Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husbehofsskog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en af länets mera framstående jordbruksegendomar, sålde den
1905 till fröken Anna Mörner, nu gift med grefve Filip Bonde.
Husby kloster. Se Gudsberga.
Husch, stad i Rumänien. Se Hușĭ.
Huschke [ho’ʃ-], Emil, tysk anatom och fysiolog,
f. 1797, d. 1858 som professor i anatomi i
Jena, slöt sig som ung med hänförelse till den
då i full blomning stående naturfilosofiska
riktningen, utan att dock i sina morfologiska
och fysiologiska arbeten låta denna inverka
på den exakta forskningen. Bland hans många
arbeten böra framhållas hans mästerliga och
i vissa delar ännu mönstergilla bearbetning
af läran om inälfvorna och sinnesorganen
(i Sömmerings "Anatomische encyklopädie"),
hans undersökningar öfver hufvudskålen, hjärnan
och själen hos människan och de högre djuren i
Schädel, hirn und seele des menschen und der thiere (1854)
samt hans embryologiska verk, såsom
De embryologia hominis (1820) och
Ueber die umbildung des darmkanales und des kröses bei den froschquappen (1825).
R. T—dt.
Huschke [ho’ʃ-], Georg Philipp Eduard, tysk
jurist, f. 1801, d. 1886, vardt 1824 professor
i Rostock, 1827 i Breslau, behandlade i sina
arbeten särskildt den romerska rätten och bidrog
genom sina ofta geniala, men ej alltid hållbara
uppslag till ett grundligare utforskande och
en revision af källtexterna. Jämte smärre
filologiska och teologiska skrifter utgaf H. bl. a.
Die verfassung des königs Servius Tullius (1838),
Nexum und das alte römische schuldrecht (1846),
Gaius, beiträge zur kritik seiner institutionen (1855),
Jurisprudentiæ antejustinianeæ quæ supersunt (1861, 5:e uppl. 1886),
Zur pandektenkritik (1875) och
Die lehre des römischen rechts vom darlehn (1882).
Rld.
Husdjur, sådana djur, som människan tagit
under sin vård och som användas för vissa,
nyttiga ändamål, regelbundet fortplanta sig
under hennes herravälde och på grund däraf låta
underkasta sig en med konst ledd förädling. Från
de egentliga husdjuren uteslutas sålunda sådana
djur, som hållas i tamt tillstånd endast för
nöjes skull eller utan att vara till någon viss
nytta, äfvensom sådana, som icke fortplanta
sig under människans vård. I mera inskränkt
bemärkelse menas med husdjur endast sådana,
som stå i ett mera direkt samband med jordbruket
och hvilkas egentliga uppgift är att omsätta
vissa af jordens mindre värdefulla alster till
värderikare animaliska produkter, såsom mjölk,
kött och ull, samt lämna den för jordens bruk
nödiga dragkraften och gödseln. Till husdjur i
vidsträcktare bemärkelse räknas inom däggdjurens
klass: häst och åsna, svin, nötkreatur, zebu,
yak och buffel, får, get, ren, kamel, lama och
alpacka, samtliga tillhörande den stora gruppen
Ungulata (hofdjur), vidare kanin, tillhörande
gnagarna, samt hund och katt inom rofdjurens
ordning. Bland fåglarnas klass förekomma
som husdjur svan, gås, anka, höns, fasan,
påfågel, pärlhöns, kalkon, dufva och struts,
samt inom insekternas klass bi, silkesfjäril
och koschenillbaggen.
Samtliga husdjur härstamma utan tvifvel från
ursprungligen vilda former och ha antagligen
bildats på så sätt, att unga djur infångats
och hållits tama utan bestämd afsikt, såsom man
ännu i dag finner hos vissa lägre folkstammar,
t. ex. indianer och negrer, som hålla djur af
olika slag tama för nöjes
skull. Vissa af de sålunda infångade djuren ha
sedan visat sig vara till nytta för människan
och på grund däraf särskildt omvårdats, och de,
som bäst fogat sig i fångenskapen och med lätthet
låtit sig fortplanta, ha genom urval vid afveln
af de lämpligaste småningom utbildats för vissa
bestämda ändamål, domesticerats. Det mest slående
exemplet på, att husdjurens bildande försiggått
på nämnda sätt, lämnar oss strutsen. Först
för omkr. 40 år sedan började man i Afrika
mera allmänt försöka att hålla strutsar i tamt
tillstånd, och domesticeringen har sedan gått
så fort, att strutsen inom vissa sydafrikanska
kolonier numera är att betrakta som ett fullt
typiskt husdjur. Utom strutsen är det endast
några få husdjur, som bevisligen domesticerats
under den historiska tiden, t. ex. anka,
fasan, pärlhöns och bi, men de allra flesta
ha bildats redan långt tidigare, och det är
därför omöjligt att med säkerhet rörande många
af dem afgöra, hvar eller när domesticeringen
skett. Hos de äldsta asiatiska kulturfolken,
babylonier och assyrier, förekommo bevisligen
högt kultiverade husdjur redan vid tiden
omkr. 5000 före vår tidräkning, och hos de gamle
egypterna har man med ledning af afbildningar
på skifferplattor från äldsta tider beräknat,
att vissa husdjursarter, nämligen nötkreatur,
får och åsna, förekommit åtminstone 7000 à 8000
år f. Kr. Då dessa husdjur med säkerhet icke
voro inhemska i Egypten, utan antagligen införts
från Asien, har deras tämjning där naturligtvis
försiggått långt dessförinnan. I anledning däraf
förlägger man de äldsta husdjurens uppkomst till
minst 10,000 år före vår tidräkning. De flesta
husdjur leda sitt ursprung från Asien; zebun,
buffeln, yaken, kamelen, det kinesiska eller
indiska svinet, stamformerna för vissa häst-
och hundraser samt höns och påfågeln stamma
från mellersta och södra Asien, geten och en del
får- och åsneraser från de västliga delarna och
renen från norra Asien. Från Europa härstamma
de europeiska svintyperna, vissa fårraser och en
del häst- och nötkreatursraser. Katten och en del
hundraser äfvensom den vanliga åsnan, pärlhönsen,
strutsen, och vissa fårraser leda sitt ursprung
från Afrika. Amerika har lämnat endast kalkonen
och Australien ingen af våra husdjursarter.
De flesta husdjursarter ha från sin ursprungliga
hemort spridt sig öfver större eller mindre
områden och därigenom kommit under väsentligt
olika naturförhållanden. Genom den hos alla
djur inneboende förmågan att anpassa sig
efter de yttre lifsbetingelserna har från
den ursprungliga typen utbildats en mängd
varieteter, som småningom öfvergått till mer
eller mindre karakteristiska lokala typer,
s. k. natur- l. primitiva landtraser. Denna
förmåga att acklimatiseras eller lämpa sig
efter olika lefnadsförhållanden är i hög
grad olika hos skilda husdjursarter och
betingar i väsentlig mån deras geografiska
utbredning. Vissa husdjursslags spridning
öfver snart sagdt hela världen får dock
tillskrifvas äfven deras härstamning från flera
stamformer med ursprungligen olika hemort (se
Fårsläktet, Hunden, Hästsläktet, Nötkreaturet och
Svindjuren). En del raser har utbildats äfven
genom korsning mellan de olika stamformerna,
och de genom djurens acklimatiseringsförmåga
urspr. bildade natur- l. primitiva landtraserna
ha sedermera på de flesta trakter mer eller
mindre ombildats genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
