än de persiska orden. Detta bruk träffade dock blott omkr. 1,000 ord; de öfriga skrefvos så, som de lästes. Något liknande förekommer vid en af japanskans tre skrifformer, att man nämligen nyttjar motsvarande kinesiska ords skrifform, men alltid utläser det på japanska. I sin "Grammatik der huzvâreschsprache" (1856) använde Spiegel huzvaresch som namn på det språk (den sassanidiska dynastiens officiella språk, hvarpå de heliga avestaböckerna öfversattes och kommenterades), som yngre eranister kalla pehlevi (se d. o.). (K. V. Z.) H. V., förkortning för lat. honeste vixit, han var i sitt lefverne oförvitlig, och honestus vir, en ärans man. Hvai-ho (Wei-ho), flod i mellersta Kina, upprinner på Hvai-jang-schan och flyter i östlig riktning till den stora sjön Hung-tsö, n. om Jang-tse-kiangs mynningsområde. J. F. N. Hvalbåt, sjöv., en båt, hvars längd varierar mellan 8—18 m. och bredd mellan 1,5—3 m.; den är spetsig i båda ändarna, ror väl, flyter lätt samt är styf. Den har enkel rodd samt kan ha antingen en mast med loggertsegel eller flera master med guntersegel. Hvalbåtar begagnas vid hvalfångst; äfven lifräddningsbåtar byggas allmänt af denna typ. R. N. (C. K. S.) Hvaldjuren, Cete l. Cetacea, zool., en däggdjursordning, som omfattar de största nu lefvande djuren och som före Linnés tid nästan allmänt räknades till fiskarna. Så fullständig är, åtminstone till det yttre, den anpassning till vattenlifvet, som dessa däggdjurs kroppsbyggnad företer. Om fisken erinrar den långsträckta, mer eller mindre cylindriska kroppsformen med släta ytor samt den omständigheten, att hufvudet genom saknaden af en markerad hals ej är afsatt från bålen, att denna senare utan gräns fortsättes i svansen, hvilken slutar med en vågrät (ej som hos fiskarna lodrät) fena. Oftast äro de ock försedda med en ryggfena. Svansen (stjärten) med sin fena är hvaldjurens förnämsta rörelseverktyg, medan de främre, fenlika och klolösa extremiteterna hufvudsakligen tjänstgöra som balanseringsorgan och styre; yttre bakre extremiteter saknas hos det utvuxna djuret, men ha däremot anträffats hos fostret. Ehuru de som andra däggdjur andas med lungor, således äro luftandande, dö de dock kort tid, sedan de kommit upp på det torra, enär de ej kunna verkställa de för andningen erforderliga rörelserna; deras för detta ändamål afsedda mekanism är uteslutande lämpad för lifvet i vattnet. Hår saknas i allmänhet fullständigt hos det utvuxna djuret, endast å läpparna och hakan finnas hos vissa hvaldjur några få borst; egentliga hudkörtlar saknas likaledes. Läderhuden saknas eller är föga utvecklad utom hos vissa tandhvalar, såsom hvitfisken och narhvalen. Däremot finnes under huden städse ett mer eller mindre tjockt späcklager, som dels är ett värmeskydd, dels tjänar att minska djurets specifika vikt. Spenarna äro två, belägna i hudveck vid sidorna af könsöppningen. Genom inverkan af en kraftig muskel drifves mjölken in i ungens mun, enär ungen under vattnet ej kan suga, utan på sin höjd med munnen omfatta spenen. Den eller de främre näsöppningarna äro belägna på hufvudets öfre sida, vanligen långt från nosspetsen. Hvaldjuren simma i regel med vågiga rörelser; först höja de hufvudet öfver vattnet, därefter sänkes detta och ryggen höjes; icke sällan ser man också stjärten komma upp öfver vattenytan, hvilket är ett tecken på, att djuret går på djupet. Detta egendomliga rörelsesätt har ställts i samband med respirationssättet: djuret måste nämligen höja hufvudet öfver vattenytan för att andas. Hos de större arterna iakttages, att vid utandningen en vattenstråle sprutar ut ur näsborrarna. Denna stråle är väsentligen ej något annat än utandningsluften, som är mättad med vattenångor, hvilka förtätas vid låg temperatur; sker utandningen, innan näsborrarna nått upp till vattenytan, kommer gifvetvis en kvantitet hafsvatten att medfölja upp i luften. Andningen sker ej med samma regelbundenhet som hos landdäggdjuren; hvaldjuren utföra i regel flera in- och utandningar å rad med korta mellanrum för att därefter kunna hålla sig under vatten 10—30 minuter utan att andas; det har uppgifvits, att grönlandshvalen (se nedan) kan, då den blifvit harpunerad, tillbringa 1 1/2 timme under vatten, utan att andas. Dessa från andra lungandande djur afvikande företeelser förklaras, åtminstone delvis, genom förhandenvaron af en mycket stor blodmängd samt därigenom, att pulsådrorna i ryggraden och hjärnan äfvensom å andra delar af kroppen äro upplösta i ett synnerligen rikligt nätverk, som bildar en reservoar, hvilken förser det centrala nervsystemet med syrehaltigt blod, under det djuret vistas under vatten. Ifrågavarande egendomlighet i andningssättet möjliggöres ock därigenom, att hjärtverksamheten är mindre liflig, när djuret dväljes på djupet, hvilket åter har till följd en ringare syreförbrukning. Skelettets ben utmärkas genom svampliknande struktur och stor fettrikedom. Skallens hjärnskålsdel är starkt förkortad och utbredd, medan ansiktsdelen är mycket lång och framtill ofta tillspetsad. Öfre delen af nackbenet, som är mycket stort, sammansmälter med mellanhjässbenet och stöter intill pannbenet, medan hjässbenen hos tandhvalarna ej deltaga i bildandet af hjärnskålstaket. Ansiktsbenen hos vissa hvaldjur äro mycket starkt osymmetriska. Okbenen äro tunna benstafvar; näsbenen, mycket små, ligga bakom de yttre näsöppningarna; näsmusslorna äro svagt utbildade eller rudimentära. Å ryggraden, som utmärkes genom stor böjlighet, äro halskotorna mycket förkortade, stundom sammanväxta till ett stycke. Blott mellan skulderbladet och öfverarmbenet är en rörlig ledning; de öfriga benen i främre extremiteten äro orörligt förenade genom bindväfnad. Oaktadt denna orörlighet i handskelettet saknas fingermuskulaturen blott hos en del hvaldjur. Fingrarna ha ofta flera (stundom 12—13) fingerleder än de hos andra däggdjur vanliga tre. Af de bakre extremiteterna förefinnas i allmänhet rudimentära bäckenben, hos vissa bardhvalar dessutom förkrympta lår- och skenben, allt inbäddadt i muskulaturen. Hjärnan är utmärkt genom rundad form och en enformig anordning af de många vindlarna. De absolut största hjärnorna förekomma inom denna ordning; i förhållande till kroppen är hjärnan dock liten. Hela luktapparaten är tillbakabildad; äfven ögonen äro svagt utvecklade. Ytteröra saknas. Medan tandhvalarna (se nedan) äro försedda med ett ofta mycket betydligt antal enkelt byggda tänder, äro bardhvalarna i fullt utbildadt tillstånd utrustade med barder (se d. o.) i st. f. tänder. Hos bardhvalfostret däremot finnes i