Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1395-1396 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalf ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af trä (se fig. 22 o. 23), men tjänstgöra sedan
själfva som stommar för gjutmassan, medan denna
hårdnar; de utgöra den konstruktiva benstommen i
byggnadskroppen, hvilken slutligen får karaktären
af monolit. Gjutningen utföres på ett lätt hvalf
af tunna tegelplattor; att döma efter en ännu
i Italien praktiserad liknande metod att slå tunna lätta hvalfkupor,
skulle man kunna förmoda, att t. o. m. denna
lätta hvalfstomme af tegel, som sedermera
bildade det färdiggjutna hvalfvets undersida,
slogs öfver ganska stora vidder utan hjälp af
skålbräder. Karakteristiska exempel på romersk
hvalfbyggnadskonst äro: Maxentius’ basilika
(se Basilika), Pantheon (se d. o.) samt de
stora badanläggningarna, de s. k. termerna
(se d. o.). Hvalftrycken ifrån bågstommen upptagas
i alla dessa byggnader af ett
system af betydande sträfpelare, som dock icke
framträda som sådana för ögat. Emellan dessa
sträfpelare ha nämligen de romerske arkitekterna
utbildat rum (termerna), nischer (Pantheon)
eller sidoskepp (Maxentius’ basilika). Det är
karakteristiskt för romersk byggnadskonst,
att de arbetande partierna i denna geniala
hvalfkonstruktion sålunda lågo inbäddade
och fördolda samt att framför det romerska
rundbågshvalfvet och de gjutna murarna sattes
den grekiska balk- l. arkitravbyggnadskonstens
kolonnställningar. Detta förklarar äfven i någon
mån, huru det var möjligt, att kännedomen om
denna i grunden så ekonomiska hvalfbyggnadskonst
kunde gå förlorad med romerska rikets fall. Den
billiga stommen stod inkapslad i ett afskräckande
dyrbart skal, som ej gaf någon antydan om
konstruktionen. Följa vi
hvalfbyggnadskonstens historia efter 300-talet
i Västerlandet, finna vi, att först 800
år därefter, i början af 1100-talet,
kyrkobyggmästarna i Frankrike börja att
åter rationellt upptaga hvalf-frågan till
behandling och på en otroligt kort tid, efter
åtskilliga misslyckade experiment, utveckla
ett hvalfbyggnadssystem, som baserar sig på
samma grundtanke som det romerska —, att medelst
hvalfbågar uppsamla trycket från hvalfkuporna
på ett fåtal punkter och där öfverföra det på
sträfpelare direkt eller genom sträfbågar —,
men som i tillämpningen vida skiljer sig från
romersk hvalfbyggnadskonst.

Fig. 22. Stomme till romerskt tunnhvalf.

Fig. 23. Stomme till romerskt krysshvalf.

Under alla dessa mellanliggande 800 år,
den s. k. romanska byggnadsperioden,
byggas visserligen i Västerlandet många
och stämningsfulla hvälfda kyrkor, men alla
romanska hvalf äro konstruktivt sedt, klumpiga,
om ock tekniskt väl utförda. Man känner intet
annat sätt att motverka snedtrycken än medelst
orimligt tjocka murar. Användes krysshvalf, är
muren icke mycket tjockare vid de 4 hörnen än
emellan dem, där den i allmänhet icke har mycket
att bära. Några större spännvidder kunna därför
ej öfverhvälfvas.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena
under dessa århundraden i den östromerska
kristenheten. Med kejsarhofvets öfverflyttande
till Bysans öfverflyttade äfven den
romerska kejsartidens traditioner beträffande
storslagenhet och rymlighet i anläggningen
af en monumentalbyggnad. Sofia-kyrkan i
Konstantinopel uppfördes under åren 532—538
e. Kr. I denna mäktiga byggnad slogo ut i full
blom alla de intentioner, som grott och här
och där skjutit skott inom det bysantinska
byggnadsområdet. Samtiden stod häpen inför
den djärfhet och skenbara lätthet, med
hvilken arkitekten öfverhvälft det betydande
rummet. För första gången användes här i stor
skala pendentivet, en konstruktionsdetalj,
som fr. o. m. den tiden vunnit burskap som
den rationellaste lösningen af problemet att
öfver ett fyrkantigt rum hvälfva en kupol, en
byggnadsdetalj, som muhammedanerna sedermera
omfattade med särskild förkärlek och hvars
mångsidiga användning i hvalfbyggnadskonstens
tjänst de i en mängd synnerligen intressanta
byggnadsverk påvisat, ehuru det intill
allra sista tiderna tyckes gått européerna
förbi. Sofia-kyrkans plan (se fig. 24 och 25)
påminner i mycket om Maxentius’ basilika;
hufvudmåtten äro ock ungefär desamma; fyra
hufvudstöd bära äfven här öfver hvälfningarna, i
första rummet den 33 m. vida midtkupolen.
Hvalftrycken upptagas dels (liksom i Maxentius’
basilika) af fyra betydande sträfpelare, som
sträcka sig tvärt öfver sidoskeppen, dels,
och detta är ett nytt konstruktivt grepp, i
ö. och v. af halfkupoler, som sluta sig mot två
af de fyra stora gördelbågar, på hvilkas hjässor
midtkupolen hvilar. Alla murar, hvalf och kupoler
äro ända igenom byggda af tegel, icke på romerskt
vis gjutna. Den bysantinska kupolbyggnadskonsten
spred sig småningom äfven öfver Västerlandet, där
vi bland mängden af långkyrkor (basilikatypen)
äfven finna kupolkyrkor med central grundplan,
t. ex. S:t Front i Périgueux i Frankrike (byggd
1047). Här afbrytes emellertid dess utveckling
af det nya hvalfbyggnadssystem, som hastigt
utvecklade sig i mellersta och norra Frankrike
och därifrån med en underbar hastighet blef
modernt i hela kristenheten, behärskande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>