (det laurentiska). Ekvivalenta bildningar förekomma ock i Europa. B. L—n.* Hurra, ett strids-, hyllnings- eller glädjerop, som anses vara lånadt från lty. hurrah och hurren, hastigt röra sig o. d. och därvid uppkommande ljud (jfr sv. "så att det hurrar efter det" = hvirflar, svänger omkring, isl. hurra). — Hurra! användes redan under medeltiden som jakt- och hetsrop i Tyskland; enligt några personers mening skulle med detta rop ha sammanblandats ett turkiskt krigsrop urah! (= döda!), som blifvit bekant i Europa. Ordet nyttjades som stridsrop af kosacker och några slaviska folk samt öfvergick från dem till ryssarna. Under de napoleonska krigen lärde preussarna detsamma, och såväl österrikare som engelsmän ha antagit det. Det uppstämmes af de till anfallsstötens utförande framrusande trupperna. Nutidens fransmän ropa i stället "en avant" och italienarna "Savoia". — Ordet hurra nvttjas i Sverige äfven som svar af en trupp, som aftackas af en förman. För kunglig person höjer truppen fyra och för andra personer två hurrarop. C. O. N. Hurrikan (eng. hurricane). Se Cyklon. Hurt l. Hutt, sjöv., en häftig knyck, stöt, ryckning o. d., såsom då man hastigt affirar något på ett tåg af fruktan att det skall springa af, då fartyget stöter emot något föremål o. s. v. R. N.* Hurtado [urta'då], Antonio, spansk författare, f. 1825 i Cáceres, d. 1878, beklädde flera höga administrativa poster, var deputerad och senator, men egnade sig samtidigt åt dramatiskt skriftställarskap. Af hans till ett 30-tal uppgående dramatiska arbeten voro La conquista de Cáceres (1841) och La fortuna de ser loco de första, hvarefter följde La verdad en el espejo, El anillo del rey, El médico de cámara, El curioso impertinente (i samarbete med Ayala), El laurel de la Zubia, Herir en la sombra och La jota aragonesa (de tre sista i samarbete med Nuñez de Arce) m. fl. H. skref äfven flera libretter, legender, sånger och romaner: El velludo, Una broma del diabolo, Cosas del mundo, Corte y Cortijo (prisbelönt af Spanska akademien) m. fl. Ad. H—n. Hurtado de Mendoza [urta'då de mendå'tha], spansk författare. Se Mendoza, D. H. de. Hurtado de Toledo [urta'då de tåle'då], Luis, spansk författare och präst, lefde och dog på 1500-talet, mest känd genom sin berömda riddarroman Libro del muy esforzado caballarero Palmerín de Inglalerra (1547), omtryckt många gånger och öfversatt till flera språk. H. var mycket produktiv och mångsidig och väckte uppmärksamhet genom de underliga titlar han gaf sina böcker (Hospital de galanes enamorados, Hospital de damas de amor heridas, Espejo de gentileza para damas y galanes cortesanos, alla på vers med inledningar på prosa). Af öfriga arbeten må nämnas Tragedia policiana, efterbildning efter "La Cetestina" (1547), farsen Cortes de la muerte (1557), Cortes de casto Amor, allegorisk roman, och Las trescientas, skrifna i "Coplas de arte mayor" om för sin dygd ryktbara kvinnor. H. har äfven till spanska öfversatt Ovidius' metamorfoser. Ad. H—n. Hurtado y Jara Quemada [urta'då i cha'ra kema'da], Manuel Antonio, chilensk författare och politiker, f. 1845 i Melipilla, var några år professor i historia i Valparaiso. Vid sidan af en betydande tidningsmannaverksamhet har H. vunnit erkännande som en af de förnämste spansk-amerikanske skalderna. Mest bekanta af hans arbeten äro A. D. Andrés Bello, San Juan, Chorrillos y Miraflores, La razón perdida, Adiós á mi lira (1877) och hans sista samling lyrik Poesías y opúsculos. Ad. H—n. Hurter [ho'r-], Friedrich Emanuel von, tysk historieskrifvare, f. 19 mars 1787 i Schaffhausen, d. 27 aug. 1865 i Graz, blef 1824 andre och 1835 förste föreståndare för reformerta kyrkan i kantonen Schaffhausen. Här författade han det stora verket Geschichte papst Innocenz' III und seiner zeitgenossen (4 bd, 1834—42), i hvilket hans aristokratisk-konservativa lifsuppfattning gaf sig luft i ett förhärligande af medeltiden och dess kyrkliga idéer. Detta arbete gjorde H. med ens till en ryktbar man. Han trädde för hvarje år i allt närmare förbindelse med katolikerna; först 1841 afsade han sig emellertid sitt ämbete, och 1844 afsvor han i Rom den reformerta läran. I Geburt und wiedergeburt, erinnerungen aus meinem leben