"Ostéographie des cétacés vivants et fossiles" (1868—77), Weber, "Beitrag zur anatomie und phylogenie der cetaceen" (1886), Kükenthal, "Die wale der Arktis" (1901), och Guldberg, "Om hvaldyrenes levevis, utbredning og fangst" (1905). L—e. Hvalf, bygnk., en af kilformiga stycken (hvalfstenar, hvalfkilar) sammansatt betäckning öfver en gifven yta. Är denna jämförelsevis smal i förhållande till sin längd, t ex. i en dörr- eller fönsteröppning, mellan ett par pelare, kolonner, pilastrar e. d., så nyttjas vanligen benämningarna hvalfbåge, murbåge eller endast båge, äfven hvalfring (fig. 1). Hvalfvet måste uppbäras och stöttas af vederlag så anordnade, att det snedt utåt riktade hvalftrycket neutraliseras. Vederlagets öfre plan, mot hvilka hvalfvet (bågen) omedelbart stöder sig, kallas anfang (se d. o.; fig. 1 C). Hvalfvets hjässa är i regel hvalfvets högsta punkt. Ett cirkel- eller ellipsformadt hvalf skall ha en s. k. slutsten (fig. 1 B) i hjässan, ett spetsbågshvalf en fog. Den del af hvalfvet, som stöter närmast intill vederlaget, kallas hvalffot; dennas första sten kallas dyna (dynsten) l. anfangssten (fig. 1 A). Slutsten och anfangsstenar äro ofta på något särskildt sätt markerade genom form eller färg. Afståndet mellan hjässa och fot kallas hvalfben. Hvalfhöjden (pilhöjden; fig. 1 P) kallas vinkelräta afståndet mellan hvalfvets hjässa och en mellan anfangspunkterna dragen linje. Afståndet mellan dessa är hvalfvets spännvidd (fig. 1 S). Ett hvalfs eller en hvalfbåges yttersida kallas extrados, dess innersida (undersida) intrados. — Som material för hvalfbyggnader nyttjas såväl naturlig sten som tegel eller andra konstgjorda stenar. Hvalflika betäckningar af gjutmassa (betong o. d.) förekomma äfven, men äro ej att anse som hvalf i egentlig mening, lika litet som de s. k. trähvalfven, hvilka med ett helt annat konstruktionssätt härma de egentliga hvalfvens former. För uppförandet af ett hvalf fordras i de flesta fall en s. k. hvalfstomme, vanligen af trä, klädd ("skålad") med bräder (skålbräder) så, att dess yttre hvälfning har samma profil som det blifvande hvalfvets inre. På denna stomme hvila under arbetet stenarna, till dess hvalfvet erhållit nödig bärighet.

Fig. 1. Hvalfbåge.

Benämningarna på olika slag af hvalf äro mångfaldiga, alltefter olika indelningsgrunder. Enklast är tunnhvalfvet (fig. 2). Det har i sin typiska gestalt formen af en liggande half cylinder eller tunna, buren af två parallella och lika höga vederlag. Utgör hvälfningen mindre än en halfcirkel, uppkommer ett stickhvalf. Dess inre hvälfning kan vid mindre spännvidder (dörrar, fönster, moderna bjälklagskonstruktioner) till och med öfvergå till en rak linje: det s. k. raka hvalfvet. Tunnhvalf kunna f. ö. vara spetsbågiga, hästskobågiga, elliptiska o. s. v. (se Båge). Af konstruktiva eller dekorativa skäl afdelas ett tunnhvalf stundom genom på dess undersida framträdande hvalfringar: stärkringar, gördelbågar.

Fig. 2. Tunnhvalf.

Fig. 3. Tunnhvalf med kupor.

Fig. 4. Klosterhvalf.

Fig. 5. Korshvalf.

Då två tunnhvalf korsa hvarandra, uppstå olika hvalfformer, beroende på, huruvida de korsande hvalfven ha olika (fig. 3) eller samma (fig. 4 o. 5) spännvidd, huruvida anfangen eller hjässorna skola ligga på samma höjd. Kan man påräkna ett sammanhängande vederlag längs rummets alla väggar, kan en dylik korsning antaga formen af s. k. klosterhvalf (se fig. 4). Som ett klosterhvalf med plattad hjässa kan man anse det s. k. spegelhvalfvet, där en fyrsidig takyta bäres af fyra halfverade tunnhvalf. Kan upplag för hvälfningen beredas endast i de fyra hörnen, antager korsningen formen af korshvalf, äfven kalladt krysshvalf (fig. 5), en form af rumsöfvertäckning, som i byggnadskonstens historia spelat en mycket viktig roll genom de utvecklingsmöjligheter, såväl konstruktiva som estetiska, det visat sig innebära. Vid klosterhvalfvet (fig. 4) möta hvalfytorna hvarandra efter diagonalerna med ingående vinklar, vid krysshvalfvet (fig. 5) bilda de med hvarandra utgående hörn. Är ett korshvalf uppfördt öfver ett slutet rum, begränsas det å alla fyra sidorna af sköldbågar; är det uppfördt öfver fyra fristående stöd (pelare, kolonner), begränsas det af gördelbågar. Följa, såsom i en romansk eller gotisk katedral, flera af fristående stöd burna hvalf efter hvarandra, bildar hvarje afstånd från gördelbåge till gördelbåge ett hvalf-ok (-travé). — Kupolen l. kupolhvalfvet visar tunnhvalfvets princip tillämpad på en cirkelrund grundplan och kan i sin typiska form tänkas som ett ihåligt halfklot. Dess tvärgenomskärning utgör således i alla riktningar en halfcirkel. För uppförandet af en kupol behöfves egentligen ingen hvalfstomme, då stenarna i hvarje horisontalt hvarf eller skift efter skiftets fullbordande binda hvarandra och bilda en sammanhängande ring. Ofta lämnas därför kupolens öfversta del, hjässan, öppen, omgifven af en krans af särskildt huggna stenar