romerska kyrkan — med bistånd af de delvis förtyskade landsfurstarna — att öfverallt undertrycka det slaviska kyrkospråket och införa den latinska mässan. Men folkets motstånd var ej brutet därmed. Tjecherna hyste stor kärlek för sitt modersmål och sina nationella minnen. I det tjechisk-slaviska folklynnet låg en afgjord benägenhet för religiös mysticism. Däraf kom sig den snabba spridning "kätterska" läror vunno i Böhmen, framför allt valdensernas. Nya idéers spridning främjades i Böhmen genom en tidigt uppblomstrande vetenskaplig odling och en tidigt begynnande litteratur på landsspråket. Då i början af 15:e årh. Wyclifs läror vunno insteg vid universitetet i Prag och snart därefter Johannes Hus och Hieronymus från Prag började sprida dem bland folket, var alltså jordmånen väl beredd för en genomgripande religiös rörelse, och det låg i sakens natur, att denna rörelse tillika skulle blifva en nationell. Dessa mäns reformatoriska uppträdande och ännu mera deras martyrskap bragte endast till utbrott den länge förberedda religiösa revolutionen. — Budskapet om Hus' död på bålet (1415) framkallade en orolig rörelse hos folket i hela Böhmen och Mähren. Bannlysningsdomarna öfver Hus' anhängare, de kyrkliga myndigheternas försök att bringa dessa domar till verkställighet och slutligen det nya sorgebudskapet från Kostnitz om Hieronymus' från Prag död (1416) stegrade förbittringen än mera. Husiternas ledare var efter Hus' fängslande kyrkoherden i Prag Jacob von Misa (Jacobellus, d. 1429). Han hade redan 1414 infört kalkens utdelande äfven till lekmän, och när Kostnitzmötet definitivt fördömde detta, blef nattvarden sub utraque specie (under båda gestalterna) det samlande baneret för husiterna. När den neutrale konung Wenzel 1419 dog och efterträddes af brodern, edsbrytaren Sigismund, kom katastrofen. De bömiska ständerna uppsade Sigismund tro och lydnad och allmän resning begynte. Ett inbördes krig utbröt (1420—36), som söker sin like i vildhet å ömse sidor. Husiterna hade sitt högkvarter å det starkt befästa berget Tabor nära Prag och leddes af den enögde väldige Johannes Ziska, hvilken tillfogade Sigismunds korstågshärar det ena nederlaget fruktansvärdare än det andra (vid Witkovberget 1420, Pancracz 1421 och Némechý 1422). Efter Ziskas död i pesten 1424 valde flertalet Prokopius den store till hans efterträdare, och under denne fortsattes segrarna. Från 1427 voro husiterna den anfallande parten. Hus' egen milda ande hade då för länge sedan vikit, liksom husiterna inbördes söndrats. Redan från 1427 framträdde allt skarpare två partier. De mera aristokratiske (bl. a. Praguniversitetet) förklarade sig nöjda, om blott katolska kyrkan medgåfve dem 1) nattvarden under bägge gestalterna, 2) predikan på modersmålet, 3) sträng kyrkotukt, 4) afskaffandet af prästerskapets världsliga makt. De fingo namnet Utrakvister eller Kalixtiner (af calix, kalk). De mera demokratiske gingo vida längre, upptogo nästan alla Wycliffes reformtankar, äfven hans nattvardslära, förkastade allt, som ej stämde med Kristi lag i bibeln, och förbunde härmed medeltidens apokalyptiska och socialt revolutionära idéer. Dessa, Taboriterna, delvis f. d. valdenser, voro de radikale, men hos dem låg hela husitrörelsens kraft; med dem trädde för första gången lekmannavärlden fram som en själfständigt handlande religiös makt; deras försök till en fullständig kyrklig och religiös omstörtning af det bestående slog visserligen illa ut, men tanken var genom dem väckt i folkmedvetandet och kunde sedan ej dö. — Till dessa hufvudpartier kom efter Ziskas död ett tredje, som icke ville erkänna någon människa värdig att blifva den store Ziskas efterträdare; det kallade sig De faderlöse och utgjordes af de mest fanatiske. Under inbördes kamp förenade sig dock dessa partier en tid mot Sigismunds härar, och slutligen tillfogade de hela det katolska Europas samlade korshär det gräsliga nederlaget vid Tauss 1431. Därmed var husiternas oöfvervinnelighet erkänd. Baselkonsiliet sökte nu på förhandlingarnas väg nå ett bättre resultat för katolska kyrkan; 1433 medgaf det i viss mån de fyra kalixtinska artiklarna i de s. k. Baselkompaktaterna, och därmed återgingo kalixtinerna till katolska kyrkan. Taboriterna, som fortsatte striden mot kyrkan och Sigismund, blefvo fullständigt slagna vid Böhmisch-Brod (Lipan) 1434 och upprifna. Rester af dem bildade underlag för bömiska bröderna (se d. o.). I Böhmen funnos nu två kyrkor, den stora katolska (tyskarna) och den utrakvistiska statskyrkan (tjecherna). Försöken att få den senare att helt återgå till den romerska katolicismen strandade på dess ledare Rokyczana, sedan 1435 biskop i Prag, en utmärkt och mycket betydande man, som nu räddade den husitiska rörelsens egenart. Förgäfves sökte påfvarna, sedan de segrat öfver Baselkonsiliet, med hjälp af bömiska furstar och nya korståg kufva utrakvisterna; slutligen nödgades konung Vladislav II, ehuru själf ifrig katolik, på landtdagen i Kuttenberg 1485 ånyo bekräfta den utrakvistiska kyrkans särställning i Böhmen. Först under 1500-talets reformationskamp upplöstes denna och därmed den husitiska rörelsen i antingen lutheraner, bömiska bröder eller katoliker. — Jfr J. Loserth, "Beiträge zur geschichte der hussit. bewegung" (5 bd, 1877—95), och W. Tomek, "Joh. Zizka" (1882). Hj. H—t. Husitkrigen. Se Husiter. Huskarl. Se Adel, sp. 146, och Hird. Huskarlahvot (isl. huskarlahvǫt, huskarlars eggelse, krigarmaning). Se Bjarkamål. Huskatten l. Tamkatten, Felis domestica, zool., hör till kattsläktet inom fam. kattartade djur och däggdjursordningen rofdjur. Öronen sakna hårpensel, svansen afsmalnar mot spetsen och har där kortare hårbetäckning. Näsbenen sträcka sig längre tillbaka mellan pannbenen än öfverkäksbenen. Men både dessa och andra märken, som skulle skilja huskatten från vildkatten, äro långt ifrån konstanta. Förvildade tamkattor förete vanligen i kroppens storlek och gröfre byggnad, uti svansens yfviga hårbeklädnad och uti färgteckningen en märkbar öfvergång till vildkatten. Detta vinner sin förklaring därigenom, att huskatten härstammar från en vild kattart, som i olika lokalformer har en vidsträckt utbredning i Afrika, Europa och en del af Asien. Som under pålbyggnadsperioden i Schweiz, där den europeiska vildkatten då var allmän, ej lefvat något tämdt kattdjur lika litet som i Danmark vid tiden för kjökkenmöddingarnas bildande, samt i Italien ej ens vid början af vår tidräkning några tama kattor tyckas ha blifvit hållna, så antages numera ganska allmänt, att ej den europeiska vildkatten (åtminstone ej i främsta rummet), utan den i Afrika förekommande (Felis caligata l. maniculata) gifvit upphof till vår