Fästet Hvalfisken, efter modell i Fortifikationsarkivet. (Se sp. 1400.)

Hvalraf (Cetaceum). Uti särskilda ihåligheter i kaskelotens (Physeter macrocephalus L.; se Hvaldjuren, sp. 1385) kropp, förnämligast i hufvudets öfre del, förekommer i stor mängd en klar vätska, som består af en lösning af fasta ämnen i ett flytande fett, hvalrafsolja. Sedan denna vätska uttappats ur djuret, afskilja sig snart de fasta ämnena, den egentliga hvalrafven, från oljan. Hvalrafven renas genom silning och pressning från det mesta af oljan; resten af denna förtvålas genom kokning med pottaskelösning, hvarefter massan silas, tvättas, smältes och lämnas att långsamt stelna i tennkärl. I renadt tillstånd bildar hvalraf (äfven kallad spermaceti) hvita, bladigt kristalliniska, pärlemorglänsande, genomlysande, spröda stycken, som kännas feta och hala, ha mild, fettartad smak och föga eller ingen lukt. Sv. farmakopéns hvalraf har eg. v. 0,93—0,95; smältpunkten ligger vid ungefär + 46°—50°. Hvalraf löses i varm alkohol, eter, oljor o. s. v., förbrinner med klart lysande låga och lämnar icke fettfläck på tyg eller papper. En enda kaskelot kan lämna 3,000—5,000 kg. renad hvalraf eller mera. Den nyttjas företrädesvis till fabrikation af ljus, men begagnas äfven till andra tekniska produkter, i medicin mest som beståndsdel i salfvor (se Cold-cream), cerater o. d. — Ur kemisk synpunkt är hvalraf icke något fett, utan en blandning af flera närbesläktade fasta eterarter, af hvilka den i största mängd förekommande är cetin, s. k. hvalrafsfett, som till sina egenskaper på det närmaste liknar den renade hvalrafven, men har något högre smältpunkt (+ 49°). Cetin är palmitinsyre-cetyleter och således sammansatt efter formeln C₃₂ H₆₄ O₂. S. J-n. (C. G. S.) Hvalrafsalfva. Se Cold-cream. Hvalrafsfett. Se Hvalraf. Hvalrafsolja. Se Hvalraf. Hvalrossdjur, zool. Se Säldjur. Hvalrossen, zool. Se Hvalross-släktet.

Hvalrossfamilj.

Hvalross-släktet, Rosmarus l. Trichechus l. Odobænus, zool., den enda representanten för fam. Trichechidæ bland säldjuren. Kroppsformen är långsträckt, men klumpig. Släktet närmar sig öronsälarna, i det att det liksom dessa vid gående stöder på de bakre med rudimentära klor utrustade extremiteterna, som äro af ungefär samma längd som de främre; handens och fotens undersida är naken. Utbildadt ytteröra saknas. De öfre hörntänderna äro utomordentligt långa, med öppen rot. Näsborrarna kunna tillslutas. Morrhåren å öfverläppen äro mycket starkt utbildade. Hårbeklädnaden är på större delen af kroppen gles. Medräknas de små rudimentära tänderna, som kunna finnas hos det unga djuret och stundom hos det fullvuxna, finnas sex öfre och undre framtänder — alltså ett större antal än hos andra sälar — hörntänder samt fem kindtänder i öfver- och fyra i underkäken på hvardera sidan; dock minskas tändernas antal hos det vuxna djuret genom utfallandet af de öfre framtänderna och de bakre kindtänderna. Man räknar ofta två former (arter), af hvilka den ena (T. obesus) finnes vid nordliga Öst-Asiens och Väst-Amerikas kuster, medan den andra