hänger på sträfbågens. Hur utomordentligt väl konstruktionerna beräknats och arbetena utförts, framgår bäst däraf, att de största och djärfvaste af dessa byggnader, som uppfördes i slutet af 1100- och början af 1200-talet, ännu efter 700 år befinnas konstruktivt sunda. De gotiska katedralerna äro i allmänhet uppförda af naturlig sten. Stenarna insattes färdighuggna och med bruk i fogarna.

Fig. 29. Katedralen i Beauvais. Apsis.

Sedan gotikens dagar har man ej att anteckna något nytt i hvalfbyggnadsväg. Emellertid är byggnadskonsten f. n. stadd i en nästan lika våldsam omdaningsprocess som på 1100-talet, på grund af införandet i densamma af en alldeles ny konstruktionsmetod, den s. k. armerade betongen. Denna väl beräknade kombination af betong och järn torde innebära hittills oanade möjligheter i fråga om öfvertäckande af rum. Medelst armerad betong åstadkommas monolit-artade byggnader liksom under den romerska kejsartiden; äfven i dylika moderna gjuthus finnes inbäddad en stomme af annat material, nämligen järn, men detta har helt andra funktioner att uppfylla än tegelstommen i den romerska betongbyggnaden. Äfven om armerade betongkonstruktioner uppträda med hvalfform, torde de dock i allmänhet snarare vara att räkna till balkkonstruktioner. Upk. I. G. C. Hvalf, skpsb., en på äldre träfartyg med flat akterspegel nedanför denna stundom befintlig inböjd spegel. C. K. S. Hvalfband, skpsb. Se Band 1. Hvalfben, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389. Hvalfbro. Se Bro, sp. 197, fig. 12, och Brobyggnadskonst, fig. 4, 5, 6, 7, 14, 16, 17 och 18. Hvalfbåge, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389, 1394. Hvalffot, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389. Hvalfhjässa, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389. Hvalfhöjd, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389. Hvalfiskagn, Clio borealis Pall., zool., ett blötdjur hörande till fenfotingarna (Pteropoda). Detta djur är 2—3,5 cm. långt, ljusblått och genomskinligt samt har 2 par enkla tentakler på hufvudet; munnen är försedd med två eller tre par kägelformiga flikar, som bära mycket små sugskålar. Dessa små djur finnas i otalig mängd i Norra ishafvet och utgöra jämte Limacina arctica en hufvudsaklig del af hvalarnas föda. O. T. S. (L—e.) Hvalfiskar, zool. Se Hvaldjuren. Hvalfiskben. Se Barder. Hvalfiskbukten. Se Walfisch bay. Hvalfisken (Cetus), astron., en mellan Eridanus i ö. och Vattumannen i v. belägen stjärnbild, som sträcker sig på ömse sidor om ekvatorn från 10° nordlig till 25° sydlig deklination. Heis uppgifver antalet af med blotta ögat synliga stjärnor i denna stjärnbild till 162; af dessa äro 1 af 2:a, 1 af 2:a—3:e, 2 af 3:e storleken o. s. v. Synnerligen märklig är o Ceti l. Mira, en variabel stjärna, hvars glans till- och aftager på en tid af i medeltal 331 1/2 dygn och som under denna tid kan växla mellan 2:a och 10:e storleken. Se Variabla stjärnor. (B—d.) Hvalfisken (ty. Walfisch), hamnbefästning å en holme utanför Wismar, gaf sig åt svenskarna under Tott 2 jan. 1632, hvarefter äfven staden Wismar kapitulerade. Befästningen, en gammal bastionsskans, förstärktes därefter, men 1661 var H. så förfallen, att en ny stjärnskans föreslogs. Från 1664 börjades under Mardefelts tillsyn en del iståndsättningsarbeten. I nov. 1675 föll H. i danskarnas händer. 1679 återlämnades H. till Sverige. 1682—96 uppfördes enligt Dahlberghs dessein ett rundt, med kasematterade våningar och öppet takbatteri försedt torn för 24 stycken och omgifvet af en fyrsidig stenredutt. 19 april 1716 föll H. i de allierades händer, och 2 febr. 1718 lät konungen i Preussen spränga H. i luften (se fig. å nästa sida). L. W:son M. Hvalfiskfjäll (Os sepiæ), farm. Se Bläckfisk. Hvalfisklusen, Cyamus Ceti L., zool., ett litet kräftdjur, hörande till ordn. Amphipoda. Kroppen är platt, oval, med outvecklad bakdel. Å bröstdelen finnas 5 par fötter med skarpa klor; å tredje och fjärde bröstringen finnas långa säcklika gälar. Längden är omkr. 1 cm. Hvalfisklusen lefver som parasit å hvaldjur i nordliga haf. O. T. S.* Hvalfjörður, isländsk fjord, som från Faxafjörður skjuter in i landet omkr. 40 km. åt ö. Hvalfkappa, bygnk. Se Hvalf, sp. 1397 samt fig. 27 o. 28. Hvalfklädsel. Se Bordläggning, skpsb. Hvalfok, bygnk. Se Hvalf, sp. 1390. Hvalfring, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389. Hvalfsten, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389. Hvalfstomme, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389, 1393—97. Hvalfsvickel l. Pendentiv, bygnk. Se Hvalf, sp. 1391—92, 1396. Hvalftimmer, skpsb. Se Häktbalk. Hvalinge, socken i Hallands län, Himle härad. 2,964 har. 818 inv. (1908). H. bildar med Stamnared, Skällinge och Nöslinge ett regalt pastorat i Göteborgs stift, Varbergs kontrakt.