(så i Pantheon i Rom). En kupol kan uppföras ej blott öfver ett rundt (månghörnigt) rum, utan äfven öfver ett kvadratiskt. I det senare fallet förbindas de fyra hörnstöden genom gördelbågar; i vinklarna mellan dessa inspännas tresidiga hvalfdelar, s. k. pendentiv l. svicklar (se fig. 6, 7 o. 8 A), hvilka, såsom af fig. 7 framgår, utgöra delar af en halfsfär med en diameter af samma längd som diagonalen i kvadraten. Pendentiven sluta sig upptill samman till en ring, på hvilken den egentliga kupolen, kalotten, B, hvilar. Utgör kalotten öfre delen af samma sfär, hvaraf pendentiven äro delar, såsom i fig. 7, och är icke ofvannämnda ring markerad, kallas kupolen bömisk kupa l. bömiskt hvalf (fig. 7). Ofta uppföres mellan själfva kupolen och ringen en lodrät murcylinder, en s. k. tambur (fig. 8, C), i hvilken fönsteröppningar anbringas (S:t Peterskyrkan i Rom m. fl.). Halfkupoler förekomma ofta i den romerska och bysantinska stilen. I den romanska byggnadskonsten täcka de vanligen kyrkornas korrundel; i smärre format förekomma de som nischbetäckningar. En flack l. platt kupols vertikalgenomskärning är mindre än en halfcirkel. — Kittelhvalfvet har i vertikal genomskärning formen af en half ellips. Öfver ett månghörnigt rum kan naturligtvis resas en kupol enligt samma system som klosterhvalfvet (se fig. 4) under förutsättning, att vederlag kan erhållas utefter alla rummets väggar; en sådan kupol kallas hjälmhvalf. — Det efter sin form uppkallade solfjädershvalfvet, äfven kalladt det normandiska hvalfvet, där solfjäderslika, från hörnstöden utstrålande svicklar omsluta och uppbära ett midtfält, stundom fylldt med en ornerad cirkel eller prydt med en djupt nedhängande, rikt ornerad slutsten, tillhör den senare gotiken och är en för England egendomlig utveckling af det gotiska strålhvalfvet.

Fig. 6. Kupol med svicklar.

Fig. 7. Bömisk kupa.

Fig. 8. Kupol med tambur.

Med afseende å anfangens inbördes läge nyttjas, till skillnad från de regelbundna hvalfven med horisontala, parallella och lika höga anfang, benämningarna stigande hvalf, hvars anfangslinjer väl äro parallella, men ej horisontala (t. ex. vid öfverhvälfningen af en rak trappa); enhöftigt l. enbent hvalf, där ena anfanget ligger betydligt högre än det andra; liggande tratthvalf, där anfangslinjerna ligga på samma höjd, men ej äro parallella; ringformiga hvalfvet, där vederlagen äro anordnade koncentriskt, eller det ena vederlaget roterar omkring det andra, som då utgöres af ett fristående stöd; snäckhvalfvet, där vederlagslinjerna stiga i en spiral, t. ex. öfver (under) en vindeltrappa. Äfven hvalfvens dekoration bildar utgångspunkt för åtskilliga benämningar. Ur denna synpunkt talar man t. ex. om kassetterade hvalf, med en i fyrsidiga, fördjupade fält indelad yta (allmänna hos romarna); musselhvalf, halfkupoler med från hjässpunkten radierande indelning; näthvalf, med en nätlik fördelning af konstruktiva eller dekorativa nerver (bilda dessa nerver liksom en stjärna, kallas hvalfven stundom stjärnhvalf); strålhvalf, med från hörnstöden strålformigt utgående nerver; solfjädershvalf (se ofvan) och de i den moriska konsten ofta förekommande stalaktithvalfven, från hvilkas ytor nedhänga droppstensliknande bildningar sammansatta af ett fåtal i oändlighet upprepade dekorativa element, småningom framvuxna genom successiva omformningar och kombinationer af pendentivet (se Alhambra, fig. å sp. 585).

Fig. 9. Öfvertäckning med balkarkitrav.

Fig. 10. Öfvertäckning med utkragning.

Fig. 11—13. Öfvertäckning med hvalf.

Öfvertäckning af ett hål (fönster, dörr) i en mur eller af ett rum kan utföras endast på ett af följande tre sätt: medelst 1:o) balkar, om man har ett bärkraftigt material af sådan längd, att det räcker öfver hålet eller rummet (fig. 9) eller, om så ej är fallet, endera medelst 2:o) utkragning med konsoler, hvarigenom hålets eller rummets bredd slutligen minskas, så att en balk räcker öfver (fig. 10), eller medelst 3:o) hvalf. I de två första fallen, 1:o och 2:o, har man vid uppstaplandet af byggbitarna på hvarandra endast att räkna med den städse vertikala tyngdkraften (oberäknadt inre spänningar i materialet); vid användandet af hvalfkonstruktioner inför man i byggnaden sneda utåtriktade krafter, som ständigt tendera att spränga sönder byggnaden, om ej lika beständiga och lika stora motverkande krafter införas i systemet (se fig. 11—13). Hvalfvet sträfvar att skjuta isär anfangsstenarna eller att stjälpa pelare eller murverk, mot hvilket det stöder. Man måste därför göra pelaren så bred eller genom påmurning eller annan belastning så tung, att hvalfvet ej förmår stjälpa den. Vid beräkningen af hvalfkonstruktioner lagar man