för fångst. Den lifnär sig af fisk och stiger högt upp i flera af Europas floder. Globiocephalus, grindhvalsläktet (se d. o.). — Orca gladiator, späckhuggaren, har långsträckt kropp, hufvudet framför näsöppningen jämnt, men icke starkt hvälfdt; ryggfenan hos den gamle hannen är mycket hög; de främre extremiteterna äro korta, breda, afrundade; omkr. 10—15 stora, tätt stående tänder finnas i hvarje käkhalfva; färgen är å öfre kroppssidan samt extremiteterna och å stjärtfenan, svart; å hufvudets sida bakom ögonen samt kroppens undersida hvit; en gulaktig fläck finnes på ryggen bakom ryggfenan; längd öfver 7 m. Späckhuggaren tyckes ha en världsvid utbredning; äfven vid Skandinaviens kuster är den ofta anträffad. Den är beryktad för sin glupskhet: den anfaller och dödar både sälar och hvaldjur, äfven de stora bardhvalarna; vid anfall äro de vanligen flera i sällskap. Namnet späckhuggare har den fått därför, att den hugger stora stycken späck ur hvalarnas sidor. I magen på en gammal späckhuggarhanne har man funnit 15 sälar och 13 tumlare. Äfven af den närstående Pseudorca crassidum, som skiljer sig från den föregående bl. a. genom lägre ryggfena och ringare kroppsstorlek, ha några individer strandat vid Sveriges kuster. Underordningen Mystacoceti, bardhvalar. Munnen är försedd med barder (se d. o.); tänder finnas blott hos fostret (jfr fig. 1). Näsborrarna äro två. Näsmusklerna ej rudimentära, näsbenet väl utbildadt; skalle symmetrisk; blindtarm finnes. Denna grupp innefattar de största af alla nu lefvande djur. Fam. Balænidæ, räthvalar, saknar ryggfena, har kroppen å buksidan slät, utan fåror, främre extremiteter breda, skallen mycket stor (den utgör mera än 1/3, stundom mera än 1/2 af det öfriga skelettets längd), halskotorna sammanvuxna. Balæna mysticetus, grönlandshvalen l. nordhvalen (fig. 4 o. 5). Hufvudet utgör omkr. 1/3 af kroppens längd, underläppens öfre rand bildar en jämn båge; munhålans rymdinnehåll är större än bröstets och bukhålighetens tillsammans; den smala öfverkäken ger genom sin höga hvälfda form plats för barderna; dessa kunna uppnå en längd af öfver 2,5 m. Kroppens längd stiger till 18—19 m., någon gång äfven därutöfver, och dess omkrets utgör mera än hälften af längden. Färgen är ofvan samt på bröstfenorna och stjärtfenan svart, på sidorna svartgrå, under gråaktig, strupen och underkäken äfvensom större delen af bröstfenans främre kant äro hvita. Grönlandshvalen tillhör Norra ishafvets nordliga delar, där den företager vandringar, beroende på isens utsträckning; under sommaren håller den sig längre norr ut, om vintern i sydligare trakter. Till Skandinaviens fauna hör den numera icke, men ben af densamma ha anträffats i jorden på några ställen i vårt land, och under istiden har den sannolikt förekommit normalt vid våra kuster. Grönlandshvalen lefver uteslutande af sådana smärre hafsdjur, hvaraf Norra ishafvet vimlar, t. ex. vingfotingar, smärre kräftdjur m. m., men icke af fiskar; dess trånga svalg tillåter den icke att förtära större djur. Den parar sig i upprät ställning under eller mot slutet af sommaren. Honan föder efter tio månaders dräktighet blott en unge, som är 3,6 till 4,2 m. lång vid födseln; ungen följer sannolikt modern så länge, tills dess barder blifva så stora, att den kan lifnära sig själf. Man har uppgifvit, att djuret ej skulle vara fullvuxet förrän vid 20 eller 25 års ålder, men det synes sannolikt, att detta inträffar tidigare. Det är företrädesvis grönlandshvalen, som sedan århundraden tillbaka varit föremål för en med stor vinst bedrifven fångst. Under 17:e och 18:e, ja ännu i början af 19:e årh. egnade sig hvalfångare af flera nationer med stor framgång åt denna fångst i närheten af Spetsbergen. Men redan under förra hälften af 18:e årh. började denna hval minskas till antalet vid nämnda ögrupp, hvarför fångstmännen småningom drogo sig till östra Grönland. Äfven där aftog tillgången på nordhvalar, och vid Spetsbergen har arten alldeles försvunnit. Fångst af nordhvalar bedrifves numera i Baffins vik och de väster ut därifrån sig sträckande vattnen äfvensom i trakterna af Berings sund. F. n. torde det största antalet fartyg för fångst af denna hval utgå från San Francisco. Grönlandshvalen är skygg och rädd samt brukar icke sätta sig till motvärn, då den angripes. Träffad af en harpun, går den med stor hastighet mot bottnen, mot hvilken den stundom stöter hufvudet med dödlig utgång, och stannar under vattenytan så länge, som det är den möjligt utan fara att kväfvas (vanligen en half, stundom dock ända till halfannan timme). Vid återkomsten till hafsytan är djuret mycket utmattadt, detta i högre grad, ju längre det varit nere. Då söka fångstmännen träffa hvalen med ännu flera harpuner; denne dyker ånyo ned och släpar med sig båtarna, i hvilka harpunlinorna äro fästa. Djuret kan då icke mer hålla sig så länge under vattenytan, ty det utmattas af blodförlusten och dykningen. Nu söker man sticka hvalen med spjut och därvid träffa hjärtat. Nordhvalen fångas för barderna och späcket. De förra, "hvalfiskben", uppgifvas gälla minst 2,700—3,600 kr. för hvarje ton; späcket betalas med 54—72 kr. för ett tusen kg. Då en 18 m. lång hval, som väger 70,000 kg., lämnar ungefär 30,000 kg. späck, hvaraf erhållas 24,000 kg. tran, samt inemot 1,600 kg. "fiskben", finner man lätt, huru inbringande fångsten af grönlandshvalar kan vara. Köttet är groft, men ätbart. Balæna (Eubalæna) biscayensis l. glacialis l. australis, nordkaparen (fig. 6), skiljer sig från grönlandshvalen därigenom, att den är mindre (omkr. 15 m. lång), att hufvudet är proportionsvis mindre (omkr. 1/4 af kroppens längd), att barderna äro kortare (något öfver 2 m. långa), att underläppens öfre rand är S-formigt böjd; färgen är svart, stundom med några hvita fläckar på buksidan. Denna art, som har en världsvid utbredning, var fordom mycket allmännare vid Europas kuster än nu; i norra delen af Atlantiska oceanen fångades den under medeltiden och senare i stor mängd. — Fam. Balænopteridæ, fenhvalar (se d. o.). Till denna familj hör ock den i subfossilt tillstånd på Gräsö (Uppland) och i England anträffade Eschrichtius robustus. — Fam. Rhachianectidæ har litet hufvud, barderna korta, främre extremiteterna långa och smala; ryggfena och bukfåror saknas, blott två fåror å strupen. Rhachianectes glaucus finnes i norra delen af Stilla oceanen till ekvatorn. Litt.: Eschricht, "Undersögelser over hvaldyrene" (1845—49), Lilljeborg, "Öfversigt öfver de inom Skandinavien anträffade hvalartade däggdjur" (1861), J. van Beneden och P. Gervais,