all konst och konstindustri under 400 år intill slutet af 1400-talet, samt erhållit namnet gotik. Gotikens historia lämnar det allra intressantaste exempel på ett arkitekturmotivs tillblifvelse på grund af rent praktiskt tekniska behof, dess konsekventa konstruktiva utveckling, dess småningom allt dominerande stilbildande välde, dess öfvergång till ornament utan konstruktiv innebörd och dess missförstående, oförnuftiga missbruk, förfall och död. Vi måste här nöja oss med att antyda några af de på dess tillkomst inverkande faktorerna och visa det färdiga resultatet.

Fig. 24. Plan af Sofiakyrkan i Konstantinopel.

Fig. 25. Sektion af Sofiakyrkan i Konstantinopel.

Fig. 26. Gotisk hvalfstomme.

Fig. 27. Gotisk hvalfkappa.

Fig. 28. Gotiskt hvalfbyggnadssystem (från katedralen i Amiens). 1 sträfbåge, 2 sträfpelare, 3 diagonalstråle, 4 hvalfkappa, 5 gördelbåge, 6 sköldbåge, 7 murbåge, 8 fial, 9 öfverfönster, 10 triforiegalleri.

De romanska rundbågiga krysshvalfven erbjödo vid utförandet många svårigheter. De fordrade betydande hvalfstommar och helt underlag af skålbräder; de höga midtskeppens hvalf fordrade kolossala vederlag i form af tjocka väggar, som i sin tur måste bäras af tjocka pelare; man var bunden vid den kvadratiska formen å alla hvalf o. s. v. — En första konstruktiv förbättring åstadkom användandet af spetsbågen i st. f. rundbågen, hvarigenom sidotrycken riktades mera vertikalt; vidare fann man, att genom utförande af en stomme af gördelbågar, sköldbågar och diagonalbågar (se fig. 26) kunde hvalfkapporna slås (fig. 27) utan särskild trästomme emot dessa. Man blef härigenom fullkomligt i stånd till att slå hvalfven öfver nästan hvilken rumsform som helst. Hvalftrycket upptog man med sträfpelarna på de punkter, där de olika bågarna stötte samman, och murarna mellan sträfpelarna gjordes så tunna, som klimat och material tilläte; de upplöstes småningom i ett rikt fönsterpröjsverk (se Fönster). Midtskeppens hvalftryck kunde dock icke upptagas af sträfpelare; det skulle medfört väldiga stenpelare mellan hufvud och sidoskepp. Man spände då helt oförskräckt en sträfbåge från midtskeppets hvalfanfang, öfver sidoskeppens tak, mot de utanför sidoskeppen ställda sträfpelarna (se fig. 28). Nu kunde kyrkrummet byggas högt, ljust och luftigt, med smäckra pelarknippen bärande de af strålar indelade hvalfven. Byggnadens yttre behärskades helt af de väldiga sträfningsanordningarna, sträfpelare och sträfbågar (fig. 29). En aldrig förut skådad byggnadstyp var framkonstruerad. De gotiska katedralernas bestånd