— 2. Socken i Östergötlands län, Aska härad.
2,075 har. 627 inv. (1908). Socknarna Hvarf och Styra
äro förenade till en kyrkoförsamling, som utgör
ett konsist. pastorat i Linköpings stift,
Aska kontrakt. 998 inv. (1908).
Hvarfvig lera, geol. Se
Glaciallera.
Hvarfvig märgel, geol. Se
Glaciallera.
Hvarjedagsfebern, Hvarjedagsfrossan,
med. Se
Frossa, sp. 1488 o. 1489.
Hvarnum, socken. Se
Varnum.
Hvarsläktet l.
Hvarfsläktet,
Rhombus, zool. Se
Varsläktet.
Hvar 8 dag, illustrerad veckotidning,
som i okt. 1899 uppsattes i Göteborg efter
mönstret af den danska "Hver 8 dag". Tidningens
förnämsta intresse har varit att lämna bilder
till dagskrönikan från såväl Sverige som
utlandet. Sedan hösten 1908 utkommer ett Hvar 8
dags "veckobibliotek för underhållande läsning
och tidsfördrif",
Guldax, som betingar samma
årspris, 5 kr., som tidningen. Redaktör har hela
tiden
Hjalmar Bratt varit. Upplagan anges 1909
till 80,000 ex.
Hwass, Tora Kristina, pianist, f. 15 juli
1861 i Mo, Älfsborgs län, har studerat vid
konservatoriet i Stockholm, sedermera i
Paris och Köpenhamn samt konserterat i England,
Danmark och Sverige (bl. a. höll hon triosoaréer
i Stockholm 1896—1901). Hon bosatte sig 1901
i London där hon är professor i piano vid
konservatoriet i Hampstead.
A. L.*
Hvassbuk, zool. Se
Sillsläktet.
<img l>
Hwasser. 1.
Israel H., universitetslärare,
läkare, tänkare, f. 17 sept. 1790 i Älfkarleby socken
i Uppland, där hans fader var kyrkoherde, d. 11 maj
1860 i Uppsala. Han genomgick aldrig någon
offentlig skola och åtnjöt i allmänhet i
mycket ringa mån andras undervisning. Vid
Uppsala universitet inskrefs han som student
1804, aflade 1810 med. kandidatexamen och
1812 med. licentiatexamen samt promoverades
frånvarande, med första hedersrummet (primus),
till med. doktor 1813. Under krigen 1813—14
tjänstgjorde han som sjukhusläkare vid
svenska hären i Tyskland och Norge samt
särskildt vid de stora nederlagssjukhusen i
Celle och Kiel. 1817 erhöll han professuren i
praktisk medicin vid universitetet i Åbo. Han
blef jämväl led. af finska Collegium medicum,
till hvars vice ordf. han utsågs 1824. Från
sina befattningar i Finland tog han afsked 1829
och återvände till Sverige samt utnämndes 1830
till professor i teoretisk och praktisk medicin
vid universitetet i Uppsala. 1855 erhöll han
på begäran afsked från sin lärarbefattning och
tillbragte äfven sina återstående dagar oafbrutet
med studier och författarskap. 1840 kallades
han till filos. hedersdoktor vid universitetet
i Helsingfors; 1849 erhöll han Svenska akad:s
kungl. pris. Han var led. af Vet. soc. i Uppsala
(1831), Vet. akad. (1848) och Svenska akademien
(1854; efter f. d. statsrådet
S. Grubbe) samt hedersled. af Vet. soc. i
Helsingfors (1840) och af Vitt. hist. och
ant. akad. (1858). Till hans minne stiftade
konung Karl XV 1861
Hwasserska resestipendiet,
som af med. fakulteten i Uppsala utdelas till
en vid universitetet utexaminerad med. licentiat
och numera utgår med 1,000 kr. årligen.
Genom sin alstring af nya idéer bär H:s
vetenskapliga personlighet i hög grad
genialitetens prägel. Ehuru naturen gifvit
honom ett särdeles ljust förstånd, bestämde
dock känslans rikedom och inbillningsgåfvans
styrka den egentliga arten af hans snille
och författarskap. Detta blef därför mer
poetiskt och konstruerande än analytiskt och
strängt vetenskapligt bevisande. Han var,
såsom hans efterträdare i Sv. akademien,
K. V. A. Strandberg, säger om honom i sitt
inträdestal, "en man, hos hvilken snillets och
hjärtats gåfvor, eljest alltför ofta åtskilda,
voro oupplösligt förenade, en man, icke allenast
af djup och strömmande känsla samt stora och
fruktbringande tankar, utan äfven af rotfästade
grundsatser och lefvande öfvertygelse".
Få personer ha åt det akademiska lärarkallet
offrat sin lefnads verksamhet med en så djup
uppfattning af och en så brinnande kärlek
till universitetsinrättningen som H.
Sin öfvertygelse om vetenskapernas inre enhet
och nödvändiga sammanhang samt sina upphöjda
åsikter om medicinens vetenskapliga betydelse
har han framställt i en mängd uppsatser
om universitetsinrättningen. Det var enligt
H. dennas uppgift att till ett organiskt helt
och för ett gemensamt ändamål sammanhålla
vetenskapens alla forskningsarter samt att
därigenom upprätthålla både dess inflytande
på samhällets högsta lifsyttringar och dess
själfständighet mot tillämpningsskolornas rama
nyttighetssträfvan. Det motsatta sträfvandet
att från den vetenskapliga gemensamheten vid
universitetet utbryta det medicinska studiet
och förlägga detta till en specialskola i
hufvudstaden fann därför i honom en särdeles
varm, ihärdig och rotfast motståndare, som
uppfattade detta sträfvande som universitetets
sönderbrytning och medicinens nedsättning
till blott yrkeskunskap. Striden härom, som,
ehuru afbruten af ett och annat stillestånd
eller delvis förändrad, fortfor under större
delen af hans lärarbana och i hvilken kamp
han, såsom en af hans lefnadstecknare säger,
alltid angrep framifrån samt med blanka vapen,
började han genom sin afhandling
Om Carolinska
institutet (1829; 2:a uppl. 1860), hvilken
var icke blott en stridsskrift, utan äfven en
fullständig bekännelse af hans vetenskapliga
öfvertygelse. Dennas utveckling hade hos honom
småningom försiggått under hans lärarverksamhet
i Finland, men de djupaste väckelserna därtill
hade han redan förut mottagit dels af den i
nästan alla medicinens vetenskaper utmärkte
Joh. Chr. Reil, som under H:s deltagande i
fälttågen i Tyskland var nordarméns öfverste
fältläkare, dels af X. Bichat, måhända det
största snille medicinens historia har att tacka
Frankrike för. Dock ansåg han sig i den praktiska
medicinen ha lärt mest af Sydenham och vördade
äfven Walter Scott som sin lärare, emedan dennes
skrifters historiska och psykologiska sanning utöfvat
ett stort inflytande på hans allmänna bildning.
Ingen har i Sverige eller Finland från en medicinsk
kateder så hänfört sina åhörare som H., vare
