huskatt. I Egypten — redan vid tiden för de
gamla dynastierna i Sakkarah finnes afbildad en
katt med halsband — hölls den ursprungligen som
kultdjur; man har funnit grafplatser uteslutande
innehållande kattmumier. En undersökning af dessa
har gifvit vid handen, att de i pälsfärgen ha
den närmaste öfverensstämmelse med den vilda
därstädes lefvande, förut omnämnda kattarten;
sålunda är liksom hos den senare hela baksidan
af foten svart hos ifrågavarande mumier, medan
sagda kroppsdel hos den europeiska vildkatten
till större delen är gulaktig. Rörande tidpunkten
för huskattens invandring till Europa har ännu
ej fullständig klarhet vunnits. Forntidens
greker och romare höllo vessla och mård i sina
hem för att befria dem från råttor. Först under
medeltiden uppträder huskatten i mellersta och
västra Europa; att den då ännu var jämförelsevis
sällsynt, framgår af de straff, som ådömdes
för dess dödande eller bortförande. Kan
således den afrikanska vildkatten anses vara
vår huskatts förnämste stamfar, så torde dock
ej kunna betviflas, att äfven den europeiska
vildkatten här och hvar blifvit tämd, eller
att huskatten mångenstädes framgått ur en
blandning af den europeiska vildkatten och
den till Europa införda, från den afrikanska
vildkatten härstammande tämda formen. Bastarder
mellan huskatten och den europeiska vildkatten
träffas ej så sällan i de trakter, där den
senare förekommer.
Trots den stora geografiska utbredning,
som huskatten numera har, har rasbildningen
ej varit synnerligen liflig. Detta
sammanhänger gifvetvis med detta djurs större
själfständighet, som försvårar det artificiella
urvalets verksamhet. Bland raser må följande
nämnas.
Karthäuserkatten har tämligen lång
och fin hårfäll och är antingen af en enfärgad
blågrå, sällan i brunt stötande färg eller ock
brokig af hvitt och blågrått.
Mankatten (från
ön Man) utmärkes därigenom, att den är svanslös
(stundom uppträda svanslösa individer äfven
hos den vanliga huskattformen); hufvudet är
stort och bakbenen påfallande långa.
Kinesiska
hängöriga katten har längre, hängande
öron, gifvetvis ett domestikationsmärke;
färgen är vanligen ljusgul, håret långt och
silkeslent.
Siamkatten anses för den vackraste
rasen: pälsen tät, kort, silfvergrå, hufvud,
fötter, svans- och örspetsar svarta. Som lyxdjur
betalas den med höga pris i Kina och Japan;
den kommer sällan till Europa. Om
angorakatten
se d. o.
Huskatten förekommer numera öfver hela jorden,
dock icke hos nomadiserande folkstammar. Den
behåller alltid till en viss grad sin
själfständighet. Ju mera man sysselsätter sig
med den, dess större blir dess tillgifvenhet för
människan; men vårdar man sig icke alls om den,
händer det ej sällan, att den löper till skogs
och förvildas. Huskatten är ett mycket vackert,
renligt och behagligt djur. Den går med afmätta
steg helt tyst, kan springa ganska hastigt en
kortare sträcka, klättrar med mycken färdighet
och kan äfven simma, men går aldrig frivilligt
i vattnet. Bland dess sinnen äro känseln,
synen och hörseln mest utbildade; lukten och
smaken äro däremot sämre. Pupillerna förändras
efter olika ljusstyrka, så att de vid starkt
dagsljus äro helt smala, men i mörker stora och
runda. Kattens mod är mycket stort och visar
sig äfven mot de största hundar. Den parar sig
två gånger om året och föder efter 55 dagar på
något undangömdt ställe ända till 12 ungar,
hvilka äro blinda till nionde dagen. Snart
därefter börja de leka och vänjas af modern
(kattan) att förtära lefvande rof. Man
plägar kunna förmå kattan att underhålla och
uppfostra äfven andra däggdjurs ungar. Kattens
föda utgöres af råttor, möss, små fåglar,
däggdjurs- och fågelungar, ödlor, ormar,
grodor och insekter; den tycker äfven mycket om
fisk och söt mjölk. På sitt rof lurar den med
stort tålamod och störtar sig med ett plötsligt
språng öfver detsamma. Ehuru katten ofta visar
sig inställsam, falsk, hämndlysten och argsint,
är den dock bättre än sitt rykte, och de dåliga
egenskaperna torde bero på felaktig behandling i
ungdomen. Huskatten gör nytta genom att utrota
skadliga gnagare; skinnet användes till pälsverk,
och köttet lär smaka ganska bra. Däremot gör
den ofta skada på villebråd och tamfåglar
samt blir genom sina bett stundom farlig för
människan. Någon gång angripes den af vattuskräck
liksom hunden; bland dess öfriga sjukdomar är
skabben den vanligaste. Jfr
Vildkatten.
L—e.
<img l>
Huskisson [ha'skisən],
William, engelsk statsman,
f. 1770, uppfostrades i Paris, där han deltog
i Bastiljens intagande och var medlem af den
monarkiskt konstitutionella "1789 års klubb", i
hvilken han gjorde sig känd genom stora insikter
i nationalekonomien. 1792 återvände han till
England och blef 1795 understatssekreterare
i krigsministeriet (med Dundas som chef)
samt, genom Pitts försorg, 1796 medlem af
parlamentet. Då Pitt 1801 drog sig tillbaka,
nedlade äfven H. sitt ämbete; men då den förre
1804 åter trädde i spetsen för regeringen,
blef H. skattkammarsekreterare, hvilken post
han innehade till Pitts död, 1806. 1807—09 var
H. för andra gången skattkammarsekreterare (i
Portlands ministär). 1814 blef han medlem af
privy council samt chef för skogsstyrelsen (chief
commissioner of woods and forests) i Liverpools
ministär, och från denna tid utöfvade han ett
betydligt inflytande på Englands kommersiella
och finansiella lagstiftning. 1823 kallades
H. till handelsminister (president of the
board of trade). Redan 1810 hade han genom
flygskriften
Depreciation of the currency
förvärfvat sig anseende som en af sin tids
utmärktaste nationalekonomer, och detta rykte
befäste han ytterligare 1819 genom sina till lord
Liverpool framställda förslag om statsskuldens
minskande och om upphörande af tillåtelsen för
engelska banken att icke inlösa sina sedlar med
klingande mynt, hvilka förslag s. å. antogos
af parlamentet. Det var dock först efter sitt
inträde i ministären, som H., understödd af sin
vän Canning, förmådde göra sina frihandelsåsikter
gällande, särskildt i fråga om navigationsakten,
hvars stränga prohibitivbestämmelser väsentligen
mildrades på hans initiativ. Efter Cannings död,
1827, kvarstod H. i Goderichs och Wellingtons
ministärer, men måste inom kort afgå till följd
af en tvist med den senare om valkretsindelningen
(maj 1828).
