Hvitt inte (lat. nihilum album), kem., zinkhvitt. Se Oxidum zincicum och Zink. Hvittis (af fi. Huittinen), finsk socken af Loimijoki härad, Tyrvis domsaga, Åbo och Björneborgs län, Finland. Landareal 492,6 (med kapellet 642,8) kvkm. 10,125 (med kapellet 12,847) inv. (1906). H. bildar med Kauvatsa kapell ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift, Björneborgs öfre prosteri. Inom socknen ligger en finsk folkhögskola. O. I. (A. G. F.) Hvittisbofjärd (fi. Ahlainen), kapell vid Bottniska viken, lyder under Norrmarks pastorat, Finland, af Åbo ärkestift, Björneborgs nedre kontrakt, Ulfsby härad och domsaga, Åbo och Björneborgs län. Landareal 184,8 kvkm. Befolkningen, till allra största delen finsktalande, 4,171 pers. (1906). O. I. (A. G. F.) Hvitt precipitat, kem., en hvit, pulverformig fällning, aminokvicksilfverklorid, N Hg H₂ Cl, som bildas vid tillsats af ammoniak till en lösning af sublimat (kvicksilfverklorid) och kan betraktas som salmiak, hvaruti 2 H ersatts af Hg. P. T. C.* Hvittruten, zool. Se Måssläktet. Hvittryffel, bot. Se Tryffel. Hvitved, Splint (lat. alburnum), bot. tekn., kallas den yttre, ljusare färgade, mera vattenhaltiga samt därför lösare delen af veden i en dikotyledonstam, till skillnad från den fasta, hårdare kärnveden. O. T. S.* Hvitvingade truten, zool. Se Måssläktet. Hvitvingade tärnan, zool. Se Tärnsläktet. Hvitvingar, zool. Se Pieridæ. Hvitväppling, bot., namn på Trifolium repens. Hvitåfors, kronopark i Råneå socken och revir, Råneå tingslag, Norrbottens län. Genom K. M:ts befallningshafvandes utslag 15 jan. 1889 och 11 maj 1867 samt k. br. 18 juni 1868 tilldelades H. sågverk i Råneå socken i ersättning för privilegierad stockfångst af träd från kronans skogar af den efter afvittringen uppkomna öfverloppsmarken 93,883 kvref. Sedan södra skiftet häraf blifvit afträdt till kronan, förordnade Domänstyrelsen 6 okt. 1903, att detta skulle förvaltas som kronopark under benämning H. Areal 2,234 har. G. Sch. Hvitålera, geol. Se Diluviallera. Hvitåsand, geol. Se Diluviallera. Hvitögat, anat. Se Öga. Hvitörade sidenapan, zool. Se Hapale. Hwiffordd [hu'llforth], walesiska namnet på Haverfordwest. Hvälfning, inre och yttre, bygnk. Se Hvalf.

Fig. 1. Hyacinthus orientalis.

Fig. 2. Hyacintlök med efter särskild behandling framkomna sidolökar, som kunna användas till förökning.

Hyacint. 1. Bot. Hyacinthus L., ett släkte af lökväxter, hörande till fam. Liliaceæ, underfam. Lilioideæ, utmärkt genom sina i upprätt klase å öfverdelen af en stängel sittande klocklika, sambladiga blomkalkar med sexklufvet bräm. Ståndarna och stiftet äro kortare än blomkalken. Allmännast bekant af de 30 arterna är den från Orienten härstammande H. orientalis L. (fig. 1), som sedan århundraden tillbaka är blomstervännernas gunstling på grund af blommornas skönhet och vällukt samt den tidiga blomningen. När den orientaliska hyacinten först började odlas, är icke bekant; man vet endast, att det i Holland redan i slutet af 1500-talet började odlas hyacinter. I synnerhet under 1700-talet uppdrefs den holländska hyacintodlingen, och man har redan från 1768 en uppgift om 1,800 olika hyacintsorter. Ännu i dag fås de bästa hyacintlökarna från Holland, synnerligast från Haarlem, där marken är särdeles lämplig för kultur af sådana. Genom den långvariga odlingen har en stor mängd varieteter uppkommit, växlande i alla möjliga färger från hvitt till högrödt, mörkblått, nästan svart, gult, laxfärg, violett o. s. v. i mångfaldiga mörkare eller ljusare skiftningar. Äfven lukten växlar mellan nejlikartad, orange, orkidé o. s. v., hvarjämte talrika variationer med enkla och dubbla blomkalkar förekomma. En särskild grupp bilda de romerska l. s. k. parishyacinterna (H. orientalis præcox Jow.), som ha mindre blommor med smalare, tillbakarullade kalkblad och utmärkas för mycket tidig blomning. — Ehuru uppdragningen af hyacintlökar ställer mycket stora fordringar på jordens beskaffenhet och fuktighetsgrad, kunna väl förkultiverade lökar med största lätthet fås att blomma vare sig utom- eller inomhus. De användas i stor skala i synnerhet för