människans direkta inverkan, som sträfvat efter att utbilda dem för vissa ändamål och därför vid afveln valt ut afvelsdjuren efter bestämda principer och genom uppfödning, utfodring, skötsel och användning sökt ytterligare befrämja utvecklingen af de egenskaper, som för det åsyftade ändamålet varit mest värdefulla. På så sätt ha de s. k. förädlade landtraserna och kulturraserna uppkommit, och då ändamålet med denna förädling varit olika på skilda orter, har den ursprungliga typen förändrats i olika riktningar, och därigenom förklaras den mängd olika raser, som de flesta husdjursslagen numera uppvisa. E. T. N. Husdjursafvel, veter., den del af husdjursskötseln, som handlar om valet af de husdjur, hvilka skola användas till släktets förökning, om deras skötsel under parnings- och dräktighetstiden samt om de unga djurens vård intill dess de blifvit fullvuxna eller kunna användas för människans behof. C. A. L.* Husdjursskötsel. Se Anka, Fårskötsel, Getskötsel, Gåsskötsel, Hunden, Höns, Hästafvel, Hästskötsel, Kalkon, Nötkreatursskötsel och Svinskötsel. Húsdrápa. Se Hjarðarholt. Huseby, järnbruk samt landt- och skogsegendom i Skatelöfs socken, Kinnevalds och Allbo härad, Kronobergs län, vid Heligeån, mellan de af denna förenade sjöarna Salen och Åsnen. Jordegendomen omfattar tillsammans 16 4/5 mtl i Skatelöfs, Jäts, Kalfsviks, Vederslöfs, Öja, Almundsryds, Urshults och Blädinge socknar, tax. till 688,000 kr. (1908), hvartill komma 57,500 kr. å annan fastighet (järnbruk, såg och kvarn i Skatelöfs samt ångsåg i Almundsryds socken). Bruket, som är ett af de äldsta i riket och på 1600-talet var ett kronostyckebruk och afsedt att tillgodogöra sjömalm ur sjöarna i trakten, har de senare åren ej varit i gång. Egendomen, som var hufvudgården i friherreskapet Bergkvara och de sista 100 åren tillhört grefvarna Hamilton, köptes 1867 af brukspatronen J. S. F. Stephens, som ännu (1909) är dess egare. Husein. 1. Son till kalifen Ali, stupade i slaget vid Kerbela 680. Jfr Imam. 2. En af ledarna för babiströrelsen, d. 1892. Se Babi. Husemann [ho'ṡe-]. 1. August Heinrich H., tysk kemist och farmaceut, f. 1833, d. 1877, blef 1860 assistent vid kemiska laboratoriet i Göttingen och s. å. filos. doktor samt 1862 docent därsammastädes. Han författade (jämte Theodor H., se nedan) de betydande arbetena Handbuch der toxicologie (1862—67) och Die pflanzenstoffe in chemischer, physiologischer, pharmakologischer und toxicologischer hinsicht (1871) samt utgaf dessutom bl. a. ett supplementband till Gmelins stora "Handbuch der chemie". H. var medlem af Svenska läkarsällskapet. 2. Theodor Gottfried Valentin H., den föregåendes kusin, tysk farmakolog, f. 1833 i Detmold, d. 1901 i Göttingen som professor i farmakologi och toxikologi, utgaf, dels tillsammans med sin kusin August Heinrich H., se ofvan, dels ensam ett betydligt antal större arbeten och afhandlingar i sin vetenskap, bl. a. Handbuch der gesammten arzneimittellehre (1873—75, 3:e uppl. 1892), ett arbete om ätliga och giftiga svampar (1867), var medarbetare i farmakopékommissioner, i "Virchow-Hirsch's jahresbericht", i flera medicinska och farmaceutiska öfversiktsverk och tidskrifter samt flitig referent till sådana. H., som förstod svenska och ofta refererade skandinavisk litteratur, var led. af Vet.- och vitt.-samh. i Göteborg samt medlem af Svenska läkarsällskapet. 1 o. 2. C. G. S. Husen [hō'-], Friedrich von. Se Friedrich, tysk minnessångare. Husesyn, jur. Den, som brukar annans jord, har vissa skyldigheter i afseende på egornas häfd samt husens underhåll och nybyggande; understundom kan äfven innehafvaren af en bostadslägenhet ha viss underhållsskyldighet af denna eller åtminstone vissa skyldigheter i afseende på vården af densamma, såsom förhållandet är med dem, som ha bostäder i kronans hus. Den åtgärd, hvarigenom egaren till en jordegendom eller bostadslägenhet får med rättslig verkan undersökt, huru brukaren af jordegendomen eller innehafvaren af bostadslägenheten fullgjort sina skyldigheter i afseende på denna, kallas husesyn eller endast syn, understundom ock laga syn med afseende på åtgärdens ofvannämnda verkan. Sedan landbos skyldighet att bygga blifvit allmänneligen stadgad på 1400-talet, blef husesyn, såsom ett sätt att utröna, huru landbo fullgjort sina skyldigheter, bestämd genom Växjö stadga 1514 och i mandatet af 15 april 1541. Detta angick dock endast skattebönder och kronans landbönder. Den första fullständiga husesynsordningen (den anges vara af 1590) omtalar äfven husesyner, men endast för kronans landbor och skattebönder samt, märkligt nog, å prästgårdar, å hvilka byggnadsskyldigheten där närmare bestämmes. I Karl XI:s husesynsordning af 18 juli 1681 förekomma husesyner stadgade, och det icke blott för kronans landbönder, utan äfven för frälsets. En fullständig ordning för hållandet af husesyn finnes angifven i k. reglementet 13 juli 1696. Detta reglemente gällde likväl allenast officersboställen. Från denna författning äfvensom från 1681 års husesynsordning äro de stadganden, som i detta ämne finnas införda i 1734 års lag, hämtade. — Enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom 14 juni 1907 gälla för syn å fastighet, som upplåtits å arrende, följande grundsatser. Till efterrättelse mellan jordegaren och arrendatorn med afseende å fastighetens skick skall hållas syn, då fastigheten tillträdes och när den afträdes. Sådan syn är det enda tillåtna bevismedlet för fastighetens skick vid till- och afträdet; andra bevismedel, såsom vittnen, äro icke medgifna. Dock står det jordegaren och arrendatorn öppet att genom aftal bestämma, att fastigheten utan syn skall anses vara i visst skick, att den skall anses ega brister till visst uppskattadt belopp o. s. v. Men så snart fastighetens skick måste utrönas genom bevisning, är syn det enda bevismedlet. Syn skall förrättas af minst två ojäfviga män af nämnden eller bland ledamöterna i egodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, men, om den hör till stad, där rådstufvurätt finnes, i angränsande tingslag, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Kunna jordegaren och arrendatorn ej enas om valet, nämner, på begäran af endera, domaren i orten eller, där fastigheten är belägen å