lodrätt ställda; näsmusslorna äro rudimentära; blindtarm saknas vanligen. — Fam. Physeteridæ, kaskeloter, har tänder blott i underkäken; bröstfenor små; ryggfena finnes vanligen; halskotorna äro till större delen sammanväxta; tårbenen äro själfständiga. Bland hithörande hvaldjur må nämnas följande: Kaskeloten l. spermacetihvalen (Physeter macrocephalus) har hufvudet mycket stort; å kraniets öfre konkava sida ligger, inbäddad i bindväfsfack, en oljeaktig och under djurets lif flytande massa; den afsätter efter djurets död s. k. hvalraf (se d. o.) l. spermaceti, som eger stort handelsvärde. Denna massa sträcker sig ända fram till nosspetsen och ger åt hufvudet en fyrkantig, framtill liksom afhuggen form; dessutom betingar den, att den longitudinella näsöppningen — fullkomligt afvikande från förhållandet hos andra hvaldjur — kommer att ligga nära nosspetsen. Hannen uppnår en längd af öfver 18 m.; honan uppgifves blifva blott hälften så stor. Kaskeloten har sitt egentliga tillhåll i de sydligare delarna af Atlantiska oceanen; förirrar sig ej sällan till mellersta Europas kuster, ända upp till Grönland. Den är sällskaplig, och individer till ett antal af flera hundra träffas ofta samlade. Djurets föda utgöres af bläckfiskar och fiskar. Det jagas för späckets och spermacetins skull; dessutom erhålles ambra, som troligen är gall- eller tarmstenar från kaskeloten och som fordom hade medicinsk användning, numera på grund af sin vällukt använd i parfymeriets tjänst. — Näbbhvalen (Hyperoodon diodon; eng. Bottlenose) har långsträckt kroppsform; nosen är kort, smal, baktill skarpt afsatt mot den mer eller mindre lodrätta "pannan". Blott en näsöppning finns, den ligger långt tillbaka öfver ögat. Utom några rudimentära tänder, som ej genombryta tandköttet, finnes framtill i båda underkäkshalfvorna en större kägelformig tand. Å skallen bär hvartdera öfverkäksbenet å sin öfversida en högt uppstående kam; i mellanrummet emellan båda sidornas kammar finnes spermaceti (se ofvan), hvars flytande del under namn af näbbhvalolja (Oleum Physeteris eller Chænoceti) fått medicinsk användning. Näbbhvalen blir omkr. 9 m. lång. Färgen är å öfre sidan skiffersvart, å undersidan gråaktig. Näbbhvalen förekommer i Atlantiska oceanen, där den tyckes företaga rätt vidsträckta vandringar; den strandar ej sällan vid mellersta och norra Europas kuster; äfven vid Skandinaviens ha några exemplar anträffats. Man antar, att den tillbringar sommaren inom det arktiska området, men under senhösten vandrar söderut. Vanlig är den vid Färöarna. Den jagas ifrigt af norska fiskare; 1897 voro 65 fartyg, bland dem 10 ångfartyg, sysselsatta uteslutande med näbbhvalsfångst. Detta hvaldjur lefver företrädesvis af bläckfiskar. — Af det närstående släktet Ziphius,) som saknar uppstående kammar å öfverkäksbenen, ha några exemplar strandat vid Sveriges kuster. — Fam. Platanistidæ har tänder i båda käkarna; halskotorna äro skilda, käkarna långa, hufvudet afsatt från bålen. Djuren lefva i floder och flodmynningar. Hit hör Platanista gangetica (fig. 2), som saknar ryggfena, har rudimentära ögon, omkr. 29 tänder i hvarje käkhalfva och å skallen mycket stora öfverkäksutskott, hvilka öfverlagra basen af nosdelen; bäcken saknas; längden är något öfver 2 m. Djuren lefva i Ganges, Brahmaputra och Indus. Födan består af småfisk och kräftdjur, hvilka de uppgräfva ur floddyn förmedelst sin långa nos. Andra till denna familj hörande hvaldjur lefva i Syd-Amerika. — Fam. Delphinidæ (Delphinida). Se Delfiner. Denna familj omfattar två grupper Delphinapteridæ och Delphinidæ i inskränkt bemärkelse. a) Delphinapteridæ. Ryggfena saknas eller är förkrympt, främre extremiteten är bred, halskotorna fria, läderhuden starkare utbildad. Hit höra: Delphinapterus leucas (fig. 3), hvitfisken (Bjeluga, Bjelucha, Beluga), som har hufvudet framtill rundadt utan tillspetsad nos, kroppen å midten tjock och baktill emot den djupt inskurna stjärtfenan starkt hoptryckt; den utvuxna hvitfisken saknar ryggfenan, hos fostret finnes en antydan till densamma. Unga djur äro först bruna, sedan grå, utvuxna mjölkhvita. Längd 4—5 m. Hvitfisken uppträder ofta i skaror af flera hundra individer i Norra ishafvet; den har en cirkumpolär utbredning, men vandrar ej sällan till sydligare bredder. Flera gånger ha hvitfiskar iakttagits (och stundom fångats) i Östersjön. Under istiden lefde djuret vid Sveriges kuster, såsom fynd i glacialleran ådagalägga. Det går upp i floderna för att fånga fisk; därjämte förtär det kräft- och blötdjur. På 1820-talet drefs en liflig hvitfiskfångst vid Spetsbergen, uppgafs sedermera, men har under senare tider åter upptagits af norska fångstmän. Äfven vid Grönland, i Hvita hafvet, vid Novaja Zemlja o. s. v. idkas denna fångst. — Monodon monoceros, narhvalen, utmärkes därigenom, att hos hannen förekommer en 2—3 m. lång, spiralvriden stöttand, fäst vanligen i vänstra öfverkäkshalfvan; i andra käkhalfvan finnes en mycket mindre (omkr. 20 cm. lång) stöttand, som endast undantagsvis uppnår samma storlek som den vänstra; hos honan förblifva de små, skjuta ej ut ur munnen. Andra tänder förekomma ej hos det utvuxna djuret. För öfrigt står narhvalen hvitfisken mycket nära; liksom denna är den cirkumpolär; hufvudets och extremiteternas former öfverensstämma hos båda; under ungdomen är äfven narhvalen mörkare färgad, med åldern blir den hvit med stora grå eller svartbruna fläckar; längden uppgår till 5—6 m. Sannolikt användes stöttanden förnämligast som vapen vid striderna mellan hannarna om en åtrådd hona. Endast sällan förirrar sig någon individ till Norges kuster. Stöttänderna ha handelsvärde. — b) Delphinidæ i inskr. bem. Halskotorna äro oftast sammanväxta; ett större antal tänder finnes i båda käkarna; ryggfena finnes. Af hithörande former må nämnas följande: Delphinus, delfinsläktet (se d. o.). Phocaena communis, tumlaren, har nosen kort och trubbig, bröstfenorna tillspetsade, 25—26 tänder i hvardera käkhalfvan, med sammantryckt bladformig krona, samt å ryggfenan horntuberkler, hvilka tydas som rester af ett hudskelett; näsöppningen ligger långt bakåt. Färgen är ofvan svartaktig, under hvitaktig; längd omkr. 1,50 m. Tumlaren, som har en vidsträckt utbredning i norra delarna af Atlantiska och Stilla oceanen, är det enda hvaldjur, som kan sägas höra hemma i Sveriges farvatten. Om våren vandrar den från Kattegatt genom Öresund in i Östersjön, och under hösten och början af vintern vandrar den ut igen. På sina ställen vid de danska kusterna (Middelfart, i Isefjord etc.) är den under dessa vandringar föremål