innehåller därom inga allmänna bestämmelser. Polismyndighet, som är berättigad att anordna häktning, är ock befogad att för angifna ändamål anställa husrannsakan; men den drabbas af ansvar, om den utan tillräckligt skäl bryter hemfrid eller vid undersökning förfar på otillbörligt sätt, utan att likväl gränserna för dess befogenhet äro i lag angifna. Angående husrannsakan efter stulet gods finns i Förordningen om strafflagens införande, § 16 mom. 7, ett särskildt, från den äldre lagstiftningen hämtadt stadgande, hvilket ger den bestulne själf rättighet att, efter polismyndighets medgifvande, anställa husrannsakan hos misstänkt person. I Förordningen om tillverkning af brännvin af 11 okt. 1907 samt i Tullstadgan af 1 juli 1904 ges ock särskilda föreskrifter angående rätt att för öfvervakande af dessa författningars efterlefnad företaga husrannsakan. I. Afz. Husråttan, zool. Se Råttsläktet. Husröta, jur., den försämring, som fastighet undergått under den tid den varit till nyttjande upplåten. Brukare af annans jord är, då icke annat aftal är träffadt, skyldig att underhålla åbyggnad och häfda jorden, så att egendomen, när han lämnar den ifrån sig, befinner sig i samma skick, som när han mottog den. Har den försämrats i ett eller annat hänseende, skall brukaren därför gifva ersättning. Har brist, som fanns vid tillträdet, blifvit af brukaren afhjälpt, eger han af jordegaren erhålla ersättning därför. För att bestämma ersättningens belopp hålles vid tillträdandet och afträdandet "syn" (se Husesyn). Har sådan icke vid tillträdet hållits, kan icke å någondera sidan ersättning fordras, emedan det i sådant fall icke kan med säkerhet afgöras, i hvilken mån egendomen, när den afträdes, i det hela befinner sig i bättre eller sämre skick än vid tillträdet. Jfr Lag ang. nyttjanderätt till fast egendom 14 juni 1907. l. Afz. Huss, Joh. Se Hus, Joh. <img l>

Huss, Magnus, läkare, lärare, f. 22 okt. 1807 i Torps prästgård, Medelpad, d. 22 april 1890 i Stockholm, blef student i Uppsala 1824, filos. kand. 1829, filos. magister 1830, med. kand. 1832, med. licentiat 1834, kirurgie magister 1835 och med. doktor s. å. Redan året förut hade H. förordnats till underläkare vid Serafimerlasarettet i Stockholm och blef 1835 adjunkt i medicin och kirurgi vid Karolinska institutet. Sedan han 1837—38 för vetenskapliga studier vistats i Tyskland, Österrike och Frankrike, utnämndes han 1839 till biträdande öfverläkare vid Serafimerlasarettet och anordnade därstädes 1 aug. s. å. den första verkliga medicinska kliniken i Sverige. Vid denna klinik infördes de fysikaliska undersökningsmetoderna i förening med ett noggrannare studium af den patologiska anatomien; och genom den utomordentliga duglighet och ihärdighet H. under sin långa tjänstetid utvecklade som klinikföreståndare kan den ofvannämnda dagen med största skäl sägas bilda en vändpunkt i den svenska medicinens historia. 1840 utnämndes H. till öfverläkare vid Serafimerlasarettet och e. o. professor samt 1846 till ord. professor vid Karolinska institutet. 1860 förordnades han till ordförande i Sundhetskollegium och generaldirektör öfver hospitalen, lasaretten och kurhusen i riket. Från ordförandeplatsen i Sundhetskollegium tog han afsked 1864, men kvarstod som generaldirektör öfver hospitalen till 1876. — Under sin lärartid utöfvade H. jämväl en omfångsrik konsultatorisk läkarverksamhet. Han var äfven på ett storartadt sätt verksam som vetenskaplig författare. 1840 utgaf han Summarisk öfversigt af sjukvården å k. Seraphimerlazarettets medico-cliniska afdelning, under de sista fem månaderna af år 1839. Äfven för åren 1840—42 offentliggjorde han dylika redogörelser, hvilka 1843 fortsattes med Cliniska analekter. 1845 publicerade han sina Observations sur la fièvre typhoide. Sin största vetenskapliga berömmelse vann H. genom det 1854 af Franska vet.-akad, med Monthyonska priset belönade Alcoholismus chronicus eller chronisk alkoholssjukdom (2 bd, 1849—51), där de genom kronisk alkoholförgiftning framkallade sjukliga förändringarna i kroppen först uppställdes såsom en egen sjukdomsform. (Se Alkoholism.) Vidare må nämnas hans utmärkta monografier Om typhus och typhoidfeberns statistiska förhållanden och behandling (1855, öfv. till ty., fr. och eng.) samt Om lunginflammationens statistiska förhållanden och behandling (1860, ty. öfv.). För den fördel de nordamerikanske militärläkarna under kriget mot sydstaterna hade af det förra af dessa arbeten uttalade i en officiell skrifvelse Förenta staternas krigsminister ett tacksamt erkännande. Utom dessa arbeten offentliggjorde H. i tidskrifter en mängd större och mindre uppsatser, redigerade ekonomiska berättelser från Serafimerlasarettet, 1850—60, och från kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, 1852—64, samt "Öfverstyrelsens öfver hospitalen underdåniga berättelser", 1861—76. — Iakttagelserna öfver den kroniska alkoholismen ledde H. att med hela sin öfvertygelse strida mot dryckenskapen. Bland hans skrifter åt detta håll märkas Om bränvinsbegäret och bränvinssuperiet i Sverige (1853; aftryck ur hans arbete Om Sveriges endemiska sjukdomar, 1852), Om bleksot och bränvinssuperi i Sverige (1852) samt Om dryckenskapen och dess följder för den enskilde, för familjen, för kommunen, för staten (1882; såldes under de första sju månaderna efter dess utlämnande i 20,000 ex.). Hans 1887 utgifna Varningsord mot bränvinsbruk och dryckenskap skall enl. k. bref af 10 febr. 1888 anslås i allmänna läroverkens och folkskolornas lärosalar. 1865 utgaf H. folkskriften Om kaffe; dess bruk och missbruk. Därjämte utöfvade han stort inflytande på en mängd andra angelägenheter af hygienisk och filantropisk beskaffenhet. Sålunda var det på hans och K. P. Dahlgrens upprop, som "Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn" kom till stånd. I förening med professorerna H. Abelin, P. H. Malmsten och K. Santesson utfärdade H. inbjudning till subskription för upprättande af "Stockholms sjukhem" och gick sedan i författning om dettas uppförande samt ordnade dess första förvaltning. Vid reorganisationen af Allmänna barnhuset i Stockholm, för inrättandet af barnkrubbor och för förbättrad lagstiftning rörande sinnessjukas vård var han likaledes energiskt verksam. Vidare