i hästgödsel, men äfven i andra fuktiga ämnen, där larverna utvecklas. Den fullbildade insekten framkommer efter ungefär en månad. Ehuru denna art ej sticker, är den dock besvärlig genom sin närgångenhet. Dessutom skada dessa flugor genom att nedsmutsa föremål, på hvilka de slå till. Den roll de möjligen spela som smittoförande är ej vidare utredd. G. G. Husfrugha, fsv. Se Fru. Husförhör kallas de förhör i kristna lärans hufvudstycken, hvilka Sveriges prästerskap, enligt 1686 års kyrkolag, årligen rotevis skall hålla med församlingens medlemmar. Efter reformationen vinnlade sig församlingslärarna om att bland menigheten sprida nödig kunskap om den lutherska kyrkans grundläror. Ett af deras förnämsta medel härtill var att låta församlingsmedlemmarna från ungdomen inöfva Luthers lilla katekes. Öfver denna höllos predikningar fredagar och söndagar. Med dessa predikningar förenades katekesförhör, till hvilka för hvarje kyrkodag vissa hushåll eller "byalag" kallades. Sedermera ändrades detta därhän, att prästen skulle besöka de olika distrikten eller byarna inom församlingen för att där hålla förhör. Sålunda uppkommo husförhören. Redan 1596 beslöt Uppsala domkapitel, att kyrkoherdarna på grund af församlingarnas okunnighet skulle "visitera kring om hela landet, hvar i sin socken". Sedan denna ordning främjats af flera biskopar, däribland den bekante Laurentius Paulinus Gothus, fick den stöd af kyrkolagen 1686. Konventikelplakatet af 1726 inskärpte ytterligare föreskriften om husförhören. De forna "husförhörsböckerna", som prästerskapet var skyldigt att föra och i hvilka äfven anteckningar infördes om bevistande af husförhören, äro sedan 1894 ersatta af s. k. församlingsböcker. Den sedan 1765 gällande förordningen om plikt och straff för dem, som försummade husförhören, är sedan 1888 upphäfd. Sedan folkundervisningen hunnit sin nuvarande utveckling, ha husförhören ej längre sin forna betydelse som kontroll af folkets läskunnighet o. s. v., men kunna, då de bereda tillfälle till själavårdande samtal mellan prästen och församlingsmedlemmarna, ännu fylla en viktig uppgift i den kristliga folkuppfostrans tjänst. I sammanhang med husförhören brukade man, i synnerhet på landet, där de fleste deltagarna voro långväga, tillställa gästabud. Men emedan dessa, mer än nyttigt var, drogo tankarna från husförhörets egentliga ändamål, utfärdades (k. förordn. 18 jan. 1743 § 2) formligt förbud mot dylika gästabuds hållande vid husförhören. J. T. B. Husförhörslängd. Se Kyrkböcker. Husgerådskammare, Kungliga, ett under riksmarskalksämbetet lydande förvaltande verk, som har till uppgift att handhafva, underhålla och redovisa alla såväl å Stockholms slott som å de k. lustslotten befintliga, staten tillhöriga och till konungens disposition upplåtna möbler, tapeter, konstindustriella föremål m. m. Chefskapet öfver husgerådskammaren utöfvas af konungens tjänstgörande förste hofmarskalk med biträde af 2 intendenter, jämte erforderlig vid husgerådskammaren anställd personal. Lokalerna för husgerådskammarens förråd och verkstäder äro belägna inom k. slottet i Stockholm och i det s. k. Oxenstiernska huset vid detsammas yttre borggård. L. N—m. Husgudar. Inom de flesta månggudadyrkande folks religioner torde man kunna återfinna föreställningen om vissa gudomligheter, hvilka ej tillhöra folkets gemensamma gudsdyrkan, utan som skyddsandar äro fästa vid de enskilda husen och deras invånare, hvarför de äfven från deras sida äro föremål för en helt och hållet enskild gudstjänst. En stor del af de inom de lägre naturreligionerna dyrkade föremålen, fetischer (se Fetisch), är att betrakta som sådana från rena privatgudomligheter till familjegudomligheter utvecklade idoler. Men icke heller de mera framskridna religionsformerna sakna dylika. Dit höra hebréernas och araméernas terafim, hvilka troddes medföra lycka i huset och stundom äfven rådfrågades som ett slags orakel (1 Mos. 31: 19, 34 och Sak. 10: 2). Äfven hos grekerna hade hvarje hus och familj sina skyddsgudomligheter, kallade "gårdsgudar" (herkeioi theoi), "härdgudar" (efestioi theoi) eller "egendomsgudar" (ktesioi theoi). I många fall voro dock dessa inga andra än de allmänna landsgudarna, och i synnerhet nämnes ofta en Zeus herkeios ("gård-Zeus") som husets skyddande gudamakt. Själfva den husliga härden var dessutom på sitt sätt personifierad till den både offentligt och enskildt dyrkade gudinnan Hestia (se d. o.). Ankult (se d. o.) har i de flesta fall spelat en betydande roll inom familjens religionsutöfning, och människor, som efter döden upphöjts till halfgudar eller heroer, torde icke sällan ha åtnjutit en sådan enskild dyrkan, helst om de voro familjens egna förfäder. Uteslutande karaktär af enskilda husgudar hade hos romarna de för hvarje hushåll egna larerna och penaterna. Hos våra nordiska förfäder var det brukligt att sira husets högsätespelare (öndvegissúlur) med utskurna bilder af vissa gudar, t. ex. Tor och Frej, under hvilkas särskilda hägn huset därmed ansågs vara ställdt. Att de sålunda afbildade gudarna verkligen gällde som husgudar, bevisas bl. a. af berättelsen om de förste "landnamsmän" (nybyggare), hvilka från Norge flyttade öfver till Island. Från det gamla hemmet medtogo de nämligen sina till gudabilder snidade högsätespelare, hvilka de kastade i hafvet, när de nalkades den främmande kusten. Där dessa flöto i land, valde de sin nya boningsplats, som de trodde, efter gudarnas egen anvisning. Att man vid sidan af de stora gudarna som husgudar i inskränktare mening hyllat äfven andra, huset och familjen uteslutande tillhöriga, gudaväsen är otvifvelaktigt, äfven om fornskrifterna icke förtälja mycket därom. Lämningar af en sådan urgammal hednisk kult kvarstå ovedersägligen i den ännu mångenstädes gängse folktrons föreställningar om i huset inneboende skyddsandar, hos oss kända under namn af tomtar, tomtegubbar, nissar, nisse god dräng o. s. v., hvilka på sina ställen undfägnas med åt dem framsatt förtäring och gåfvor, vanligen gröt samt klädespersedlar af ylle, och till gengäld ådagalägga sin välvilja på många sätt, genom att öka husets välmåga, taga vara på dess tillhörigheter, skaffa till rätta förlorade saker, svara på framställda frågor o. s. v. Stundom tros dessa skyddsandar ha sitt tillhåll i något nära huset stående träd (s. k. "boträd"), och det är otvifvelaktigt, att i vissa fall ett träds skyddsande tänkts ha stannat kvar i detsamma, äfven sedan det, fälldt, på ett eller annat sätt anbragts i, på eller invid byggnaden, och sålunda öfvergått från