af trä (se fig. 22 o. 23), men tjänstgöra sedan själfva som stommar för gjutmassan, medan denna hårdnar; de utgöra den konstruktiva benstommen i byggnadskroppen, hvilken slutligen får karaktären af monolit. Gjutningen utföres på ett lätt hvalf af tunna tegelplattor; att döma efter en ännu i Italien praktiserad liknande metod att slå tunna lätta hvalfkupor, skulle man kunna förmoda, att t. o. m. denna lätta hvalfstomme af tegel, som sedermera bildade det färdiggjutna hvalfvets undersida, slogs öfver ganska stora vidder utan hjälp af skålbräder. Karakteristiska exempel på romersk hvalfbyggnadskonst äro: Maxentius' basilika (se Basilika), Pantheon (se d. o.) samt de stora badanläggningarna, de s. k. termerna (se d. o.). Hvalftrycken ifrån bågstommen upptagas i alla dessa byggnader af ett system af betydande sträfpelare, som dock icke framträda som sådana för ögat. Emellan dessa sträfpelare ha nämligen de romerske arkitekterna utbildat rum (termerna), nischer (Pantheon) eller sidoskepp (Maxentius' basilika). Det är karakteristiskt för romersk byggnadskonst, att de arbetande partierna i denna geniala hvalfkonstruktion sålunda lågo inbäddade och fördolda samt att framför det romerska rundbågshvalfvet och de gjutna murarna sattes den grekiska balk- l. arkitravbyggnadskonstens kolonnställningar. Detta förklarar äfven i någon mån, huru det var möjligt, att kännedomen om denna i grunden så ekonomiska hvalfbyggnadskonst kunde gå förlorad med romerska rikets fall. Den billiga stommen stod inkapslad i ett afskräckande dyrbart skal, som ej gaf någon antydan om konstruktionen. Följa vi hvalfbyggnadskonstens historia efter 300-talet i Västerlandet, finna vi, att först 800 år därefter, i början af 1100-talet, kyrkobyggmästarna i Frankrike börja att åter rationellt upptaga hvalf-frågan till behandling och på en otroligt kort tid, efter åtskilliga misslyckade experiment, utveckla ett hvalfbyggnadssystem, som baserar sig på samma grundtanke som det romerska —, att medelst hvalfbågar uppsamla trycket från hvalfkuporna på ett fåtal punkter och där öfverföra det på sträfpelare direkt eller genom sträfbågar —, men som i tillämpningen vida skiljer sig från romersk hvalfbyggnadskonst.

Fig. 22. Stomme till romerskt tunnhvalf.

Fig. 23. Stomme till romerskt krysshvalf.

Under alla dessa mellanliggande 800 år, den s. k. romanska byggnadsperioden, byggas visserligen i Västerlandet många och stämningsfulla hvälfda kyrkor, men alla romanska hvalf äro konstruktivt sedt, klumpiga, om ock tekniskt väl utförda. Man känner intet annat sätt att motverka snedtrycken än medelst orimligt tjocka murar. Användes krysshvalf, är muren icke mycket tjockare vid de 4 hörnen än emellan dem, där den i allmänhet icke har mycket att bära. Några större spännvidder kunna därför ej öfverhvälfvas. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena under dessa århundraden i den östromerska kristenheten. Med kejsarhofvets öfverflyttande till Bysans öfverflyttade äfven den romerska kejsartidens traditioner beträffande storslagenhet och rymlighet i anläggningen af en monumentalbyggnad. Sofia-kyrkan i Konstantinopel uppfördes under åren 532—538 e. Kr. I denna mäktiga byggnad slogo ut i full blom alla de intentioner, som grott och här och där skjutit skott inom det bysantinska byggnadsområdet. Samtiden stod häpen inför den djärfhet och skenbara lätthet, med hvilken arkitekten öfverhvälft det betydande rummet. För första gången användes här i stor skala pendentivet, en konstruktionsdetalj, som fr. o. m. den tiden vunnit burskap som den rationellaste lösningen af problemet att öfver ett fyrkantigt rum hvälfva en kupol, en byggnadsdetalj, som muhammedanerna sedermera omfattade med särskild förkärlek och hvars mångsidiga användning i hvalfbyggnadskonstens tjänst de i en mängd synnerligen intressanta byggnadsverk påvisat, ehuru det intill allra sista tiderna tyckes gått européerna förbi. Sofia-kyrkans plan (se fig. 24 och 25) påminner i mycket om Maxentius' basilika; hufvudmåtten äro ock ungefär desamma; fyra hufvudstöd bära äfven här öfver hvälfningarna, i första rummet den 33 m. vida midtkupolen. Hvalftrycken upptagas dels (liksom i Maxentius' basilika) af fyra betydande sträfpelare, som sträcka sig tvärt öfver sidoskeppen, dels, och detta är ett nytt konstruktivt grepp, i ö. och v. af halfkupoler, som sluta sig mot två af de fyra stora gördelbågar, på hvilkas hjässor midtkupolen hvilar. Alla murar, hvalf och kupoler äro ända igenom byggda af tegel, icke på romerskt vis gjutna. Den bysantinska kupolbyggnadskonsten spred sig småningom äfven öfver Västerlandet, där vi bland mängden af långkyrkor (basilikatypen) äfven finna kupolkyrkor med central grundplan, t. ex. S:t Front i Périgueux i Frankrike (byggd 1047). Här afbrytes emellertid dess utveckling af det nya hvalfbyggnadssystem, som hastigt utvecklade sig i mellersta och norra Frankrike och därifrån med en underbar hastighet blef modernt i hela kristenheten, behärskande