vattnet med näringsämnena in i den närbelägna munöppningen. Bakersta kroppsdelen (svansen) är hos flertalet smal och tydligt afsatt från den öfriga kroppen, ofta ledad till det yttre och rörlig; djuret kan krypa med dess tillhjälp. Vanligtvis äro hannar och honor mycket olika hvarandra; hannarna äro mindre, munöppningen saknas, tarmkanalen är förkrympt, så att de ej kunna intaga någon föda; de lefva blott få dygn. Hvirfveldjuren alstra två olika slags ägg, nämligen tunnskaliga obefruktade sommarägg, som utveckla sig utan att vara befruktade, och tjockskaliga, befruktade ägg, hvilka utvecklas först en längre tid sedan de blifvit lagda. Sannolikt äro hvirfveldjuren besläktade med plattmaskarna. — Flertalet lefver i sött vatten, få i hafvet, andra i fuktig jord eller mossa; de sistnämnda tåla en hög grad af intorkning. Några äro snyltdjur. L—e. Hvirfveldykare, zool. Se Vattenkretsare. Hvirfvelmaskar, Turbellaria, zool., en klass bland plattmaskarna, äro vanligtvis små, ovala eller långsträckta platta maskar, hvilkas kropp är beklädd med flimmerhår, som tjänstgöra vid djurets ställflyttning; i huden förekomma några kroppar, som motsvara kavitetsdjurens nässelceller. Ögon och "hörselblåsor" finnas. Munöppningen ligger på buksidan, vanligen närmare kroppens midt; svalget är muskulöst, utstjälpbart; tarmen är oftast rikt förgrenad, men saknar analöppning. Nervsystemet består af ett dubbelt ganglion med därifrån åt olika håll utgående nervstammar. Hvirfvelmaskarna lefva dels i sött, dels i salt vatten, dels i fuktig jord. De lifnära sig af animaliska ämnen. L—e. Hvirfvelrörelse. Om hvirfvelrörelse i vattnet se Hydrografi. Hvirfvelstorm. Se Cyklon. Hvirfvelström, elektrot. När en metallisk ledare skäres af magnetiska kraftlinjer, induceras i densamma elektriska strömmar (se Elektricitet). Är ledaren af större utsträckning, sluta sig de inducerade strömmarna inom metallmassan och ge upphof till en stundom betydlig uppvärmning. Dessa i oregelbundna banor i metallen kretsande strömmar kallas hvirfvelströmmar l. Foucaultströmmar. I elektriska maskiner och apparater söker man så mycket som möjligt undvika uppkomsten af hvirfvelströmmarna, hvilka representera en ovälkommen effektförlust, genom att uppdela förekommande metallmassor i mindre delar. Sålunda utföras järnkärnorna i maskiner och transformatorer af tunna från hvarandra elektriskt isolerade plåtar, som buntas tillsammans, och grofva kopparledningar uppdelas i ett flertal klenare trådar. Hvirfvelströmmarnas styrka är proportionell mot den hastighet, hvarmed det magnetiska fältet skär ledaren; den effekt de förtära är sålunda proportionell mot kvadraten på sagda hastighet. I en järnkärna t. ex. af volymen V och elektriska ledningsförmågan σ, där ett fält af en maximiinduktion B växlar med en frekvens af n gånger i sekunden, uttryckes hvirfvelströmseffekten genom formeln<br> <tab><tab>W = c σ B² n² V,<br> där c är en konstant, beroende på materialets dimensioner. I vissa fall tillgodogör man sig uppkommande hvirfvelströmmar, t. ex. vid dämpning af galvanometernålar. Om nålen får svänga inuti eller i omedelbar närhet af en massiv kopparmassa, komma de i denna inducerade hvirfvelströmmarna att på grund af den energi de förtära verka hämmande på rörelsen, så att nålen fortare kommer till hvila. Vid en del mätinstrument för växelström tillgodogör man sig äfven uppkommande hvirfvelströmmar för igångsättning af det rörliga organet. A. E—m. Hvirfvelvind. Se Cyklon. Hviskgalleri, ett rum af sådan form, att svaga ljud, som utgå från en viss punkt i rummet, tydligt förnimmas i en viss annan, aflägsen punkt utan att kunna höras i någon mellanliggande. Om ett hvalf har ellipsoidisk form, återkasta väggarna de ljudvågor, som utgå från den ena brännpunkten till den andra. Den talande personen ställer sig i en af dessa punkter, och en hviskning, alltför svag att höras direkt äfven på korta afstånd, kan då tydligt uppfattas i den andra brännpunkten. Mera bekanta sådana hviskgallerier äro ett hvalf i S:t Paulskyrkan i London och ett rum i Kina slott å Drottningholm. Samma effekt nås enklare medelst två stora, mot hvarandra vända ljudspeglar af parabolisk form. L. A. F. (G. I.) Hvisslare, zool. Se Hesperida. Hvitá [kvitau], "Hvitå", namn på flera isländska floder. (Alla de vatten, som omedelbart uppstå af jöklarna, äro mjölkhvita; däraf namnet.) De största äro H. i Borgarfjordssyssla (i västra delen af ön) och H. i Árness-syssla (i södra delen). C. R. (R. N—g.) Hvita bandet l. Världens kvinnors kristna nykterhetssällskap (eng. The world's womens Christian temperance union, förk. W. W. C. T. U.), den största kvinnoförening och den största nykterhetsorganisation i världen, arbetar för sociala reformer och främst bland dessa nykterhetsfrågan. Föreningen räknar närmare 1 mill. medlemmar och har afdelningar i 60 olika länder och stater. Den framväxte i Nord-Amerikas förenta stater ur en föregående rörelse, 19:e århundradets korståg l. Kvinnornas korståg mot spriten. Denna rörelse uppstod 1873 i staden Hillsborough, Ohio, och bestod däri, att kvinnor ur skilda samhällsklasser gingo i procession under sång och bön från krog till krog vädjande till krögarnas samveten och anropande dem att sluta upp med sin handtering. Inom ett år voro samtliga krogar stängda i 250 städer och byar i Förenta staterna. I nov. 1874 organiserade korstågskvinnorna under ledning af den då 45-åriga lärarinnan Frances Willard (se denna) föreningen Hvita bandet, och som föreningens märke antogs en hvit rosett. Tack vare miss Willards vidsynthet fick Hvita bandet sitt omfattande program. Föreningen arbetar för rusdryckernas utrotande (helnykterhet för den enskilde och en på folkopinionen stödd förbudslag), kvinnans politiska rösträtt, sedlighet och den reglementerade prostitutionens upphäfvande (samma moral för man som kvinna) samt för fred och djurskydd. Arbetet är fördeladt på s. k. "departement" med en "superintendent" som ansvarig ledarinna. Det är Hvita bandets förtjänst, att den vetenskapliga nykterhetsundervisningen är obligatorisk i alla skolor i Nord-Amerika. Från detta land har, som sagdt, föreningen utgrenats jorden rundt. Hvarje land har sitt eget tidningsorgan; det förnämsta är "The union signal" (Chicago), I Sverige infördes Hvita bandet hösten 1900 af fröken Emilie Rathou, som då i Stockholm bildade Östermalmsföreningen, hvilken varit