fängelsestraff, emedan hon, beröfvad sina egna kläder, flytt i den stället tillhörande dräkt, som man gifvit henne och hvars brokiga färger förråda, hvarifrån hon kommer. I regel vågar man ej länge behålla henne på samma ställe; för den summa hon kostat säljes hon till ett annat offentligt hus och skickas så från stad till stad, från land till land, från världsdel till världsdel, till dess hon ej längre är "arbetsför", då hon på gatan får tigga sitt bröd eller i bästa fall får på ett sjukhus sluta sitt förfelade lif. På detta sätt omkomma årligen tusentals unga kvinnor från hyggliga familjer; ej få af offren tillhöra de bildades samhällsklass. Den hvita slafhandeln kan spåras långt tillbaka i tiden (i Rom bedrefs t. ex. dylik handel långt före den kristna tidräkningen), men den har under tidernas lopp genom förbättrade kommunikationer och andra förhållanden i viss mån förändrat karaktär och drifves f. n. efter h. o. h. moderna handelsprinciper. I de flesta länder pågå oafbrutet export och import af lefvande handelsvara. Främst bland den hvita slafhandelns exportländer stå vissa delar af ryska Polen, Galizien och Ungern, särskildt gränstrakterna mot Siebenbürgen, hvarifrån kvinnor i stor mängd öfverföras till ryska och rumänska bordeller. Den europeiska exporthandeln går hufvudsakligen till sydöstra Europa, Egypten, Sues och Indien eller ock till Syd-Amerika, där Buenos Aires nämnes som en centralpunkt för människohandeln. Genom sitt centrala läge utgör Schweiz en förträfflig upplagsort för lefvande vara. En mängd unga kvinnor, de flesta från Syd-Tyskland, transporteras härifrån med järnväg till Konstantinopel eller ock via S:t Gotthard och Italien till Syd-Amerika. Transporterna från Ryssland till Orienten gå ofta öfver Odessa. Äfven Warschau har betecknats som en af kvinnohandelns centralpunkter. I Paris och andra franska städer tjäna vissa kaféer och restauranger som börslokaler, där priset på dylik vara bestämmes. De enskilde platsförmedlarna och kommissionskontoren stå i förbindelse med hvarandra och förse oupphörligt lastens boningar med nya offer. Hvad Sverige beträffar, torde import af lefvande handelsvara ej löna sig, då hos oss bordellsystemet i egentlig mening ej existerar, d. v. s. då de svenska bordellerna ej äro sanktionerade af svensk lag. Men af allt att döma intar Sverige ett betydande rum bland den hvita slafhandelns exportländer. Kampen mot den hvita slafhandeln kan sägas ha börjat i egentlig mening först i nyaste tid. Förberedande steg i denna riktning togos visserligen i midten af 1800-talet i Tyskland och i Schweiz, men först på 1880-talet, då de öfver hela den civiliserade världen kända processerna i Belgien mot en hel förbrytarliga blottade denna skamfläck på de moderna kultursamhällena, har en ihärdig och energisk kamp mot det onda igångsatts. Åtskilliga föreningar ha bildats till skydd för de unga kvinnor, som söka anställning i utlandet, t. ex. Les amies de la jeune fille i Schweiz, Freundinnenverein i Tyskland och The National vigilance association i England. 1899 hölls i London den 1:a internationella kongressen för bekämpande af den hvita slafhandeln, och som en följd af denna framlade en 1902 i Paris hållen internationell konferens af ombud för de europeiska ländernas regeringar (med undantag af Balkanhalfön) och för Brasilien ett förslag till internationellt aftal rörande åtgärder till bekämpande af den hvita slafhandeln. Den del af förslaget, som fått namn af "Arrangement", ratificerades för Sveriges del 28 okt. 1904 och innehåller överenskommelser om fullföljande af åtgärder mot förbrytare af dylikt slag, utan hänsyn till landsgränser, om kontrollåtgärder med afseende på unga kvinnors in- och utvandring, om åtgärder för snabbare samverkan mellan de respektive ländernas myndigheter m. m. Kongressen i London uppdrog äfven grundlinjerna till en internationell kamp- och skyddsorganisation, de s. k. nationalkommittéerna. Sådana ha bildats i de flesta af Europas hufvudstäder samt i Buenos Aires, New York och Alexandria. Deras arbete består dels i att söka hindra unga kvinnor från att falla offer för den hvita slafhandeln. dels i att söka åstadkomma, att de personer, som drifva det skändliga yrket, befordras till straff. Man söker förebygga unga kvinnors utlockande till främmande länder för dåliga syften genom att vid järnvägs- och ångbåtsstationer anbringa varningsplanscher och anslag med adresser på tillförlitliga personer samt hem och härbärgen i utlandet; genom att meddela upplysningar om därstädes erbjudna platser och genom att tillhandahålla en på olika språk tryckt "Rådgifvare", en liten bok, som utom råd och praktiska anvisningar för resor innehåller adresser på personer, till hvilka de resande i brydsamma fall kunna vända sig, samt på härbärgen eller hem, där genomresande kvinnor med trygghet kunna taga in. Alla upplysningar och all hjälp meddelas kostnadsfritt. Nationalkommittéerna söka äfven att, där så synes lämpligt och möjligt, hjälpa hem unga landsmaninnor, som utomlands sjunkit i osedlighet eller äro i färd med att hemfalla däråt. I en del länder ha nationalkommittéerna i sitt arbete rönt ett kraftigt bistånd af regeringarna och ha med hjälp af polisen lyckats åvägabringa människohandlares befordran till straff. Den svenska nationalkommittén bildades 1902 och stiftade sedermera till stöd för arbetet föreningen Vaksamhet, som konstituerades 1904. Vaksamhet har sin centralbyrå i Stockholm, Tunnelgatan 25, och en lokalkrets i Göteborg med byrå Drottninggatan 71. Under 1908 har centralbyrån varit i tillfälle att meddela råd, upplysningar och hjälp åt 170 flickor. Dessutom har Vaksamhet efter samma plan som de utländska hospitsen i Stockholm och Göteborg inrättat hem och pensionat, där unga, på genomresa stadda kvinnor kunna finna en billig och tryggad bostad. Om åtgärder från det offentligas sida för motarbetande af hvita slafhandeln se k. cirkulär af 31 mars 1905. C. W—m. Hvita systrar. Se Hvita fäder. Hvita söndagen. Se Hvita veckan. Hvita varor, hand., alla slags ofärgade bomulls- och lärfttyg, band o. s. v. Hvita veckan (lat. Septimana in albis), fordom namn på den med påskdagen börjande veckan, så kallad, emedan de, som under den kristna kyrkans första tid blifvit döpta på påskaftonen, hela denna vecka buro hvita kläder. Dessa aflades på den första söndagen efter påsk, hvilken söndag därför fick det latinska namnet Dominica in albis (näml. stolis, således eg. "söndag i hvita skrudar"). Denna dag har ofta på svenska blifvit kallad hvitsöndag.