(T. rosmarus) lefver i norra polarhafvet från Novaja-Zemlja, Spetsbergen och Grönland till Hudsonbay. Den sistnämnda, som uppnår en längd af omkr. 3—4 m., förirrar sig då och då till Norges kuster. I allmänhet träffas den närmare kusterna och förekommer ofta i flock. Födan utgöres af musslor och andra djur, som bruka hålla sig i leran på hafsbottnen och till hvilkas utgräfvande de långa betarna användas. Hvalrossens parningstid inträffar i maj eller början af juni, troligen dock äfven på andra tider; honan går dräktig omkr. ett år och föder endast en unge. Denna är ungefär 90 cm. lång samt har till en början en mörkare brunaktig, ull-lik hårbeklädnad och går då icke i vattnet. Modern bär den späda ungen på sin rygg, när hon vill förflytta sig från ett ställe till ett annat, och slår sig icke tillsammans med andra individer, medan ungen är liten; hon visar mycken ömhet för ungen och vågar sitt lif för den. Hvalrossens hud, som är synnerligen stark, samt späck och betar, hvilka sistnämnda lämna elfenben, ha gjort djuret till föremål för en indräktig fångst, hvarigenom det försvunnit från en del ställen, där det förr var talrikt. På senare tider ha hvalrossar hållits i några af Europas zoologiska trädgårdar, äfven på Skansen vid Stockholm. C. R. S. (L-e.) Hvalryggsdäckade fartyg, skpsb., detsamma som whalebackdäckade. Se Däck. Hvalstad, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad. 2,172 har. 575 inv. (1908). H. bildar med Kymbo, Vättak och Suntak ett konsist. pastorat i Skara stift, Vartofta kontrakt. Hvalöerne, ögrupp i Smaalenenes amt, i Norge, ej långt från svenska gränsen, omkr. 20 km. s. om Fredrikstad. De största öarna äro Kirkeöen (29,1 kvkm.), Vesterö (15,1 kvkm.), Asmal (8,8 kvkm.) och Spjerö (7,8 kvkm.). Invånarna drifva fiske, förnämligast efter makrill. Om sommaren äro öarna, för hafsbadens skull, mycket besökta. O. A. Ö. Hvammur [kvammör], isl., eg. en liten, djupt i berget inskuren och endast åt en sida öppen dal, ett på Island vanligt gårdsnamn. Namnkunnigast är H. i Dala-syssla, som byggdes redan af den stolta landnamskvinnan Aud den djupsinniga och sedermera flyttades litet längre upp i dalen samt kom i den rike höfdingen Sturla Thordssons (Snorres faders) ego, hvarför denne kallades Hvamm-Sturla (d. 1182). På stället ligga nu en kyrka och en prästgård. C. R. (R. N—g.) Hwang-cheow (Hoang-cheow), en svenska missionsförbundets missionsstation i Jang-tse-kiangs floddal i mellersta Kina. Se Mission. Hwang-ho, Hoang-ho ("gula floden"), näst Jang-tse-kiang Kinas största flod, upprinner s. om Kven-lun under 35° n. br. och 96° 30′ ö. lgd, på omkr. 4,400 m. ö. h. i södra delen af landskapet Kukunor, där dess källområde skiljes genom Bajen-Karabergen från öfre Jang-tse-kiang. Floden flyter genom sjöarna Dsharing-nor och Oring-nor och kallas i denna trakt af mongolerna Karamuren (Svarta floden) och af tibetanerna Matschu. Den flyter först åt s. ö., böjer sig därpå vid 101° 15′ ö. lgd i en skarp krökning ö. om Sary-Dangerö-bergen åt n. v., därpå åt n. och ö. (100° 40′ ö. lgd), hvilken riktning den bibehåller till 104° ö. lgd, 25 km. ö. om prov. Kan-sus hufvudstad Lan-tschou (1,554 m. ö. h.). Redan där har H. icke längre karaktären af en vild bergsflod, såsom i Tibet, ehuru dess dal ligger högt och har bergiga stränder. Den flyter nu i hufvudsakligen nordöstlig eller nordlig riktning till Aschan (108° ö. lgd), där den böjer sig åt ö. till Ho-kou (962 m. ö. h., 111° ö. lgd), hvarest den af berg tvingas att vända sig mot s. under en sträcka af 700 km., därunder bildande gräns mellan prov. Schan-si och Schen-si. Detta är H:s bekanta väldiga knä mot n., som i sin norra del omflyter Ordos-öknen. Likt en vilsegången främling, enligt Richthofens ord, går floden därunder med grumligt vatten och låga stränder in i öknen, där dess bädd flera gånger ändrat läge (en äldre flodbädd, Ulan Chatun n. v. om Ordos är ännu fullt markerad). Flodens bredd är v. om Ordos vid Töng-kóu, 385 m., djupet betydligt och dess dal 30—60 km. bred. På gränsen mellan Schan-si och Ho-nan genomflyter den ett äkta lösslandskap — liksom i trakten ofvanför Lan-tschou —, där den flerestädes gräft sig djupt ned mellan tvärbranta sandväggar. Från Wei-hos inflöde (omkr. 350 m. ö. h.) har den åter östlig riktning till Kai-fong. Därunder flyter den ofvanför Hwai-king (129 m. ö. h.), bildande många forsar, ned på ett lågland, som bildats genom flodens egna aflagringar och hvars yta därför ligger så lågt, att man på vissa ställen måst omgifva flodfåran med vallar. Svåra öfversvämningar, föranledda af snösmältningen i flodens öfre område, äro visserligen icke sällsynta äfven i dess mellersta del, men ingenstädes så många och förhärjande som på detta fruktbara lågland. Därtill kommer, att floden liksom är tveksam, om den skall rinna n. eller s. om Schan-tungs bergland och därför flera gånger ändrat sitt lopp. Enligt de äldsta berättelserna utmynnade den först något nordligare än nu, under 39° 40′ n. br., men sedan 602 f. Kr. har den 10 gånger omlagt sitt nedre lopp. Den sydligaste mynningen, under 34° n. br., nu kallad Wei-ho, hade floden från 13:e årh. till 1851—53, då den bröt sig ett utlopp n. om Schan-tung. Någon egentlig bädd skapade den sig då icke, utan bestod till 450 km. från mynningen af en serie träsk, uppkomna genom öfversvämning, och var segelbar endast närmast mynningen, hvilken likväl spärrades af en sandbarr. 1887 ändrade den åter riktning och öfversvämmade 22,000 kvkm. (mer än hela Västergötland) af Kinas tätast befolkade och bäst odlade land. Den begagnade nu ett par andra floders bäddar, fyllde Hung-tsö-sjön och förenade sig med Jang-tse-kiang i dennas mynning. Det lyckades dock 1889 att genom dammbyggnader återföra floden till dess norra lopp, men den har dock 1891 och 1896 något ändrat läget af sin mynning, ehuru den sedan 1889 utfaller i Petschiliviken, numera under 37° 35′ n. br. Till följd af sandbankarna framför mynningen och flodens osäkra och i de högre delarna af forsar fyllda lopp saknar H. all betydelse för sjöfarten. Dess längd beräknas till omkr. 4,200 km., flodområdet till 980,000 kvkm. De största bifloderna äro: fr. v. Ulan-muren (Ta-tung-ho l. Huang-sjui) och Fönn-ho, fr. h. Tau-ho, Tsin-sjui-ho, Lo-ho och Wei-ho. J. F. N. Hvarannandagsfebern, Hvarannandagsfrossan, med. Se Frossa, sp. 1488. Hvarf. 1. Socken i Skaraborgs län, Vartofta härad. 1,172 har. 771 inv. (1908). H. bildar med Kungslena och Hömb ett regalt pastorat i Skara stift, Vartofta kontrakt. Jfr Gestilren.