en af länets mera framstående jordbruksegendomar, sålde den 1905 till fröken Anna Mörner, nu gift med grefve Filip Bonde. Husby kloster. Se Gudsberga. Husch, stad i Rumänien. Se Hușĭ. Huschke [ho'ʃ-], Emil, tysk anatom och fysiolog, f. 1797, d. 1858 som professor i anatomi i Jena, slöt sig som ung med hänförelse till den då i full blomning stående naturfilosofiska riktningen, utan att dock i sina morfologiska och fysiologiska arbeten låta denna inverka på den exakta forskningen. Bland hans många arbeten böra framhållas hans mästerliga och i vissa delar ännu mönstergilla bearbetning af läran om inälfvorna och sinnesorganen (i Sömmerings "Anatomische encyklopädie"), hans undersökningar öfver hufvudskålen, hjärnan och själen hos människan och de högre djuren i Schädel, hirn und seele des menschen und der thiere (1854) samt hans embryologiska verk, såsom De embryologia hominis (1820) och Ueber die umbildung des darmkanales und des kröses bei den froschquappen (1825). R. T—dt. Huschke [ho'ʃ-], Georg Philipp Eduard, tysk jurist, f. 1801, d. 1886, vardt 1824 professor i Rostock, 1827 i Breslau, behandlade i sina arbeten särskildt den romerska rätten och bidrog genom sina ofta geniala, men ej alltid hållbara uppslag till ett grundligare utforskande och en revision af källtexterna. Jämte smärre filologiska och teologiska skrifter utgaf H. bl. a. Die verfassung des königs Servius Tullius (1838), Nexum und das alte römische schuldrecht (1846), Gaius, beiträge zur kritik seiner institutionen (1855), Jurisprudentiæ antejustinianeæ quæ supersunt (1861, 5:e uppl. 1886), Zur pandektenkritik (1875) och Die lehre des römischen rechts vom darlehn (1882). Rld. Husdjur, sådana djur, som människan tagit under sin vård och som användas för vissa, nyttiga ändamål, regelbundet fortplanta sig under hennes herravälde och på grund däraf låta underkasta sig en med konst ledd förädling. Från de egentliga husdjuren uteslutas sålunda sådana djur, som hållas i tamt tillstånd endast för nöjes skull eller utan att vara till någon viss nytta, äfvensom sådana, som icke fortplanta sig under människans vård. I mera inskränkt bemärkelse menas med husdjur endast sådana, som stå i ett mera direkt samband med jordbruket och hvilkas egentliga uppgift är att omsätta vissa af jordens mindre värdefulla alster till värderikare animaliska produkter, såsom mjölk, kött och ull, samt lämna den för jordens bruk nödiga dragkraften och gödseln. Till husdjur i vidsträcktare bemärkelse räknas inom däggdjurens klass: häst och åsna, svin, nötkreatur, zebu, yak och buffel, får, get, ren, kamel, lama och alpacka, samtliga tillhörande den stora gruppen Ungulata (hofdjur), vidare kanin, tillhörande gnagarna, samt hund och katt inom rofdjurens ordning. Bland fåglarnas klass förekomma som husdjur svan, gås, anka, höns, fasan, påfågel, pärlhöns, kalkon, dufva och struts, samt inom insekternas klass bi, silkesfjäril och koschenillbaggen. Samtliga husdjur härstamma utan tvifvel från ursprungligen vilda former och ha antagligen bildats på så sätt, att unga djur infångats och hållits tama utan bestämd afsikt, såsom man ännu i dag finner hos vissa lägre folkstammar, t. ex. indianer och negrer, som hålla djur af olika slag tama för nöjes skull. Vissa af de sålunda infångade djuren ha sedan visat sig vara till nytta för människan och på grund däraf särskildt omvårdats, och de, som bäst fogat sig i fångenskapen och med lätthet låtit sig fortplanta, ha genom urval vid afveln af de lämpligaste småningom utbildats för vissa bestämda ändamål, domesticerats. Det mest slående exemplet på, att husdjurens bildande försiggått på nämnda sätt, lämnar oss strutsen. Först för omkr. 40 år sedan började man i Afrika mera allmänt försöka att hålla strutsar i tamt tillstånd, och domesticeringen har sedan gått så fort, att strutsen inom vissa sydafrikanska kolonier numera är att betrakta som ett fullt typiskt husdjur. Utom strutsen är det endast några få husdjur, som bevisligen domesticerats under den historiska tiden, t. ex. anka, fasan, pärlhöns och bi, men de allra flesta ha bildats redan långt tidigare, och det är därför omöjligt att med säkerhet rörande många af dem afgöra, hvar eller när domesticeringen skett. Hos de äldsta asiatiska kulturfolken, babylonier och assyrier, förekommo bevisligen högt kultiverade husdjur redan vid tiden omkr. 5000 före vår tidräkning, och hos de gamle egypterna har man med ledning af afbildningar på skifferplattor från äldsta tider beräknat, att vissa husdjursarter, nämligen nötkreatur, får och åsna, förekommit åtminstone 7000 à 8000 år f. Kr. Då dessa husdjur med säkerhet icke voro inhemska i Egypten, utan antagligen införts från Asien, har deras tämjning där naturligtvis försiggått långt dessförinnan. I anledning däraf förlägger man de äldsta husdjurens uppkomst till minst 10,000 år före vår tidräkning. De flesta husdjur leda sitt ursprung från Asien; zebun, buffeln, yaken, kamelen, det kinesiska eller indiska svinet, stamformerna för vissa häst- och hundraser samt höns och påfågeln stamma från mellersta och södra Asien, geten och en del får- och åsneraser från de västliga delarna och renen från norra Asien. Från Europa härstamma de europeiska svintyperna, vissa fårraser och en del häst- och nötkreatursraser. Katten och en del hundraser äfvensom den vanliga åsnan, pärlhönsen, strutsen, och vissa fårraser leda sitt ursprung från Afrika. Amerika har lämnat endast kalkonen och Australien ingen af våra husdjursarter. De flesta husdjursarter ha från sin ursprungliga hemort spridt sig öfver större eller mindre områden och därigenom kommit under väsentligt olika naturförhållanden. Genom den hos alla djur inneboende förmågan att anpassa sig efter de yttre lifsbetingelserna har från den ursprungliga typen utbildats en mängd varieteter, som småningom öfvergått till mer eller mindre karakteristiska lokala typer, s. k. natur- l. primitiva landtraser. Denna förmåga att acklimatiseras eller lämpa sig efter olika lefnadsförhållanden är i hög grad olika hos skilda husdjursarter och betingar i väsentlig mån deras geografiska utbredning. Vissa husdjursslags spridning öfver snart sagdt hela världen får dock tillskrifvas äfven deras härstamning från flera stamformer med ursprungligen olika hemort (se Fårsläktet, Hunden, Hästsläktet, Nötkreaturet och Svindjuren). En del raser har utbildats äfven genom korsning mellan de olika stamformerna, och de genom djurens acklimatiseringsförmåga urspr. bildade natur- l. primitiva landtraserna ha sedermera på de flesta trakter mer eller mindre ombildats genom