kortare än de andra samt ofta missriktade (konvergerande, mera sällan divergerande). Se f. ö. Hutchinsons trias. I. H. Hutchinsons trias [ha'tʃinsəns], grek. trias, tretal, med., en af engelske läkaren Jonathan Hutchinson redan på 1860-talet närmare beskrifven symtomkomplex af ärftlig syfilis, yttrande sig i en egendomlig missbildning af framtänderna (se Hutchinsons tandaffektion) i förening med en ögonsjukdom (s. k. parenkymatös hornhinneinflammation) och en öronaffektion (sjukdom i öronlabyrinten med åtföljande döfhet). I. H. Huth, fort i Norge på en ö nordväst om Kragerön, byggdes i början af 1770-talet för bestrykning af västra inloppet till Fredriksstad och utgjordes af ett fyrkantigt blockhus eller redutt och ett öppet batteri. 1814, då bestyckningen utgjordes af 8 8-℔:iga kanoner, besköts H. af svenskarna vid deras anfall på Kragerö 3 aug. med den verkan, att detsamma efter 1 1/2 timma och sedan kanonerna förnaglats, utrymdes af norrmännen. I följd af k. resol. 17 juni 1872 skulle H. ej vidare fortifikatoriskt underhållas, men har det oaktadt under tiden för "gränsfästningarnas" uppförande omdanats till ett minförsvarsbatteri. L. W:son M. Huth [hōt], Heinrich Wilhelm von, dansk general, f. 1717 i Sachsen, d. 1806, inträdde 1742 i hessiska hären och utmärkte sig i sjuåriga kriget (1756—63) samt avancerade till generalmajor. 1765 blef han dansk generallöjtnant, men måste 1767 återvända till Hessen, då han ej kunde komma öfverens med högste befälhafvaren, grefve Saint-Germain. 1771 återkallades han och inrättade 1772 en artilleriskola. 1776 blef H. dansk adelsman, och efter att ha medverkat till guldbergska ministärens fall 1784 utnämndes han till statsminister och blef senare chef för krigsväsendet. Han inlade stora förtjänster om härens utveckling, i synnerhet genom att afskaffa de värfvade (mest tyska) trupperna 1802 och ordna utskrifningen på nytt sätt samt minska tjänstetiden. E. Ebg. Hutia-conga, Capromys pilorides, zool. Se Klättrarråttorna. Hu-tschóu, stad i kinesiska prov. Tschekiang, nära södra stranden af sjön Taihu. Omkr. 100,000 inv. Sidenväfveri och tehandel. J. F. N. Hutsuler, rutensk folkstam, som bebor Karpaternas nordöstra sluttning i östra Galizien och Bukovina. De utgöra omkr. 200,000. Se Kaindl, "Die huzulen" (1894). E. Rld. Hutt, sjöv. Se Hurt. <img l>

Hutten [ho'tten], Ulrich von, tysk humanist, f. 21 apr. 1488 på slottet Steckelberg vid Fulda, d. i slutet af aug. eller början af sept. 1523 på ön Ufnau i Zürichsjön, blef af sin fader bestämd för munklifvet och 1499 förd till klostret Fulda, men flydde därifrån 1505, hvarefter han, fattig och förskjuten af sin fader, irrade omkring i Tyskland. Han besökte universiteten i Köln, Erfurt, Frankfurt a. O., Leipzig, Greifswald, Rostock, Wittenberg och Wien samt idkade där humanistiska studier. Äfven sysslade han med skaldskap och författade bl. a. två böcker klagosånger (Querelarum libri duo) öfver personliga fiender och en dikt om verskonsten, som vann erkännande. 1512 begaf han sig till Italien, där han af nöd tvangs att taga krigstjänst. Återkommen till Tyskland 1513, erhöll han en förmånlig anställning hos ärkebiskop Albrekt af Magdeburg och Mainz. 1515 blef han försonad med sin familj, då han i fem tal och dialogen Phalarismus uppträdde mot hertig Ulrik af Württemberg, som mördat en hans frände. I dec. s. å. begaf H. sig åter till Italien för juridiska studier, men egnade större delen af sin tid åt de grekiske auktorerna, i synnerhet Lukianos. Ehuru H. ej vann någon akademisk grad, hade han dock redan ett namn som talangfull förkämpe för humanismens sak. I bitande epigram hade han gisslat påfven Julius II:s fel och dominikanmunkarnas förföljelser emot Reuchlin, och i den satiriska skriften "Epistolæ obscurorum virorum" (se d. o.) är det mesta af andra delen (1517) författadt af honom. Vid sin återkomst till Tyskland 1517 kröntes han också af kejsar Maximilian med skaldelagern. Från denna tid fattade H. klart sin lifsuppgift: strid för Tysklands enhet och emot Roms öfvervälde. Redan s. å. utgaf han Laurentius Vallas skrift "De donatione Constantini quid veri habeat", som angrep själfva grunden för påfvens världsliga makt, och vid riksdagen i Augsburg 1518 ställde han i skriften Ad principes germanos ut bellum turcis inferant exhortatoria till tyska nationen en eldig uppmaning till kamp mot turkarna. 1519 lämnade H. ärkebiskop Albrekts tjänst och begaf sig till Franz von Sickingen, med hvilken han gjorde ett kort fälttåg mot sin gamle fiende Ulrik af Württemberg. Följande år utgaf han den etterdrypande satiren Vadiscus sive trinitas romana, riktad mot fördärfvet i Rom. Tidigt trädde han i förbindelse med Luther, men medan denne sökte sitt stöd hos de tyske furstarna och sålunda medverkade till Tysklands splittring, vände sig H. till kejsaren, hvars makt han ville öka genom klostrens och biskopsstiftens reduktion. Då kejsar Karl V lika litet som hans broder, konung Ferdinand, ville ställa sig i spetsen för en kyrklig reformation, som tillika blefve en politisk, vädjade H. liksom hans vän, Franz von Sickingen, till revolutionen och kallade till sitt bistånd riksridderskapet. På samma gång upphör H. att begagna sig af de lärdes språk, latinet, och talar till sina anhängare på modersmålet i Klag und vormanung gegen den übermässigen gewalt des bapsts (1520) samt i Neue gespräche (1521). Utgången af riksdagen i Worms eggade H. till ännu ifrigare verksamhet: en mängd stridsskrifter utgick från honom, och städerna sökte han, ehuru förgäfves, förmå att gemensamt med adeln verka för inskränkandet af furstarnas makt och upprättandet af en tysk nationalkyrka. I slutet af 1522 öppnades striden af Sickingen i spetsen för ridderskapet vid Rhen. Då hans anfall på Trier misslyckades, aflägsnade han den mycket hatade H. från sin närhet. Denne fann då en tillflyktsort i Schweiz hos reformatorn Zwingli, men afled kort därpå. — H:s gestalt och öden ha i episk och dramatisk form