Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1335-1336 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hupah ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(3 bd, 1845) skildrade han sin inre utveckling,
hvarefter han 1846 såsom hofråd och historiograf
trädde i österrikisk tjänst. Under de
revolutionära rörelserna 1848 förlorade han sin
tjänst, men återfick den och adlades 1852. H:s
förnämsta arbete som österrikisk historiograf är
Geschichte Ferdinands II. und seiner eltern (11
bd, 1850—64), hvilket dock är starkt tendentiöst;
reformationen tedde sig för H. som en källa till
allt ondt. Bland hans öfriga arbeten må nämnas
Denkwürdigkeiten aus dem letzten decennium des
18. jahrhunderts (1840) och Wallensteins vier
letzte lebensjahre (1862). — Sonen Heinrich
von H., f. 1825, d. 1895, katolsk präst, utgaf
bl. a. Friedrich von H. und seine zeit (2 bd,
1876—77). En andre son, Hugo von H., f. 1832,
jesuit, professor i dogmatik i Innsbruck
1858, har bl. a. utgifvit Sanctorum patrum
opuscula selecta ad usum præsertim studiosorum
theologiæ (54 bd, 1868—92) och det lärda arbetet
Nomenclator literarius recentioris theologiæ
catholicæ (3 bd, 1871—86).

Hurtigkarl, Frederik Theodor, dansk
rättslärd, f. 1763, d. 1829, blef 1788 juris
kandidat och 1798 professor vid Köpenhamns
universitet. 1811 fick han etatsråds titel.
H:s viktigaste arbete är Den danske og norske
privatrets förste grunde (1813—20, 4 bd,
ofullb.). Hela sin förmögenhet anslog han till
en fond för befrämjande af rättsvetenskapliga
studier. Denna fond belöper sig till 127,300 kr.
E. Ebg.

Hurud, dialektiskt namn å Högerud, socken
i Värmlands län.

Hurukufåglar, zool. Se Trogonidæ.

Hurumlandet. Se Dröbaksund.

Hurunka, ett af hufvudspråken inom
Molukker-gruppen af den malajiska språkfamiljen. Jfr Hila 2.
H. A. (K. F. J.)

Hurwitz [ho’r-], Adolf, tysk matematiker, f. 1859
i Hildesheim, e. o. professor i Königsberg
1884, ord. professor i högre matematik
vid Polyteknikum i Zürich sedan 1892, har
utvecklat en omfattande författarverksamhet
företrädesvis inom funktionsteorien
samt den högre aritmetiken och algebran.
I. F.

Hus betydde i äldre tider slott eller befäst
plats; konungens "hus" var konungens
"slott"; samma betydelse har ordet i en
mängd sammansättningar som Bagahus l. Bohus,
Tavastehus, Lödöse (isl. Hlioðhus, eg. ljudhus,
dånande fäste), Husaby, Husby m. fl.

Hus, astrol. Se Astrologi, sp. 284.


Hus, Johannes, den bömiske förelöparen till
reformationen, föddes 6 juli 1369 i köpingen
Husinecz i södra Böhmen. Hans föräldrar
tillhörde allmogen. 1389 blef han student i
Prag, där han 1396 blef magister och från
1398 höll offentliga föreläsningar. 1400
prästvigd, blef han 1402 predikant vid det nya
Betlehemskapellet och 1403 bömiska drottningen
Sofias biktfader. Dittills hade han varit
trogen anhängare af alla romerska kyrkans
satser; omkr. 1402 inträdde emellertid genom
bekantskapen med Wycliffes till Böhmen införda
skrifter (se Hieronymus af Prag) en djupgående
förändring. Närmast visade sig detta på det
filosofiska området, då H. energiskt framförde
Wycliffes realism gentemot den härskande
nominalismen. Härtill knöt sig en nationell
motsats vid Prags universitet
mellan tyskar och tjecher. De tyske
universitetsmedlemmarna voro i allmänhet
nominalister, de tjechiske realister,
och bland de sistnämnde hade den engelske
reformatorns åsikter ifriga anhängare. Men
som den akademiska korporationen var indelad
i fyra nationer: bömare, bajrare, sachsare
och polacker (de sistnämnde till största delen
tysktalande preussare, pomrare och schlesier),
och det tyska elementet sålunda alltid rådde
vid voteringarna, blefvo 45 af Wycliffes satser
fördömda 1403. H., som vunnit en ofantlig
popularitet och i egenskap af drottningens
biktfader äfven utöfvade inflytande vid hofvet,
var en energisk förkämpe för den nationella
tjechiska saken och utverkade af konung Venceslav
ett edikt, som gjorde slut på tyskarnas
herravälde vid universitetet (1409), hvarpå
H. blef det nyorganiserade Prag-universitetets
förste rektor. Nu begynte i stor omfattning
det tredje stadiet i hans verksamhet, det
religiösa. Den rörelse, som han framkallat,
grep djupt in i hela folklifvet i Böhmen och
Mähren samt trängde för en lång tid alla andra
intressen i bakgrunden. Ärkebiskop Zbinko i
Prag, som i början varit H. bevågen, vände
sig emot honom, utverkade en påflig bulla mot
Wycliffes skrifter och lät bränna flera hundra
exemplar af desamma (1410) samt belade H. med
bann och Prag med interdikt. H. instämdes till
Rom för att stå till rätta för sitt uppförande,
men infann sig ej, utan vädjade till ett
allmänt kyrkomöte. De invecklade förhållandena
beträffande den rättmätige påfven (tre påfvar)
gåfvo honom en tillfällig frist. Hans inflytande
hos det bömiska folket hade ock vuxit så, att
det i hans hemland var omöjligt att bringa till
verkställighet de kyrkliga myndigheternas mot
honom riktade beslut. Den verkliga brytningen
med den kyrkliga auktoriteten inträffade först
1412, när den beryktade påfven Johan XXIII lät
sälja aflat för ett af sina krig. H. uppträdde i
ord och skrift och slutligen jämte Hieronymus i
en stor disputation mot aflatsbullan, och hans
anhängare brände den vid skampålen. Nu utgick
stora kyrkobannet öfver H. och hans anhängare
1413. På bömiske konungens önskan lämnade då
H. Prag och fann skydd på adliga anhängares
slott, hvarifrån han genom skrifter på latin
och bömiska och stor korrespondens ytterligare
utbredde sin religiösa åskådning. Den nyare
forskningen har visat, att H. i allt, hvari han
afvek från romerska kyrkans lära, var beroende
af Wycliffe, ända till själfva ordalagen, men
att han icke drog ut alla dennes reformatoriska
konsekvenser, utan ofta stannade på halfva
vägen. H:s väldiga inflytande berodde därför
ej på originalitet i hans religiösa verk, utan
därpå, att det nära sammanbands med tjechernas
nationella själfständighetskamp och med den
starka apokalyptisk-sociala revolutionsströmning,
som under senare medeltiden tog allt större
utbredning. H:s viktigaste skrift, Tractatus
de ecclesia, visar sig ock vara ett magert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>