Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H. V. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för fångst. Den lifnär sig af fisk
och stiger högt upp i flera af Europas
floder. Globiocephalus, grindhvalsläktet
(se d. o.). — Orca gladiator, späckhuggaren,
har långsträckt kropp, hufvudet framför
näsöppningen jämnt, men icke starkt hvälfdt;
ryggfenan hos den gamle hannen är mycket hög;
de främre extremiteterna äro korta, breda,
afrundade; omkr. 10—15 stora, tätt stående
tänder finnas i hvarje käkhalfva; färgen är
å öfre kroppssidan samt extremiteterna och
å stjärtfenan, svart; å hufvudets sida bakom
ögonen samt kroppens undersida hvit; en gulaktig
fläck finnes på ryggen bakom ryggfenan; längd
öfver 7 m. Späckhuggaren tyckes ha en världsvid
utbredning; äfven vid Skandinaviens kuster är
den ofta anträffad. Den är beryktad för sin
glupskhet: den anfaller och dödar både sälar
och hvaldjur, äfven de stora bardhvalarna; vid
anfall äro de vanligen flera i sällskap. Namnet
späckhuggare har den fått därför, att den hugger
stora stycken späck ur hvalarnas sidor. I
magen på en gammal späckhuggarhanne har man
funnit 15 sälar och 13 tumlare. Äfven af den
närstående Pseudorca crassidum, som skiljer sig
från den föregående bl. a. genom lägre ryggfena
och ringare kroppsstorlek, ha några individer
strandat vid Sveriges kuster.
Underordningen Mystacoceti, bardhvalar. Munnen
är försedd med barder (se d. o.); tänder finnas
blott hos fostret (jfr fig. 1). Näsborrarna äro
två. Näsmusklerna ej rudimentära, näsbenet
väl utbildadt; skalle symmetrisk; blindtarm
finnes. Denna grupp innefattar de största af
alla nu lefvande djur.
Fam. Balænidæ, räthvalar, saknar ryggfena,
har kroppen å buksidan slät, utan fåror,
främre extremiteter breda, skallen mycket stor
(den utgör mera än 1/3, stundom mera än 1/2
af det öfriga skelettets längd), halskotorna
sammanvuxna. Balæna mysticetus, grönlandshvalen
l. nordhvalen (fig. 4 o. 5). Hufvudet utgör
omkr. 1/3 af kroppens längd, underläppens öfre
rand bildar en jämn båge; munhålans rymdinnehåll
är större än bröstets och bukhålighetens
tillsammans; den smala öfverkäken ger genom
sin höga hvälfda form plats för barderna; dessa
kunna uppnå en längd af öfver 2,5 m. Kroppens
längd stiger till 18—19 m., någon gång äfven
därutöfver, och dess omkrets utgör mera än
hälften af längden. Färgen är ofvan samt på
bröstfenorna och stjärtfenan svart, på sidorna
svartgrå, under gråaktig, strupen och underkäken
äfvensom större delen af bröstfenans främre
kant äro hvita. Grönlandshvalen tillhör Norra
ishafvets nordliga delar, där den företager
vandringar, beroende på isens utsträckning;
under sommaren håller den sig längre norr ut, om
vintern i sydligare trakter. Till Skandinaviens
fauna hör den numera icke, men ben af densamma ha
anträffats i jorden på några ställen i vårt land,
och under istiden har den sannolikt förekommit
normalt vid våra kuster. Grönlandshvalen lefver
uteslutande af sådana smärre hafsdjur, hvaraf
Norra ishafvet vimlar, t. ex. vingfotingar,
smärre kräftdjur m. m., men icke af fiskar;
dess trånga svalg tillåter den icke att förtära
större djur. Den parar sig i upprät ställning
under eller mot slutet af sommaren. Honan föder
efter tio månaders dräktighet blott en unge,
som är 3,6 till 4,2 m. lång vid födseln; ungen
följer sannolikt modern så länge, tills dess
barder blifva så stora, att den kan lifnära sig själf.
Man har uppgifvit, att djuret ej skulle vara fullvuxet
förrän vid 20 eller 25 års ålder, men det synes
sannolikt, att detta inträffar tidigare. Det
är företrädesvis grönlandshvalen, som sedan
århundraden tillbaka varit föremål för en med
stor vinst bedrifven fångst. Under 17:e och
18:e, ja ännu i början af 19:e årh. egnade sig
hvalfångare af flera nationer med stor framgång
åt denna fångst i närheten af Spetsbergen. Men
redan under förra hälften af 18:e årh. började
denna hval minskas till antalet vid nämnda
ögrupp, hvarför fångstmännen småningom drogo sig
till östra Grönland. Äfven där aftog tillgången
på nordhvalar, och vid Spetsbergen har arten
alldeles försvunnit. Fångst af nordhvalar
bedrifves numera i Baffins vik och de väster
ut därifrån sig sträckande vattnen äfvensom
i trakterna af Berings sund. F. n. torde det
största antalet fartyg för fångst af denna hval
utgå från San Francisco. Grönlandshvalen är
skygg och rädd samt brukar icke sätta sig till
motvärn, då den angripes. Träffad af en harpun,
går den med stor hastighet mot bottnen, mot
hvilken den stundom stöter hufvudet med dödlig
utgång, och stannar under vattenytan så länge,
som det är den möjligt utan fara att kväfvas
(vanligen en half, stundom dock ända till
halfannan timme). Vid återkomsten till hafsytan
är djuret mycket utmattadt, detta i högre grad,
ju längre det varit nere. Då söka fångstmännen
träffa hvalen med ännu flera harpuner; denne
dyker ånyo ned och släpar med sig båtarna, i
hvilka harpunlinorna äro fästa. Djuret kan då
icke mer hålla sig så länge under vattenytan, ty
det utmattas af blodförlusten och dykningen. Nu
söker man sticka hvalen med spjut och därvid
träffa hjärtat. Nordhvalen fångas för barderna
och späcket. De förra, "hvalfiskben", uppgifvas
gälla minst 2,700—3,600 kr. för hvarje ton;
späcket betalas med 54—72 kr. för ett tusen
kg. Då en 18 m. lång hval, som väger 70,000 kg.,
lämnar ungefär 30,000 kg. späck, hvaraf erhållas
24,000 kg. tran, samt inemot 1,600 kg. "fiskben",
finner man lätt, huru inbringande fångsten
af grönlandshvalar kan vara. Köttet är groft,
men ätbart.
Balæna (Eubalæna) biscayensis l. glacialis
l. australis, nordkaparen (fig. 6), skiljer
sig från grönlandshvalen därigenom, att den
är mindre (omkr. 15 m. lång), att hufvudet är
proportionsvis mindre (omkr. 1/4 af kroppens
längd), att barderna äro kortare (något öfver
2 m. långa), att underläppens öfre rand är
S-formigt böjd; färgen är svart, stundom med
några hvita fläckar på buksidan. Denna art,
som har en världsvid utbredning, var fordom
mycket allmännare vid Europas kuster än nu; i
norra delen af Atlantiska oceanen fångades den
under medeltiden och senare i stor mängd. —
Fam. Balænopteridæ, fenhvalar
(se d. o.). Till denna familj hör ock den i
subfossilt tillstånd på Gräsö (Uppland) och
i England anträffade Eschrichtius robustus. —
Fam. Rhachianectidæ har litet hufvud, barderna
korta, främre extremiteterna långa och smala;
ryggfena och bukfåror saknas, blott två fåror
å strupen. Rhachianectes glaucus finnes i norra
delen af Stilla oceanen till ekvatorn.
Litt.: Eschricht, "Undersögelser over
hvaldyrene" (1845—49), Lilljeborg, "Öfversigt
öfver de inom Skandinavien anträffade hvalartade
däggdjur" (1861), J. van Beneden och P. Gervais,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
