meddelas kvinnlig ungdom i skötseln och vården af ett hem samt i valet och beredandet af födan. Tanken på att i särskild läroanstalt meddela dylik undervisning framkom i Sverige på 1860-talet och resulterade i de s. k. hushållsskolorna, som dock mest afsågo utbildandet af tjänarinnor. Först på 1880-talet tog man steget fullt ut genom att efter utländskt mönster införa denna undervisning i skolan. 1889 inrättades i Nikolai församlings folkskola i Stockholm det första skolköket, och sedermera har skolköksundervisning införts i alla Stockholms och en stor del af landsortsstädernas folkskolor (se d. o., pl. V). Staten lämnar sedan 1905 ett bidrag af högst 600 kr. till folkskola, högre folkskola och folkhögskola (där de vanligen benämnas husmoderskolor), som meddelar undervisning i huslig ekonomi. För att bereda äfven mindre kommuner på landsbygden tillfälle till skolköksundervisning ha s. k. vandrande skolkök anordnats. De flesta landsting och ett stort antal hushållningssällskap samt några föreningar och kommuner utsända ett eller flera sådana kök. Dessa åtnjuta statsunderstöd på samma grunder som folkskolorna. Äfven i ett stort antal högre flickskolor finnas skolkök. Staten beviljar högst 500 kr. till hvarje sådant skolkök, förutsatt att kommunen ger lika mycket. Fem statsunderstödda lärarinneutbildningsanstalter finnas: Högre lärarinneseminariets hushållsskola och Ateneum, i Stockholm, Fackskolan för huslig ekonomi, i Uppsala, Seminariet för huslig ekonomi, i Göteborg, samt Fredrika-Bremerförbundets landthushållningsskola, i Rimforsa. Utbildningstiden vid dessa anstalter är 1 1/2—2 år. Undervisning i huslig ekonomi har dessutom införts vid en del folkskoleseminarier. K. Hgrn. Huslök, bot., benämning på dels taklöken (Sempervivum tectorum), dels kärleksörten (Sedum Telephium). Husman. 1. I Sverige fordom benämning på en krigare, som tillhörde konungens lifvakt ("konungens hus- och följemän"). Ordet nyttjades sedermera i betydelse af inhyseshjon (se d. o.). — Gatehusman Se Gatehus. — 2. (No. husmand) kallades i äldre tider i Norge den arbetare, som bodde hos bonden på dennes gård, och motsvarade närmast den nu brukliga benämningen "inderst". — Numera betecknar ordet en bonde, som för sin lifstid, på vissa år eller på obestämd tid erhållit brukningsrätt till ett stycke ej särskildt taxerad jord, som lyder under skattlagd gård, mot skyldighet att erlägga en årlig afgift till egaren eller att mot dagspenning och kost förrätta arbete på gården vissa dagar i veckan, men ändringar ha varit ifrågasatta. Husmansväsendet i Norge är ordnadt genom lagen af 24 sept. 1851. Jordhusmännens klass är stadd i sjunkande. Under landtbrukets allt större uppsving vid början af 1800-talet visade folkräkningen 1801 ej mindre än 159,000 pers. tillhörande endast denna klass. Vid folkräkningen 1855 uppgick antalet husmän med jord till 65,000 familjeförsörjare. Senare har själfegarnas klass vuxit fram, och vid sista folkräkningen (1900) voro de själfförsörjande husmännen 27,260, hvaraf 2,692 kvinnor; antalet försörjda familjemedlemmar utgjorde 49,160. Jfr I. C. Lous' prisbelönade arbete "Om husmandsvæsenet" (1851). 1. Kbg. 2. O. A. Ö. Husmanskost. Se Födoämnen, sp. 352. Husmansskatt, kam., en afgäld af grundskattenatur i Bohuslän (del af silfverskatten), som årligen uttogs af strandsittare och innehafvare af torplägenheter. Upphörde fr. o. m. 1845 års ingång. Kbg. Husmaskar, zool. Se Nattsländor. Husmedel. Se Huskurer. Husmoderskola. Se Huslig ekonomi. Husmusen, zool. Se Råttsläktet. Husnäbbmusen, zool. Se Näbbmössen. Hus- och byggnadsskatt. Se Grundskatt. Hus- och Fenix-orden. Se Ordnar. Hus- och följemän, i forna tider den svenske konungens lifvakt och tillika hans enda rytteri intill "världsliga frälsets" inrättande, omkr. 1280. Kbg. Hus och grund, jur. Se Jord, hus och grund. Hus och tomt i staden l. Hus, tomt och jord i staden l. Hus, gård och tomt i staden l. liknande uttryck användas i vårt äldre lagspråk för att beteckna fastigheter i stad, såväl bebyggda som obebyggda, företrädesvis inom det s. k. planlagda området (jfr Stadsplan). För stadens icke planlagda område begagnas sådana uttryck som stadens mark e. d. Jfr Jord, hus och grund. C. G. Bj. Huspredikant, en i enskild adlig familj anställd präst. Seden att hålla huspräst härleder sig från medeltiden. I 1686 års kyrkolag beviljas denna rättighet åt medlemmar af ridderskapet och adeln. Dock värnar kyrkolagen samtidigt om den allmänna gudstjänsten och uppställer vissa villkor vid kallandet af huspredikant. Vederbörande skulle för biskop och domkapitel uppgifva skäl för kallandet. Huspredikanten skulle få göra tjänst, endast då sjukdom eller "andra lagliga orsaker" lade hinder i vägen för kyrkobesök, och då samtidigt med den allmänna gudstjänsten. Den, som brukade sådan präst, fick af denna orsak icke "minska eller afkorta något i den rättighet, som kyrkoherden och kapellanerna tillkommer", ej heller fick han förskjuta den antagne prästen, "så länge han väl och skickeligen sig förhåller". Huspredikanten skulle åtnjuta befordran inom sitt stift i vanlig ordning. Enligt ett senare k. bref skulle kallelse af huspräst vara åtföljd af skriftligt kontrakt om tjänst, lön och underhåll, undertecknadt af bägge parter. Befogenheten att kalla huspredikant inskränktes längre fram genom upprepade förordningar "till sådana besuttne medlemmar af ridderskapet och adeln, hvilka antingen för ålder eller sjuklighet eller ork i anseende därtill, att deras gårdar äro från kyrkorna vida aflägsna, icke kunna den allmänna gudstjänsten bevista", och den torde numera knappast göras gällande. E. M. R. Husrannsakan, jur. Hemmets okränkbarhet är en medborgerlig rätt. Icke dess mindre är en hvar pliktig att under vissa förutsättningar medgifva tillträde till det hus, som han bebor eller öfver hvilket han förfogar, och tillåta undersökning af detsamma, s. k. husrannsakan. Ändamålet med en sådan åtgärd är att efterspana en för brott misstänkt person eller föremål, som kunna tjäna till upplysning angående en förbrytelse. Den utländska lagstiftningen ger i allmänhet noggranna regler om rätten att företaga husrannsakan och om sättet att därvid gå till väga, afsedda att så mycket som möjligt trygga den medborgerliga friheten. Den svenska rätten