utdrag ur Wycliffes liknämnda verk; han definierar kyrkan som ett samfund af de till evig salighet förutbestämda, med Kristus som sitt öfverhufvud; påfven kan ej vara det, utom för så vidt han öfverensstämmer med Kristus. Vid sin bortgång öfverlämnade Kristus ledningen af sin kyrka åt Petrus, emedan denne var bäst egnad därtill genom en hög grad af tro, ödmjukhet och kärlek. Endast för så vidt påfven eger dessa dygder, kan han vara Petrus' efterträdare. Att såväl medlemskapet i Kristi kyrka som ledningen inom denna icke skola betingas af någonting yttre, utan endast af personernas religiösa och sedliga beskaffenhet — detta är ett genomgående drag i H:s uppfattning af kyrkan. Icke af den kyrkliga traditionen, sådan den fixerats i kyrkomötesbeslut och påfvebullor, utan endast af den heliga skrift kunde man få veta hvad som är kristlig lära. Men han erkände ej tron såsom allena saliggörande, utan fordrade därjämte goda gärningar. Särskildt synes han i motsats mot Wycliffe ha hållit fast vid den katolska transubstantiationsläran, och han ogillade sina anhängares sätt att taga sig rätten att gifva äfven kalken åt lekmännen. Så energiskt han bekämpade klerus' fördärf, tillerkände han dock de af prästen utdelade sakramenten en viss magisk frälsningskraft. — 1414 sammanträdde kyrkomötet i Konstanz. H. instämdes för detsamma. I hopp om seger, men äfven, om så kräfdes, fast besluten att dö för sin tro, begaf han sig dit (i nov.). 28 nov. häktades han, trots kejsar Sigismunds lejdebref, som tillförsäkrat honom skydd mot inkvisitionsförfarande och blott öppna fria förhör angående hans renlärighet. Han satt öfver ett halft år i fängelse och plågades med en mängd privatförhör, där de nominalistiske domarna hade lätt att tillägga realisten H. allehanda kätteri, samt 3 offentliga förhör, så tumultuariska, att han ej fick tillfälle till försvar. Han blef ett offer ej blott för sin religiösa öfvertygelse, utan kanske än mera ett offer för den politiska situationen vid Konstanzmötet. Domen fälldes 6 juli 1415. Trettio satser ur hans skrifter upplästes för honom, och han uppmanades att återkalla dem. H. vägrade ståndaktigt. Såsom en "oförbätterlig" kättare fördömdes han, uteslöts af kyrkomötet ur kyrkans gemenskap, afsattes från prästämbetet och öfverlämnades åt den världsliga makten för att straffas. Man afklädde honom den prästerliga skruden och satte på hans hufvud en pyramidformig pappersmössa, på hvilken tre djäflar voro målade och med inskriften: hic est hæresiarcha ("denne är kättarhöfdingen"). Biskoparna sade till honom: "vi öfverlämna din själ åt djäfvulen", hvarpå H. svarade: "jag anbefaller den i vår frälsares Jesu Kristi händer". Samma dag (6 juli) brändes H. lefvande, och hans aska kastades i Rhenfloden. Om följderna af H:s död se Husiter. Det finnes ingen kritisk upplaga af H:s verk; jämförelsevis god dokumentedition är Palackys Documenta magistri J. H. (1869). Den viktigaste moderne forskaren öfver H. och husiternas historia är österrikaren J. Loserth, genom "H. und Wiclif" (1884) m. fl. skrifter. Goda mera populära framställningar äro Lechler, "H. ein lebensbild" (1890), och R. Buddensiegs teckning i "Unsere religiösen erzieher" (1908). Hj. H—t. Husa, nyare kortform (antagligen efter köksa) för huspiga l. husjungfru. Husaby. 1. Fordom allmänt namn på kungsgård. — Husabyman, konungens fogde. Jfr Uppsala öd.

Fig. 1. Husaby kyrka efter restaureringen.

Fig. 2. Husaby källa (Sigfridskällan).

2. Socken i Skaraborgs län, Kinnefjärdings härad. 2,208 har, 858 inv. (1908). H. bildar med Skälfvum och Ofva ett regalt pastorat i Skara stift, Kinna kontrakt. Kyrkan, en af Sveriges största och märkligaste landskyrkor, är uppförd af sandsten i romansk stil med skepp, kor och absid samt ett visserligen romanskt, men med den öfriga kyrkbyggnaden ej samtida torn, försedt med halfrunda yttre trapptorn å såväl norra som södra sidan. Kyrkans ursprungliga små romanska fönsteromfattningar äro ännu bevarade högt öfver de i senare tid upptagna stora fönstren. Kyrkans inre, som ursprungligen sannolikt haft öppen takkonstruktion eller ett platt trätak, täckes nu af hvalf, prydda med medeltida målningar. Koret är på medeltida vis afstängdt från skeppet med ett galler af trä, hvilket dock är af yngre datum. I triumfbågens norra vägg finnes en med latinsk inskription och årtalet 1505 försedd s. k. ambo eller predikstol, en i svenska kyrkor ovanlig anordning. 1900—02 undergick kyrkan en genomgripande restaurering, hvarvid bl. a. det gamla vapenhuset, sakristian och "hebbaret" (härbärget) borttogos(!) och målningarna restaurerades och tillökades. Utanför kyrkans västra gafvel finnas 2:ne märkliga, ornerade kistformiga grafvårdar med sidohällar från den tidigare medeltiden och i Statens historiska museum finnes en