församling i Uppsala län, blef 1790 student i Uppsala, där han 1801 var förste kurator för Västmanlands—Dala nation. Han var en tid anställd som informator hos brukspatron Tottie å Älfkarleö och biträdde äfven vid skötseln af brukets affärer. Sönerna visade härför sin erkänsla genom att 1805 öfverlämna som gåfva hemmanet Ytterboda. På sin nya hemort förvärfvade H. allmänt förtroende, som bl. a. tog sig uttryck i val till representant i bondeståndet 1809, 1810, 1815, 1817—18 och 1823. Redan vid slutet af sin första riksdag kallades H., som då tillhörde såväl konstitutionsutskottet som hemliga utskottet, till vice talman, hvilken post han beklädde äfven vid de tre följande riksdagarna. Äfven vid dessa hade H. plats i konstitutionsutskottet. 1823 var han sitt stånds talman. H. var 1809—10 riksgäldsfullmäktig och från 1823 till sin död fullmäktig i riksbanken. V. M.

Hyckert, Johan Henrik, skådespelare, f. 4 sept. 1807 i Stockholm, var engagerad vid k. teatern därstädes 1833—45. Af kroppsliga lidanden och melankoli drefs han att begå själfmord, 13 april 1845. H:s sceniska skapelser utmärkte sig för själfständighet, poetisk uppfattning, manerfrihet och en hög grad af natursanning. Bland hans roller har man framhållit Sir Fredrik Blount i "Penningen" och Lord Lilburne i "Natt och morgon". Hycklinge, socken i Östergötlands län, Kinda härad. 12,656 har. 1,611 inv. (1908). Annex till Horn, Linköpings stift, Kinds kontrakt. Hydarthros (lat. hydarthrosis, af grek. hydor, vatten, och arthron, led), kir., ledgångsvattsot. — Oaktadt hvarje inflammation i ledgångar, hvarvid utgjutningen är tunnflytande och blandad hvarken med var eller fastare ämnen, skulle kunna kallas hydarthros, betecknas dock med denna benämning numera endast den kroniska formen af vissa ledgångsaffektioner. Den kan uppkomma som följd af en akut ledgångsaffektion, således en, i hvilken värk, hämmad funktion, skefställning m. m. starkare framträda; men oftare är den redan från början ej förbunden med dessa svårare symtom, utan utbildar sig långsamt och med obetydliga smärtor. Utspänningen af leden kan blifva ganska betydlig, och dess rörelser blifva då mera hämmade. Denna ledgångsvattusot, eller "vatten i ledgången", medför sällan några mera allvarsamma lesioner af viktigare delar, men är dock rätt besvärande och ytterligt envis. Den recidiverar med största lätthet och det efter alla äldre behandlingsmetoder. Sådana voro stillhet (stillaliggande, om åkomman beträffar knäleden, hvilket är ytterst vanligt), spanska flugor, kalla och värmande omslag, salfvor samt starkt tryck medelst plåsterremsor och andra bindor. Massage är ett utmärkt medel, i synnerhet i början. Nästan ofelbart och tillika ofarligt verkar uttappning och sköljning af leden, under antiseptiska försiktighetsmått. I en del fall betingas ansvällningen af en lindrig tuberkulos, som angripit ledkapselns insida. Rsr. (J. Å.) Hydaspes, flod. Se Jhelam. Hydatid, zool. Se Echinococcus. Hydatidsjukdom, med. Den sjukdom, som förorsakas af bandmasken Tænia echinococcus (se Echinococcus) i dess "blås"stadium. Alltefter echinococcusblåsornas ("cystornas") utseende, som i olika fall är mycket olika, särskiljes en mängd olika former, af hvilka de viktigaste äro den enkla och den multilokulära eller alveolära cystan. (Om cystan är steril, d. v. s. ej bildar några scolices, kallas den acefalocysta.) Sjukdomen är särdeles vanlig på Island — hundar som husdjur lära där förekomma i enastående mängd och torde behandlas vida intimare, än en god hygien tillåter —, i Sverige och de flesta kulturländer jämförelsevis säJlsynt. G. F—r. Hydatius (rättare än Idacius och Idatius), spansk präst och krönikeskrifvare, blef 427 biskop af Aquæ Flaviæ (Chaves i Portugal) och bekämpade priscillianernas sekt. Hans död infaller mellan åren 469 och 474. H. skref en krönika för åren 379—469, hvari han helt kort antecknat märkliga tilldragelser för hvarje år med särskild hänsyn till Spanien; den är särskildt värdefull för svevernas och västgoternas historia i Spanien efter 427. H:s krönika är kritiskt utgifven af Th. Mommsen i "Monumenta Germaniæ" (bd XI, 1894).

Fig. 1. Längdsnitt genom en bladtand af Primula sinensis. ö öfre, u undre epidermis, p vattenpor, k kärlsträng, nående fram till epitemet.

Fig. 2. Blad af Tropæolum med afskilda vattendroppar.

Hydatod (af grek. hydor, vatten), bot., ett slags sekretionsorgan, som afsöndrar vatten i flytande form. Sådana organ finnas i synnerhet hos örtblad och stå vanligen i förbindelse med kärlsträngarnas eller nervernas ändpunkter, hvarför de sitta i spetsen på tänder eller bladflikar. Kärlsträngen, som närmast spetsen består af trakeider (se d. o.), ändar i en fincellig, klorofyllsaknande väfnad, epitem. I epidermis utanför epitemväfnaden finnas stora klyföppningar, vattenporer (jfr fig. 1), som i motsats till andra klyföppningar sakna förmågan att öppna eller sluta sig. Vattnet pressas från kärlsträngen ut i epitemväfnaden och från denna ut genom vattenporen, hvarefter det utträder som droppar i spetsen af bladtänderna ("daggdroppar" hos Alchemilla och Tropæolum, se fig. 2). — Hos andra, i synnerhet tropiska, växter finnas hydatoder bestående af omvandlade epidermisceller eller